Kvällsstunden vecka 43 – 2017

Barbara Ann Scott under konståknings-VM i Stockholm 1947. Foto: Sjöberg bildbyrå
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Barbara Ann Scott är nog inte namnet på allas läppar anno 2017. I synnerhet inte här i Sverige. Men i hemlandet Kanada lever minnet av henne starkt, trots att hon under den största delen av sitt liv bodde i USA. Hon var nämligen den första kandensiskan någonsin som lyckades ta OS-guld i konståkning. Detta skedde 1948, då tävlingarna var förlagda till S:t Moritz i Schweiz. Med sin graciösa åkning och sin personliga ödmjukhet gjorde hon bästa tänkbara reklam för sitt land och skänkte sina landsmän både hopp och framtidstro efter andra världskrigets vedermödor. Många fina utmärkelser förärades hon. Och två gånger fick hon bära den olympiska elden, 1988 i Calgary och 2010 i Vancouver.

 

Mer ur veckans nummer

Paul Robeson var advokat till yrket och samtidigt en av världens främsta bassångare; hans version av sången ”Ol´ Man River” var sin tids allra mest beundrade. Samtidigt var han en förkämpe för afroamerikanernas rättigheter i USA, därtill med vänstersympatier. Det senare gjorde honom till en måltavla för den republikanske senatorn och fyllbulten Joseph McCarthys häxjakt på förmenta kommunister under 1950-talet. Till följd av detta fick Robeson i praktiken yrkesförbud både som sångare och advokat och han knäcktes inte bara ekonomiskt utan också psykiskt.

En som också jobbade i motvind var Nancy Edberg. I mitten av 1800-talet propagerade hon starkt för kvinnors och flickors rätt att lära sig simma. Också skridskoåkning för damer var hon en uttalad anhängare av. Detta var inte alldeles populärt på den tiden. Efter att ha startat en simskola för flickor i en bassäng på Djurgården i Stockholm 1851 fick hon efter kort tid så många intresserande elever att hon behövde bygga ett badhus för kvinnor. Men till detta krävdes byggnadslov – som bara kunde beviljas av en man. Efter att ha får nobben av alla som hon frågan, inklusive hela sjöfartsdepartementet, lyckades hon till slut få självaste kung Oscar I att bevilja bygget.

Nancy Edberg kämpade för flickors och kvinnors rätt att få lära sig simma. Och åka skridskor.

Om än inte öppet motstånd så dock en viss ignorans har en kyrklig verksamhet med påtagligt kvinnliga förtecken mött genom årtiondenas lopp. Det handlar om de kyrkliga syföreningarna, vars flit i fråga om handarbete varit till stor nytta för både behövande i samhället och för kyrkan som sådan. Miljontals kronor har tack vare syföreningsdamernas flinka fingrar kommit behövande människor till del. Och på den göteborgska skärgårdsön Brännö, för övrigt mest känd för sin omsprungna brygga, har en hel kyrka kunnat byggas med hjälp av syföreningspengar.

De kyrkliga syföreningarna har genom årensamlat in pengar till kyrkans verksamheter.
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Hon värnade flickors rätt att simma

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Med stjärnor som Sarah Sjöström, Jane Cederqvist och Therese Alshammar bland förebilderna har svensk damsimning blivit en av landets ledande och populära sporter. Det är en fantastisk utveckling om man betänker att det var omöjligt för en svensk flicka att få simundervisning så sent som i mitten av 1800-talet. Kvinnan som svarade för genombrottet och som anses som svensk damsimnings urmoder hette Nancy Edberg.

Det har genom historien inte alltid varit en demokratisk rättighet att få tillgång till allmänna badhus eller att lära sig simma.
Visserligen hade de gamla grekerna elva luxuösa offentliga bad i Aten på sin tid. Bad ansågs hygieniskt och gav välbefinnande. Simning utvecklade flertalet av kroppens muskler och det ansåg också klara hjärnan. De dåtida lärda männens stora politiska beslut togs ofta efter ett stärkande bad.
I övriga länder var dock inställningen till allmänna bad skeptisk under århundraden. Det ansågs farligt, det ansågs sprida könssjukdomar och enligt kyrkan var det allmänt syndigt och förkastligt. 

Bastu
I Sverige var det ännu värre. Visserligen hände det att folk doppade sig i sjön eller älven när hettan var som värst under slåttern. Annars var man hänvisad till det allmänna karbadet hemma i köket inför någon av årets högtider. Och vattnet byttes inte ofta under dessa speciella tillfällen, även om hushållet var stort.
Under medeltiden växte emellertid allmänna badstugor fram, dels vid klostren, dels i privat regi.
En frisk hygienisk fläkt kom också med de finska invandrarna från Savolax under 1500-talet. De hade med sig seden att bada bastu. Varje vecka samlades de i bastun för att svettas, prata och koppla av. De ansågs i början som allmänt tokiga och förföljdes. Men efterhand, när svenskarna tillät sig att lära känna dem närmare, kom en mer positiv attityd. Och i dag är dessa finska invandrare sedan generationer integrerade i det svenska samhället och vi är snart sagt alla ivriga bastubadare.
Men kyrkan gick på 1700-talet till attack mot de offentliga badstugorna. Den hade fått rapporter utifrån Europa om att badstugor nyttjades som rena bordeller, att de spred könssjukdomar och att de i allmän mening var förkastliga. Politikerna följde råd från prästerskapet och förekomsten av allmänna badhus ifrågasattes. 
Alltså beslöt till exempel myndigheterna i Stockholm att 1725 förbjuda undersåtar att ”hålla badstugor”. Förbudet skulle vara till 1832. Nya badstugor kom, men i långsam takt. De första badhusen tog dessutom bara emot herrar i badkar.

Bara herrar
Viss simverksamhet startades vid Uppsala universitet, där elever och lärare lärde sig simma och gav uppvisningar ute i landet i föreningsform. Folk insåg naturligtvis att bad och simning var nyttigt. Man upptäckte att det kändes skönt att bli ren över hela kroppen. Risken för att spontandrunkna försvann. Och när man väl lärt sig simma, så ville man tävla. Sportidén fanns där, för de flesta ville ju testa vem som kunde simma snabbast.
Men i den nydaning som skedde fram till mitten av 1850-talet var den nya vattenflugan något för enbart herrar. Damerna kom inte i fråga. De fick offentligt inte visa någon del av kroppen från anklarna till halsen om de var rädda om sin heder. 
Sverige levde i en tid då synen på kvinnan påminner starkt om om de mest patriarkala samhällssystemen i den ”fundamentalistiska” världen.
Doktor Charles Dickson från Göteborg skulle slå en bräsch för kvinnan. Han höll ett föredrag där han bland annat talade om kroppsövningarnas betydelse för hälsan. Kvinnor borde, ansåg han, kunna i varje fall ägna sig åt skridskoåkningen.
Detta ledde till en debatt där det kom fram strömningar för att simning var en minst lika passande sysselsättning. Detta fick en stor betydelse för utvecklingen. Det dök upp läkare som stödde förslaget att lära kvinnor simma. Det ansågs motarbeta ”neuroser, levnadströtthet och bleksot”.
Den första simundervisningen i Sverige skedde på Manilla, dövstumskolan i Stockholm under Ossian Borgs ledning. Han startade redan på 1840-talet en ordnad simskola för pojkar och några år senare lät han också tre flickor delta i utbildningen.
Det var 1851 som Nancy Edberg, en mamsell från stadens medelklass, skulle starta något mycket revolutionerande för svenska flickor: en allmän simskola speciellt för dem.

Simundervisning vid Flatenbadet, Stockholm, 1957.

Simma – en kvinnofråga
Nancy föddes den 12 november 1832 i Ytterjärna, som i dag ligger i Södertälje kommun. Hon hade alltså en förutseende far som lärde henne simma. Hon blev genom pappas träning en mycket duktig simmerska med lust att tävla. Men det fanns inga som hon kunde tävla emot.
Nancy var intresserad av sin samtid och främst kvinnofrågan, som då hade börjat debatteras allmänt. 
Hon insåg att en liten bit av kvinnlig frigörelse bestod i rätten att få lära sig simma, njuta av leken i vattnet och erfara hur allsidigt simningen tränade de flesta av kroppens muskler. Det var inte minst viktigt för kvinnor inom tunga serviceyrken där arbetsdagarna var långa och enformiga.
Hon startade helt sonika en simskola för flickor i en bassäng på Djurgården 1851. Hon fick själv värva de första deltagarna, en efter en. Hon lyckades värva ett brett spektrum av flickor och efter en kort tid hade intresset gjort att hon fick planer på ett eget badhus för kvinnor.
Simskolan hade hon nu flyttat till Kastellholmen och det var där hon planerade att bygga det unika badhuset. Men för att lyckas få tomt och byggnadstillstånd krävdes en man. 
Nancy sökte i första hand upp en amiral Lilliehöök som hon trodde kunde hjälpa henne igenom byråkratin. Men icke. Amiralen tittade skarpt på henne och sade:
”Tänker mamsell dränka folk?”
Då vände sig Nancy direkt till behörig myndighet, Sjöfartsdepartementet, men där mötte hon samma kallsinnighet. Hon vägrade dock att ge upp, kanske med stöd av sin energiske far. Via en inofficiell kontakt i kungahuset lyckades hon med kung Oscar I:s påtryckning utverka rättigheten att uppföra sitt badhus på Kastellholmen.
Under den långa handläggningstiden hade Nancy befunnit sig i London, där hon också propagerat för kvinnlig simning. 
När hon kom hem satte hon omedelbart igång med att söka pengar till bygget. Vid badet anordnade hon två år i rad simuppvisningar inför betalande publik. 

Efterfrågad utomlands
Att se flickor simma har alltid dragit publik och efteråt var det ganska lätt att anmoda besökarna att teckna en aktie till ”badanstalt för fruntimmer”. På så sätt lyckades hon samla in ett startkapital på 9 000 kronor. I juli 1859 stod det nya badhuset klart.
Där skulle Nancy verka som lärare under sju år. Hennes avsikt var att utbilda sina flickor till goda simmerskor och hon uppmuntrade dem till tävling och att de skulle locka fler av sina medsystrar in i simningen.
År 1862 fick hon en oväntad men mycket tacknämlig draghjälp genom att den svenska drottningen anmälde sig och sina döttrar till undervisningen. Detta ledde till att även högre medelklasskvinnor och damer ur societeten tyckte att det var dags att följa efter.
Då hade Nancy i kraft av sina framgångar lockats att leda simskola i Köpenhamn, där hon fick undervisa kronprinsessan av Ryssland, prinsessan av Wales med flera furstliga personer. 1865 krävde Kristiania (sedermera Oslo) att hon skulle komma och starta en central norsk simskola.
Därefter fick hon ett stipen-dium av kung Karl XV och ett rekommendationsbrev från drottningen för att resa till S:t Petersburg, där hon förväntades lära furstefamiljen att simma. Det var ingen hejd på framgången när väl snöbollen börjat rulla.
Ändå hann hon vintern 1864 med att starta en isbana för flickor vid Kastellholmen. Nancy visste att många ville lära sig att åka skridskor, men det skulle visa sig att få i början vågade sig dit. Anledningen var den stränga moralen. Flickor skulle inte ”uppträda okvinnligt” offentligt, hette det. Därför byggde Nancy snart ett plank runt isen och deltagarantalet ökade snart. Än en gång skulle hon få draghjälp från kungahuset. 

Drottningen igen
Det dröjde inte länge förrän drottningen och hennes döttrar anmälde sig som deltagare i undervisningen. 
Och som i fallet med simningen uppstod en plötsligt islossning, där etablissemangets damer ansåg sig mogna att delta. Kunde drottningen, så… Och planket runt banan kunde rivas.
Ur denna Nancys enträgna strävan föddes den tidiga kvinnliga simsporten. Hon kunde lära ut det dominerande bröstsimmet, hur det skulle tränas och utföras. 
Men hon införde också ”crawl-simmet”, om än i en tidig och krångligare form än dagens frisim. Hon levde hela sitt liv för kvinnlig simning och reste långt upp i åren landet runt för att propagera för simsporten och leda den framåt. 
Nancy gifte sig 1867 med den danske litografen Carl Andrésen men blev änka bara sex år senare. Själv dog hon den 11 september 1892.

Kjell-Åke Steen 

[good_old_share]
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Kvällsstunden vecka 42 – 2017

Barbro Åström och Ismo Lääveri var så här tjusiga under årets Sigtuna Möte. Ismo är klädd som marin amiral och Barbros kläder enligt 1912 års mode. Foto: Tommy Hildorsson
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Sigtuna Möte heter ett evenemang som årligen äger rum i den uppländska staden Sigtuna, för övrigt Sveriges äldsta. Hit kommer folk från när och fjärran för att delta, eller bara uppleva, de festligheter som staden då bjuder på. Man vill med detta evenemang återuppliva och minnas året då det sista Lantbruksmötet ägde rum i staden, nämligen 1912. Bland knallar, mat, musik och tidstypiskt hantverk får besökarna känna historiens vingslag från det förra sekelskiftet. Många tar också tillfället i akt att klä upp sig i tidsenliga kläder vilket ytterligare bidrar till den speciella atmosfären. Barbro Åström och Ismo Lääveri (på bilden) var exempelvis så här tjusiga på årets ”möte”.

I veckans Kvällsstunden får landskapet Uppland lite extra uppmärksamhet. Exempelvis gör vi ett besök på mälar-slottet Grönsö, lägger några slantar i Alsikes fattigbössa, träffar spöken i Uppsala samt tar reda på var Upplands äldsta folkskola ligger. Dessutom får vi besöka Europas – kanske världens – nordligaste vingård. Bland mycket annat.

 

Mer ur veckans nummer

Indian var en amerikansk prestigemotorcykel – fullt i klass med Harley Davidson, om inte mer… Vad inte alla känner till är att en svensk, Oscar Hedström, var medgrundare till Indian Motorcycle Company, alltså det företag som fram till 1953 tillverkade de berömda hojarna.

En Indian Chief Vintage. På den svart-vita bilden ovan syns en stolt Oscar Hedström, fotograferad 1901 med prototypen till den första Indianmotorcykeln.

Lika bra som för Oscar Hedström gick det sannerligen inte för alla svenska invandrare i USA. För en del gick det till och med riktigt dåligt. De som det gick sämst för hamnade bland annat i en kåkstad som hette Swede Hollow i Minnesotas huvudstad St Paul. Där bodde runt 1 000 personer i slutet av 1800-talet. 1956 brändes skjulen. De betraktades då som sanitära olägenheter.

Kåkstaden Swede Hollow i St Paul i Minnesota 1898. Ur boken ”Swedes in Minnesota”.

Evert Nyberg var en färgstark svensk långlöpare på 40- och 50-talen. Han var mannen som gjorde vad som föll honom in, särskilt när det gällde tävlingsutrustningen. För detta och en hel del annat hamnade han på kollisionskurs med landets idrottspampar. I stället för att glädjas åt hans fina åttondeplats i maraton i London-OS 1948 skällde de ut honom för att han hade bytt de blå landslagsbyxorna mot sina egna vita…

Evert Nyberg (med 208 på magen) , Carl Lundh och Bertil Källevågh 1956
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Han blåser liv i ett anrikt hantverk

Max Persson är en av 3-4 professionella byggare av säckpipor i landet. På bilden till höger ser vi en svensk säckpipa (stämd i A/E) i masurbjörk med ringar av imiterat elfenben.
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Nyligen var Max Persson till en trädgård i Norrtälje och hämtade ett nedsågat grovt plommonträd. Man kan undra vad han ska ha det till. Bygga säckpipor såklart! Max för nämligen en månghundraårig tradition av instrumentbyggande vidare.

Max Persson identifierar sig själv som smed, något som också förstärks av förklädet och huset han arbetar i. Det första man möts av innanför dörren till hans teglade smedja från slutet av 1800-talet är järn, tänger, hammare, tunga städ och en sotig ässja. Här arbetar han bland annat med eget konstsmide och kurser i knivsmide.
– Numera blir det bara halvtid i smedjan, säger han och fortsätter in i nästa rum.
Här möter andra dofter av linolja, torkande trä och skinn. Det är här hans säckpipor blir till i stadigt ökande antal.
– Jag har byggt, experimenterat och utvecklat mina säckpipor sedan 1999, berättar Max Persson, som blev hantverkare redan vid 16 års ålder. Jag var skoltrött och fick börja som lärarassistent på min skola, Martinskolan, som är en Waldorfskola med ett praktiskt och undersökande arbetssätt.
Kontakten med säckpipan uppstod genom en kompis som praktiserade en kort period hos en säckpipebyggare och som skulle bygga en säckpipa. Det var här intresset tog fart.
– Tills idag har jag tillverkat ett sextiotal säckpipor. En del av dem har sålts utomlands och fyra har gått till våra riksspelmän här hemma, säger han inte utan viss stolthet.

Renässans
De flesta av oss förknippar nog säckpipan med Skottland och The Royal Edinburgh Military Tattoo. Ursprungligen kommer den dock från ett helt annat håll, Mellanöstern, och det tog lång tid innan den kom till Storbritannien och Norden.
– Hos oss har den funnits sedan medeltiden och efter att nästan ha dött ut här i början av 1900-talet har den fått en riktig renässans, säger Max Persson. Idag finns omkring 2000 personer i Sverige som spelar säckpipa och intresset bara ökar år för år.
Den svenska typen av säckpipa som Max bygger är betydligt mindre än den skotska och har dessutom en mjukare och rundare ton. Trots instrumentens fina kvaliteter upptäckte han tidigt vissa brister när han spelade på dem. 
– Jag uppfinner hela tiden och hittar nya lösningar på problem, förklarar han. Det gäller att inte fastna utan att tänka nytt och vara orädd.
Ett sådant exempel är det membran eller rörblad, det utskurna vassrör, som sitter i pipan och ger den dess ton på samma sätt som i en klarinett eller saxofon. Det här har en förmåga att stämma om sig hela tiden och måste justeras, vilket skapar stress under de längre spelningar som Max Persson gör.
– Nu har jag hittat en lösning där jag gjort en konstruktion av plast och kolfiber som ger nästan exakt samma ton, men som inte påverkas lika mycket av fukten och temperaturen som ökar i pipan när man spelar, säger han.

Detalj av bordunstock till svensk säckpipa i masurbjörk. Intarsian med kundens initialer, årtal och linneablomster är gjord i silvertråd. Foto Max Persson

Närproducerat
Det trä som Max Persson tar tillvara idag till sina säckpipor kan användas först efter ett par års torkning så det gäller att ha lång framförhållning i tillverkningen. Att allt ska vara närproducerat är också självklart för honom. 
– Mina säckpipor görs av naturgarvat svenskt kalvskinn och skulle kunna göras av grannens fruktträd. Jag vill kunna stå för min produkt ur alla aspekter, säger han.
Ryktet om – och erfarenheterna av – Max Perssons säckpipor har spridit sig och idag rullar beställningarna in från när och fjärran.
– Här får jag verkligen utlopp för alla mina kunskaper som smed, uppfinnare, finsnickare, konstnär och musiker. Att bygga en säckpipa kan ta upp till en månad och varje instrument är en utmaning som tänjer kunnandet till en ny nivå, konstaterar Max Persson.
På frågan om att hålla kurser i säckpipsbygge, som inom smidet, svarar han avvaktande att det skulle vara för komplicerat och tidskrävande. Däremot hoppas han på så mycket beställningar att han så småningom kan gå upp på heltid som instrumentbyggare.
– Jag bygger också borderpipes – den engelska säckpipan – och har nu långtgående planer på att även börja bygga irländska säckpipor, Uilleann pipes, som anses vara de mest avancerade. Det blir det verkliga mästarprovet.

Text och foto:
Olle Anderstam

[good_old_share]
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Visst spökar det i Uppsala?

På Katedralskolan i Uppsala, med anor från 1200-talet, påstås det spöka rejält...
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Det finns spöken i Uppsala! I den äldre delen av Katedralskolan, en byggnad från 1869 berättas det att fler osaliga andar härjar. På natten kan man ibland få höra kusliga skrik, fotsteg och stoj från de öde korridorerna där elever högljutt tar sig mellan de olika lektionerna på dagarna.

Och på morgonen när ljuset bryter mörkret dansar skuggor av forna elever på väggarna och dämpade ljud hörs från framrusande fötter.
I någon av korridorerna kan man på natten kanske få se skymten av en till åren kommen man med ett obehagligt utseende, ondskefullt och strängt, ett ansikte som framkallar rysningar vid åsynen. Möjligheten finns att detta är Rudolf Annerstedts osaliga ande. Han var rektor på Katedralskolan i mitten av 1800-talet.
Det berättas att rektor Annerstedt använde kroppsaga flitigt och förde ett stryk-register. År 1858 ska han ha blivit suspenderad en tid efter att ha misshandlat en elev. 
Det spökar på andra platser i skolan också. I ett av källarvalven under skolan påstås en kostymklädd student visa sig med en blodig studentmössa i handen. Efter en icke godkänd studentexamen år 1910 ska han ha hängt sig.

Spöken på flera platser
I slutet av 1800-talet skedde ett självmord på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Där ska en bibliotekarie ha hängt sig i tidskriftsläsesalen. Varför är höljt i dunkel. Nu skrämmer hans ande slag på studenterna ibland när mörkret faller, berättas det.
Både i och utanför Uppsala finns det områden som mellan 1600- och 1800-talet fungerade som avrättningsplatser, och i nära anslutning till dessa begravdes ofta de avrättade. På en del av dem påstås spöken härja. 
På höjden i stadsdelen Flogsta, där de stora vita flerbostadshusen är uppförda ska det ha funnits en galgbacke. I alla fall enligt en karta över området från år 1778, skriver bloggen Scribo.se Det äldsta belägget för en galgbacke är från år 1689. 
Då kallades höjden ”Gamble Galge Backan”. Här avrättades folk förmodligen genom hängning. 
Avrättningar i Sverige var offentliga fram till år 1876. Den 28 mars år 1849 avrättades i Uppsala Dal-Pelle på galgbacken i Svartbäcken genom halshuggning. Han blev den siste personen att avrättas i Uppsala. John Alfred Anderson Ander, dömd för rånmord, blev den siste att avrättas i Sverige den 23 november år 1910 på Långholmen i Stockholm. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.

Text och foto:
Bo E. Rosén

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Kvällsstunden vecka 41 – 2017

Dela på Facebook
Skicka som e-post

I den amerikanska delstaten Arizona finns Petrified Forest National Park, en av världens mest berömda förstenade skogar, i ålder räknat bortåt 200 miljoner år. Stammar av araucaria-släktet har genom årmiljonerna täckts av sediment och blivit till sten. De förstenade träden ligger spridda på marken och stammarna är mycket korta längs den vandringsled som löper genom området. Den förstenade skogen är bara en av flera nationalparker i USA som beskrivs i veckans tidning. Andra parker är Arches med sina fantastiska sandstensbågar, Bryce Canyon med sina totempåleformade ”hoodoos”, den 1500 meter djupa Grand Canyon, den jättelika Barringer-kratern och Monument Valley som bildat fond i många vilda västern-filmer.

 

Mer ur veckans nummer

Av de cirka 660 000 svenskar som valt att bo utomlands har många dragit sig till London. Det exakta antalet är inte känt och uppskattningarna varierar mellan 60 000 och 120 000. För dem som saknar fosterlandet finns det dock ”ett litet Sverige” – allt från Svenska kyrkan till butiker som säljer knäckebröd och Kalles kaviar…
Kvällsstundens Michael Dee tar oss denna vecka med till “Lilla Sverige” i London.

För de Londonsvenskar som skulle få extra mycket hemlängtan finns det butiker som Totally Swedish – en affär där kunderna kan köpa exempelvis knäckebröd, O'boy och Kalles kaviar...

Den afroamerikanska sångerskan Elizabeth ”Bessie” Smith räknas till de allra största kvinnliga blues- och jazzartisterna. Under en tioårsperiod på 1920- och 1930-talet fram till sin död 1937 var hon en av de populäraste svarta artisterna i USA.
Bessie Smith är veckans Nöjesprofil i Kvällsstunden.

Detta och mycket annat kan du
läsa om i veckans Kvällsstunden!

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Bessie Smith – Bluesens kejsarinna

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Den afroamerikanska sångerskan Elizabeth ”Bessie” Smith räknas till de allra största kvinnliga blues- och jazzartisterna. Under en tioårsperiod på 1920- och 1930-talet fram till sin död 1937 var hon en av de populäraste svarta artisterna i USA.

Redan hennes första skiva, Down-Hearted Blues, såldes i 800 000 exemplar år 1923, något enastående på den tiden. Och hon kom att bli den svarta artist som sålde flest skivor före andra världskriget. 
Bessie sjöng en dramatisk, djupt melankolisk form av blues och hon kallades för ”Bluesens kejsarinna”. Klassisk är sången Nobody Knows You When You´re Down And Out från 1929. Hennes röst var rå och stilen opolerad, många ansåg att hon var vulgär. Bessie kan i så motto jämföras med det sena 1960-talets rockikon Janis Joplin. 
Hon var en okonventionell artist för sin tid, bland annat var hon öppet bisexuell. Detta till trots lyckades hon bli sin tids högst betalda svarta artist. 

Sjöng på gatorna som barn
Bessie Smith föddes troligen den 15 april 1894 (datumet är något osäkert) till en fattigdom i Chattanooga, Tennessee, i den amerikanska södern. Hon var nummer sju i William och Laura Smiths barnaskara. Pappan dog några år efter hennes födelse och mamman avled när hon var åtta år. Bessie och hennes syskon kom därför att uppfostras av den äldsta systern Viola och en ogift faster. Barnen fick tidigt hjälpa till med försörjningen genom allehanda småjobb. 
Eftersom Bessie gillade att sjunga och hade imponerande röstresurser för sin ålder började hon uppträda i de tidiga tonåren med att stå i gathörnen i staden Chattanooga och sjunga med sin bror Andrew, som kompade henne på gitarr. Syskonen var musikaliska och den äldste brodern Clarence fick anställning hos en turnerande svart musikshow 1904. 
År 1912, då Bessie var 18 år, fick även hon engagemang i samma grupp, The Rabbit Foot Minstrels – men inte som sångerska utan som dansös. Man hade nämligen redan en populär sångerska som hette Ma Rainey (Gertrude Pridgett). Hon kallades ”Bluesens mamma” och var en av de första svarta kvinnliga bluesartisterna som turnerade i södern och spelade in skivor. Ma Rainey blev vän och mentor till Bessie Smith. 
1915 anställdes Bessie Smith av den stora bokningsorganisationen Theatre Owners Booking Association (TOBA). De hyrde ut afroamerikanska artister till olika uppträdanden och turnerande shower och Bessie Smith blev snabbt en av deras mest efterfrågade artister. 

Skivkontrakt
Bessies popularitet ledde till att Columbia Records, dåtidens största skivbolag, skrev kontrakt med henne 1923, och efter några år var Bessie Smith den högst betalda svarta artisten. Hon började nu framträda i egen regi med ett 40-tal anställda på sina turnéer och de reste med henne till uppträdandena i en egen designad järnvägsvagn. 
Bessie Smith hotades vid många uppträdanden i södern av medlemmar i rasistorganisationen Ku Klux Klan, som hon vid ett tillfälle, 1927 i Concord, North Carolina, jagade på flykten med en högaffel. 
Pengarna strömmade in, men de förslösades i snabb takt då hon inte var ekonomiskt lagd. Hennes man, Jack Gee, en väktare som hon gift sig med 1923, blev hennes manager. Han bidrog också till att hennes pengar tog slut. Men också hennes syskon levde gott på sin kända syster. Bland annat köpte Bessie hus till dem. 
Bessie Smith levde ett ganska vilt liv med fester för både svarta och vita vänner. Konsumtionen av alkohol var hög. Hon och maken hade ett stormigt äktenskap med partners vid sidan om. Jack hade många älskarinnor och Bessie var som sagt bisexuell, vilket ledde till att paret separerade 1929 utan att skilja sig. 
Bessie Smith stod då på toppen av sin karriär och spelade in den uppmärksammade musikkortfilmen St. Louis Blues samt uppträdde på Broadway i musikalen Pansy. Vaudeville-sho-wernas tid var över men Bessie fortsatte uppträda på blues- och jazzklubbar. Vid den tiden inledde hon också ett informellt äktenskap med Richard Morgan, en spritförsäljare som blev hennes manager och chaufför. 

Depressionen
Depressionen i början av 1930-talet slog hårt mot Bessie Smith, liksom mot andra inom branschen. Skivbolagen slutade i stort sett spela in skivor och publiken fick inte råd att gå på konserter. Intresset för bluesen minskade också då istället swingen tog över. Bessie Smith gjorde sina sista skivinspelningar i november 1934. Sammanlagt blev det 160 inspelningar för Columbia med komp av dåtidens främsta musiker: Louis Armstrong, Sidney Bechet, Coleman Hawkins, Fletcher Henderson med flera. 
Hon fortsatte att uppträda på nöjesställen runt om i landet, men var inte längre den stora stjärnan. Efter ett lyckat framträdande på Apollo-teatern i New York 1935 blev hon dock åter intressant, en ny publik upptäckte henne och konsertarrangören John Hammond Sr tänkte ha henne med i sin kommande uppsättning From Spirituals to Swing, som skulle turnera runt om i landet. 

Den tragiska olyckan
Klockan tre på morgonen den 26 september 1937 skjutsade Richard Morgan sin Bessie i deras gamla Packard på Highway 61 nära Clarksdale i Mississippi på väg från Memphis till en show i orten Darling. Bessie satt och höll högra armen utanför rutan på bilen för att svalka sig i den varma mörka natten. Morgan märkte för sent att en lastbil med dålig belysning, som stått parkerad bredvid vägen, började svänga ut. Morgan bromsade in och lyckades undvika att köra rakt in i lastbilen, men bilen törnade in i sidan och Bessies arm och armbåge skadades svårt. 
Lastbilschauffören blev chockad och åkte vidare för att få tag i en telefon och kalla på ambulans. Några minuter senare kom en bil med två män som stannade. Det var Henry Broughton och Hugh Smith. Broughton gav sig iväg för att leta reda på något hus med telefon för att kunna ringa efter ambulans. Hugh Smith var läkare och han gav Bessie, som hade kastats ut ur bilen och låg på vägbanan, första hjälpen men insåg att hon var svårt skadad och behövde sjukhusvård. Hennes arm var i stort sett av, hon blödde rejält och hade svårt att andas. 
Samtidigt som han försökte hjälpa Bessie kom en bil bakifrån med ett berusat vitt par. Föraren såg inte bilarna i tid och tvärnitade men kanade in i Smiths bil. Läkaren Smith konstaterade snabbt att den berusade föraren hade revbensskador men inte av allvarligare art och att den kvinnliga passageraren var chockad och hysterisk. Kort därefter kom två ambulanser från Clarksdale och en polisbil. Den första ambulansen tog Bessie till G. T. Thomas Afro-American Hospital, sjukhuset för svarta i Clarksdale, där hon opererades och amputerade armen. Hon avled dock av inre skador klockan 11.30 på förmiddagen. Den andra ambulansen tog paret till det vita sjukhuset i Clarksdale. 

Rasistiskt samhälle
Allt sedan Bessie Smiths död har en historia berättats som säger att hon fördes till ett vitt sjukhus, men att de där vägrade att ta emot henne på grund av att hon var färgad. Hon fördes då vidare till ett svart sjukhus men förblödde på vägen dit och dog. Visserligen var det så i amerikanska södern på den här tiden att det fanns skilda sjukhus för vita och svarta. Men Bessie fördes omgående till det ”svarta” sjukhuset och fick läkarvård utan att hennes liv gick att rädda. 
Berättelsen om att hon nekades hjälp på sjukhuset, som förekommer i myten om hennes liv, skrevs av producenten John Hammond Sr för tidskriften Down Beat. Hammond, som kämpade för de svartas lika rättigheter, kom senare att erkänna att hans artikel byggde på hörsägen och rykten. Läkaren Hugh Smith och den svarte ambulansföraren Willie George Miller har bekräftat det verkliga förloppet. 
Bessie Smith levde i ett rasistiskt samhälle och drabbades av segregationslagarna, men hennes tragiska död berodde inte på rasism. Hon var den första svarta stora stjärnan i USA och blev en förebild för många andra. Billie Holiday, Mahalia Jackson och Aretha Franklin är exempel på artister som influerats av Bessie Smith. 

Janis Joplin
Den 4 oktober 1937 hölls hennes begravning i Philadelphia och dagen innan paraderade omkring 10 000 människor förbi Bessies kista. Bessie Smith fick ingen riktig gravsten då ingen tog på sig ansvaret och ordnade någon. Många hade levt gott på Bessie Smith under de gyllene åren, hennes män, syskon och skivbolaget Columbia. Inte förrän 1970 fick hon en gravsten då en av hennes nya beundrare, den populära vita rockstjärnan Janis Joplin, skaffade en sten med texten The Greatest Blues Singer In The World Will Never Stop Singing, som i dag pryder hennes grav.
2015 kom en utmärkt film, Bessie. Den bygger på boken med samma namn av Chris Albertson från 1971. Queen Latifah spelar huvudrollen. 
Om varför Bessie Smith gjorde ett sådant stort avtryck under sitt relativt korta liv säger Queen Latifah: 
”Hennes kraft som sångerska var otrolig, det sätt hon kunde ta ett rum i besittning utan ljudförstärkning. Om det skulle finnas en Bessie i dag skulle ingen annan ha en chans mot henne. Vi har alla mycket att lära av henne, det spelar liksom ingen roll att hennes musik snart är 100 år. Hon var helt enkelt en väldigt stark och inflytelserik person. Men hon fick också uppleva en väldig mängd motgångar som hon sjöng sig igenom. Hon var modig och samtidigt sårbar. Det fanns så många saker som var banbrytande med hennes liv och karriär som fortfarande är relevanta. Och det finns så mycket som hon gjorde som jag skulle vilja ha styrkan att göra.”

Sven-Åke Henriksson

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Kvällsstunden vecka 40 – 2017

Foto: Saaremaa Tourism

En häst vid ett trästaket och en gammal grå stubbkvarn, det ser man inte ofta nu för tiden. Det skulle möjligen kunna vara en bild från Öland, för där finns både väderkvarnar av just den typen och naturligtvis hästar. Men bilden kommer i stället från en annan Östersjö-ö som börjar på Ö, nämligen Ösel. Saremaa är öns namn på hemlandets språk, estniska. Där bor cirka 39 000 fasta invånare. Och dit lockas turister som hellre cyklar eller rider i friska luften än röjer på nattklubbar. Ösels historia har annars varit växlingsrik. Under 700 år har tyskar, danskar, svenskar och ryssar turats om att styra och ställa på ön.

 

Mer ur veckans nummer

Oxford är ett av världens mest berömda universitet. Där har mängder av makthavare, vetenskapare, författare, skådespelare och andra och betydande personer fått sin utbildning. I veckans nummer av Kvällsstunden berättar vi om både universitetet och kändisarna som har gått där…

Balliol College från 1263 är ett av de äldsta. Colleget har haft framgångsrika författare och politiker som studenter. Foto: Dan Jansson

Den surrealistiske målaren Salvador Dalí (han med de spetsiga mustascherna) och den amerikanske filmproducenten Walt Disney (han med Musse Pigg och Kalle Anka) var sina särskiljande personligheter till trots mycket goda vänner och umgicks även familjevis. De hade också ett filmprojekt ihop, men det gick i stöpet. Först efter 58 år, när både Salvador och Walt var döda, blev filmen klar att visas. Och då var den bara sex minuter lång… Du ser den i sin helhet i videoklippet nedan.

Familjerna Dalí och Disney samlade till middag tillsammans i Spanien 1957.

Stella Walsh var under sin långa karriär från 1927 och en bit in på 1950-talet världens snabbaste kvinna. Men efter att hon brutalt blivit rånmördad 1980 visade det sig att hon var både en man och en kvinna i en och samma kropp.

Stella Walsh kallades världens snabbaste kvinna.

Raggare – från kravaller till familjenöje

Att glida runt utan speciellt mål, i fina bilar, det var vad det handlade om.
[good_old_share]

Raggarkulturen har funnits i Sverige sedan slutet av 1950-talet och i dag är de första raggarna sedan länge pensionärer. Men nya generationer raggare har kommit och fört denna märkliga kultur vidare. 

Från att ha varit ett socialt ungdomsproblem har denna subkultur blivit allmänt accepterad och består inte längre bara av motorintresserade yngre män. I dag finns ett intresse för denna kultur även hos äldre samt hos kvinnor och barnfamiljer som är engagerade i dyrkandet av stora ”jänkare”, äldre amerikanska bilar. Gemensamt med tidigare raggargenerationer är intresset för de amerikanska bilarna och 1950-talets rockabilly och klädstil. 
I dag finns över 200 amerikanska veteranbilsklubbar i Sverige, och cruising, det vill säga nöjesåkning i karavan och uppvisande av äldre amerikanska bilar, har blivit ett folknöje under sommaren på åtskilliga orter i landet. I Västerås har tiotusentals besökare kommit under många år för att titta på jänkare och veteranbilar under Power Big Meet. Den jättelika bilträffen flyttade 2017 till Lidköping där Power Big Meet firade 40 år med cirka 25 000 fordon. 

Stil- och modeförebild var bland andra James Dean.

Arbetarklass
De allra flesta av de en gång så rebelliska raggarna kom ursprungligen från arbetarklassen och tillhörde den unga efterkrigsgenerationen. De körde omkring i begagnade amerikanska bilar från 1940- och början av 1950-talet, oftast i dåligt skick, och gjorde uppror mot sina föräldrar och samhället. Ofta blev det fylla och bråk vid midsommartid, bland annat på Öland – med stora rubriker i pressen som följd. 
I dag har den tidens raggare stadgat sig och lever ett ordnat familjeliv. Nya motorintresserade ungdomar som gillar 1950- och 1960-talets amerikanska bilar, musik och klädstil har kommit till. Men i dag kan inte raggarkulturen längre kopplas till någon samhällsklass, utan den inbegriper alla. Från att ha varit ett socialt problem i det svenska efterkrigssamhället har raggarkulturen blivit en accepterad fritidssysselsättning. 
Raggarkulturen i Sverige kom att inspireras av de nya amerikanska tonårsidealen vid mitten av 1950-talet, då många unga revolterade mot föräldragenerationen genom att dyrka stora motorstarka bilar, rockmusik och ett nytt klädmode med jeansen och t-shirten som populära plagg. 
”Vad vi tittade på var Amerika. Det var Amerika som hade räddat oss och nu var det Amerika som skulle ta oss vidare. Det var inte mer än rätt och riktigt. Det var den enda vägen framåt.” skriver den kände journalisten Sten Berglind, en gång i tiden raggare, i sin bok Raggare – rebellerna som skakade Sverige
Den stora förebilden blev skådespelaren James Dean, vars huvudroll i filmen Ung rebell nådde kultstatus. Elvis Presley, Bill Haley och andra rocksångare visade samtidigt hur musiken skulle låta. 
Den nya amerikanska kulturen kom först och främst att bli populär hos den arbetande ungdomen i Sverige. De som studerade vidare på realskolan och gymnasiet klädde sig annorlunda och lyssnade fortfarande mest på jazz. 

Tuff stil
Roffe Pettersson, ordförande i raggarklubben Teddy Boys i början av 1960-talet har uttryckt det så här: 
”Vi gick på samma linje, eftersom vi kom från samma samhällsgrupp. Vi gjorde revolution. Vi startade egna företag och blev något. Vi sade adjö till slaveriet, statarlängorna, brukspatronerna och hela skiten. Det var raggarna som gick i spetsen lika mycket som några andra.” 
Hos arbetarungdomen gillade man den hårda tuffa stilen och försökte efterlikna ikonerna från USA. Killarna bar ofta svart skinnjacka, hade uppkammad lugg, använde stålkam och brylcreem för att få Elvis-frisyr. I motsats till den studerande ungdomen hade de arbetande unga männen råd att skaffa äldre bilar, gamla ”jänkare” med V8-motorer, och kunde ”ragga” flickor som åkte med i bilarna. Det var ytterst sällsynt att någon ung kvinna hade egen bil vid denna tid. 
Även raggarbrudarna, som på 1960-talet även kom att kallas för ”Dorisar”, dyrkade rock´n roll och hade filmstjärnorna Marilyn Monroe och Audrey Hepburn som förebilder, även vad beträffar klädstilarna och frisyrerna. 
De första bilgängen, raggargängen, bildades 1957–58 i Stockholm och hade amerikanska namn som The Road Devils och The Car Angels. De allra flesta medlemmarna i grupperna var skötsamma ungdomar, men det fanns de som missbrukade alkohol och utmärkte sig negativt, och många blev provocerade av dem. När flera raggargäng samlades blev det vid många tillfällen bråk. De första stora kravallerna mellan raggargäng och poliser uppstod den sista helgen i juli 1959 i Kristianstad, detta i samband med motorcykeltävlingar. Upploppen slogs upp stort i medierna och svenska dramafilmer spelades in, först Raggarna 1959 med Christina Schollin i huvudrollen, därefter Susanne, Chans och Raggargänget 1962 med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg. 

Ungdoms- och motorgårdar
Samhällsinstitutioner diskuterade hur man skulle lösa ungdomsproblemen. Ett resultat blev att flera kommuner ordnade särskilda ungdomsgårdar och motorgårdar åt raggarna. Under 1960- och 70-talen fortsatte konflikterna mellan raggare och polis, speciellt under midsommarhelgerna. Det förekom även bråk mellan raggare och nya ungdomsgrupper som mods och punkare. Dessa konflikter kom under senare årtionden att upphöra då raggarkulturen förändrades, som det mesta i det svenska samhället. Raggarna minskade drastiskt i storstäderna, men raggarkulturen höll i sig i mindre städer och på landsbygden. 
Att åka omkring i gamla välbehållna amerikanska bilar, helst 50-talare med V8-motorer, med Elvis Presley och Bill Haley i högtalarna och med förare och passagerade klädda som James Dean och Marilyn Monroe är något typiskt svenskt eller (i mindre omfattning) nordiskt. Amerikaner på besök blir förvånade över detta, så många fina bilar från förr finns nämligen inte uppställda i USA. 
Åldern på den genomsnittlige svenske raggaren har höjts eftersom det krävs att man har en bra lön för att kunna hålla sig med en gammal fin amerikanare. Av den arbetarbaserade raggarkulturen har det blivit en dyr hobby då en klassisk nylackerad och renoverad 50-talsbil kostar en hel del i inköp. 
Många piffar upp gamla amerikanska bilar och byter till sig bättre exemplar och raggaren blir allt äldre. 

Hobby
Som tidigare kretsar gemenskapen kring bilar och rock, men den rebelliske raggaren från förr finns egentligen inte längre. Bland de motorintresserade finns naturligtvis yngre män utan egna familjer, men de flesta är familjefäder som sysslar med sin motorhobby på helger och åker med familjen till cruisingträffar med likasinnade på sin semester. I dag finns det även kvinnor med egna amerikanare. 
Bilarna har blivit allt snyggare och raggarkulturen omfattar i dag flera generationer som träffas. De genuina raggare som lever enligt gamla mönster bor oftast på landsbygden, och för dem är en dyr elegant bil inte det viktigaste. 
I stort sett upphörde den gamla sortens raggarkultur, då man planlöst åkte omkring med sina bilar och vållade uppståndelse, med 1970-talet. Numera samlas man mera till planlagda träffar, cruisingar, främst för att få visa upp snyggt lackerade, välpolerade och servade bilar. De häftiga bilarna används mest för lugnare körningar sommartid. 
De flesta raggare i dag är först och främst personer som gillar att meka och renovera äldre amerikanska bilar och lyssna på rockabilly. 
Eventuella likheter med tv-karaktärerna Ronny och Ragge eller den bortgångne sångaren Eddie Meduza (Errol Norstedt) har klingat av – i den mån de alls har funnits.

Sven-Åke Henriksson 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 39 – 2017

Jerry Lewis gjorde allt för att få folk att skratta. Foto: Sjöberg bildbyrå

Gester, grimaser, konstiga röster – Jerry Lewis gjorde allt för att få folk att skratta. Och han gjorde det i hela sitt långa liv. Varken diabetes, hjärtinfarkter, cancer, ryggvärk eller lungbesvär kunde hindra honom från att efter bästa förmåga roa jordens befolkning. Först när han med råge passerat 91 års ålder gav hans bräckliga kropp upp för gott och han lämnade jordelivet för att – förmodligen – fortsätta sin komikerkarriär på en högre nivå. Men Joseph Levitch, som han egentligen hette från början, hade också ett allvarligt engagemang vid sidan av sitt artisteri. Han samlade in pengar i kampen mot muskeldyst-rofi och gjorde det så bra att han nominerades till Nobels fredspris 1977, dock utan att få det.

 

Mer ur veckans nummer

Ett helt liv strävade Ivar och Ebba Karlsson som arrendatorer på ett litet småbruk mellan Trosa och Nyköping. Någon traktor hade de inte, och inte heller häst. Nej, oxar var det som gällde. Och tack vare dem fick de till slut ett extraknäck som gav mycket mer klirr i kassan än jordbruket. Ivars båda oxar Tor och Gödde blev nämligen filmstjärnor i Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Efter det genombrottet blev det fler filminspelningar för Ivan och oxarna.
”Det var ju nästan så att man klarade sig bara på att spela in filmer”, sade Ivan efter att han hade blivit pensionär.

Ivar Karlsson med sina oxar Tor och Gödde.

I svensk turistreklam är det mycket som påstås vara ett ”Sverige i miniatyr”. Men i Kungsör byggs det upp någon som verkligen ska kunna göra skäl för miniatyrepitetet, nämligen en modelljärnväg som i färdigt skick ska innefatta hela landet. De som står bakom det tidsödande projektet hoppas att det ska bli ortens största turistattraktion.

Ett Sverige i miniatyr finns att beskåda i Kungsör.

Shelley hette ett spännande författarpar i början av 1800-talet. Frun Mary Shelley gick till litteraturhistorien när hon hittade på och skrev om Frankensteins monster, skräckromanernas skräckroman. Herrn i huset, Percy Bysshe Shelley, blev en för sin tid framstående lyriker som umgicks med bland andra Lord Byron och John Keats. Percy Bysshe Shelley omkom dock, knappt 30 år gammal, vid en seglingsaolycka på Medelhavet.

Percy Bysshe Shelley (1792 – 1822) räknas som en av världslitteraturens störste lyriker.
Målning av Amelia Curran 1819.

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.