Följande är ett utdrag ur loggboken, från en resa med vår ruffade, sju meter långa motorbåt av Pettersson-typ, byggd 1945 på varvet vid Bälsta å i Sundbyberg. Motorn var en utombordare av märket Gale på 25 hk.

”Fredagen 27 juli 1962. Familjen var samlad för en veckas utflykt till  Stockholms skärgård, som består av 30 000-35 000 öar. (Antalet är beroende på vad som räknas som ö eller skär.)
När alla hade installerat sig ombord och mat och dryck var stuvade kastade vi loss från vår båtklubb, under Tranebergsbron, klockan 11.00. Kursen var satt att via Slussen ta oss förbi Vaxholm och vidare ut mot ön Möja. Vädret var klart och förutsättningarna de bästa.”

Den som söker han finner, säger ordspråket. I det här fallet kan man säga att det är funnet. Att på en vecka få avkoppling från huvudstadens tjutande och gnisslande tunnelbanetåg, springande människor och fullpackade bussar är nästan omöjligt. Jag säger nästan, för om man vill öppna sin förkrympta själ på vid gavel och ta emot alla de intryck som en skärgård kan erbjuda, då är det möjligt. Vaxholms fästning passerades och vi styrde vidare österut mot Möja, som ligger ganska långt ut mot Östersjön. Vi anlöpte Löka fiskehamn på kvällen för att proviantera och hämta vatten. 

När vi kom till affären och skulle betala, så insåg vi att våra kontanta medel inte skulle räcka länge till. De pengar vi skulle ha med oss blev bortglömda, liggande hemma.  Men att åka hem igen, alla med vår båt, skulle inte vara lönsamt och det var inget som uppskattades av våra pojkar, utan lotten föll på mig (det var ju jag som hade glömt pengarna).
Första steget var att ta reda på när båten ”Grisslan” skulle avgå på morgonen. Vem skulle kunna ge svar på en sådan fråga bättre än Mats Österman? Med största respekt för ett namn som är välkänt i hela skärgården sökte jag upp mannen i fråga. 

Albert Engströms Mats

I ett båthus som ligger som vågbrytare för den övriga hamnen hördes en glad vissling på en Taubemelodi. Väl därinne i halvmörkret möttes jag av en yngling på cirka 60 år.
Man har ju genom att läsa Albert Engström skapat sig en bild av hur ”skeppar Österman” ska se ut. Här stod han nu framför mig. Allt var exakt som det skulle vara. Där var gummistövlarna med de höga skaften, blåbyxorna fulla av fiskfjäll, en tröja lagad med garn i avvikande färg och ett väderbitet ansikte i vilket man kunde utläsa alla stormar under årens lopp, alla solsken och utståndna vedermödor. 
Med respekt frågade jag om detta var Mats Österman. Han nekade, men ropade ner i kappen på båten: 
”Mats, det är en gök här som vill tala med dig.” Den som då dök upp ur båten fråntog mej alla illusioner om hur en äkta fiskare skall se ut. En 30 års man med modern fritidsskjorta och slitna arbetsbyxor visade sig vara Mats Österman, fiskare på Möja. Det måste ha varit denne Mats far som Albert Engström berättat om… 

Höll mig vaken

Nåväl, jag hade kommit dit för att få reda på när första båt mot Stockholm gick på morgonen, dagen efter. På min fråga svarade han med ett skratt att det bara gick en båt in till stan – och det redan klockan fem på morgonen. Hur ska jag kunna vakna till den tiden när vi inte har någon väckarklocka? På det svarade han att jag kunde ju låta bli att gå och lägga mig. 
Vid närmare eftertanke visade det sig vara den enda utväg som stod till buds. Jag beslöt dock att försöka sova några timmar på kvällen. Dessvärre höll rädslan för att försova mig vaken. Så fort jag hade somnat till, så  vaknade jag  och tittade på min frus armbandsur och såg att jag hade sovit i fem minuter. För att hålla mig vaken kokade jag choklad på pulver och torrmjölk. Det är fantastiskt att pulver kan vara så gott. 
Vid tretiden började jag frysa, gasolköket tändes och en stor whisky hjälpte mig att hålla värmen under kapellet. Pojkarna och frugan sov inne i ruffen.
Jag måste ha somnat till, för plötsligt vaknade jag och tittade ut genom sidofönstret. En vacker rodnad hade redan målat himlen orangeröd i öster. Jag slängde då undan boken, klädde mig för stadsbesök och gick ur båten och i land. Det fanns tid att klättra upp på klipporna som omger ångbåtsbryggan och jag satte mig på en bergsklack fuktig av dagg. 
Men i denna stund av friskhet, solens första värmande strålar och havets lätta dimmor som börjar att skingras, betyder en liten fuktighet i byxbaken ingenting…

Morgonstund…

Sittande där känner jag hur solen värmer upp mig så sakta. Vid fyratiden börjar en del ljud från kringliggande hus att höras. Alldeles bakom mig hörs hur ett gnisslande fönster öppnas. En ljudlig gäspning följd av en hostning förkunnar att ännu en har vaknat. 
Jag vände mig om och såg hur solen speglade sig i husens alla rutor, som likt hungriga munnar sög i sig denna härliga karamell. Plötsligt började måsar att cirkla runt under ideliga dykningar och skrän. Utan att jag hade lagt märke till det stod plötsligt en man på bryggan och rensade en stor braxen. Den hade han hämtat ur sumpen som var förtöjd utanför bryggan, inne i viken. Det var förklaringen till måsarnas stora intresse. Det som fiskaren rensade slängde han ut till måsarna, som snabbt dök och hämtade. Ibland var det två eller flera måsar som tog samma rens, och då uppstod en dramatisk strid om maten.
Ett svagt men jämnt dunkande av en tändkulemotor i fjärran talade om att en ny dag verkligen hade randats. En liten skötbåt lade till vid bryggan, och upp lastades en massa lådor med äkta Möjagubbar som skulle in och säljas på torget i stan. Ett mullrande ljud väckte mig till sans ur den förtrollning som morgonen hade satt mig i. 

Ett med naturen

Grisslan var i sikte, jag gick ner till ångbåtsbryggan och fällde semaforen som talar om för skepparen att här finns en passagerare att hämta. Grisslan, som är en ful båt och som denna underbara morgon tedde sig som ett stort odjur som frustande i skummet av grönt saltvatten, skulle nu föra mig med till en värld som var så helt annorlunda. Denna vackra skärgård, där man än idag kan hitta vikar och öar, där man är helt utlämnad till naturens egna ljud, som även om vinden tjuter och måsar skriker är så mycket skönare än alla parkblommor tillsammans. 
Mitt i detta kändes det inte längre besvärligt att fara in till storstaden. Jag visste ju att skärgården väntade på mig till kvällen. Jag kände redan doften av kokande kaffe och pojkarna och hustrun skulle möta upp med kramar. Sedan väntade solnedgång och en färsk rökt abborre. 

Text och foto: Willy Läth