Raggare – från kravaller till familjenöje

Att glida runt utan speciellt mål, i fina bilar, det var vad det handlade om.

Raggarkulturen har funnits i Sverige sedan slutet av 1950-talet och i dag är de första raggarna sedan länge pensionärer. Men nya generationer raggare har kommit och fört denna märkliga kultur vidare. 

Från att ha varit ett socialt ungdomsproblem har denna subkultur blivit allmänt accepterad och består inte längre bara av motorintresserade yngre män. I dag finns ett intresse för denna kultur även hos äldre samt hos kvinnor och barnfamiljer som är engagerade i dyrkandet av stora ”jänkare”, äldre amerikanska bilar. Gemensamt med tidigare raggargenerationer är intresset för de amerikanska bilarna och 1950-talets rockabilly och klädstil. 
I dag finns över 200 amerikanska veteranbilsklubbar i Sverige, och cruising, det vill säga nöjesåkning i karavan och uppvisande av äldre amerikanska bilar, har blivit ett folknöje under sommaren på åtskilliga orter i landet. I Västerås har tiotusentals besökare kommit under många år för att titta på jänkare och veteranbilar under Power Big Meet. Den jättelika bilträffen flyttade 2017 till Lidköping där Power Big Meet firade 40 år med cirka 25 000 fordon. 

Stil- och modeförebild var bland andra James Dean.

Arbetarklass
De allra flesta av de en gång så rebelliska raggarna kom ursprungligen från arbetarklassen och tillhörde den unga efterkrigsgenerationen. De körde omkring i begagnade amerikanska bilar från 1940- och början av 1950-talet, oftast i dåligt skick, och gjorde uppror mot sina föräldrar och samhället. Ofta blev det fylla och bråk vid midsommartid, bland annat på Öland – med stora rubriker i pressen som följd. 
I dag har den tidens raggare stadgat sig och lever ett ordnat familjeliv. Nya motorintresserade ungdomar som gillar 1950- och 1960-talets amerikanska bilar, musik och klädstil har kommit till. Men i dag kan inte raggarkulturen längre kopplas till någon samhällsklass, utan den inbegriper alla. Från att ha varit ett socialt problem i det svenska efterkrigssamhället har raggarkulturen blivit en accepterad fritidssysselsättning. 
Raggarkulturen i Sverige kom att inspireras av de nya amerikanska tonårsidealen vid mitten av 1950-talet, då många unga revolterade mot föräldragenerationen genom att dyrka stora motorstarka bilar, rockmusik och ett nytt klädmode med jeansen och t-shirten som populära plagg. 
”Vad vi tittade på var Amerika. Det var Amerika som hade räddat oss och nu var det Amerika som skulle ta oss vidare. Det var inte mer än rätt och riktigt. Det var den enda vägen framåt.” skriver den kände journalisten Sten Berglind, en gång i tiden raggare, i sin bok Raggare – rebellerna som skakade Sverige
Den stora förebilden blev skådespelaren James Dean, vars huvudroll i filmen Ung rebell nådde kultstatus. Elvis Presley, Bill Haley och andra rocksångare visade samtidigt hur musiken skulle låta. 
Den nya amerikanska kulturen kom först och främst att bli populär hos den arbetande ungdomen i Sverige. De som studerade vidare på realskolan och gymnasiet klädde sig annorlunda och lyssnade fortfarande mest på jazz. 

Tuff stil
Roffe Pettersson, ordförande i raggarklubben Teddy Boys i början av 1960-talet har uttryckt det så här: 
”Vi gick på samma linje, eftersom vi kom från samma samhällsgrupp. Vi gjorde revolution. Vi startade egna företag och blev något. Vi sade adjö till slaveriet, statarlängorna, brukspatronerna och hela skiten. Det var raggarna som gick i spetsen lika mycket som några andra.” 
Hos arbetarungdomen gillade man den hårda tuffa stilen och försökte efterlikna ikonerna från USA. Killarna bar ofta svart skinnjacka, hade uppkammad lugg, använde stålkam och brylcreem för att få Elvis-frisyr. I motsats till den studerande ungdomen hade de arbetande unga männen råd att skaffa äldre bilar, gamla ”jänkare” med V8-motorer, och kunde ”ragga” flickor som åkte med i bilarna. Det var ytterst sällsynt att någon ung kvinna hade egen bil vid denna tid. 
Även raggarbrudarna, som på 1960-talet även kom att kallas för ”Dorisar”, dyrkade rock´n roll och hade filmstjärnorna Marilyn Monroe och Audrey Hepburn som förebilder, även vad beträffar klädstilarna och frisyrerna. 
De första bilgängen, raggargängen, bildades 1957–58 i Stockholm och hade amerikanska namn som The Road Devils och The Car Angels. De allra flesta medlemmarna i grupperna var skötsamma ungdomar, men det fanns de som missbrukade alkohol och utmärkte sig negativt, och många blev provocerade av dem. När flera raggargäng samlades blev det vid många tillfällen bråk. De första stora kravallerna mellan raggargäng och poliser uppstod den sista helgen i juli 1959 i Kristianstad, detta i samband med motorcykeltävlingar. Upploppen slogs upp stort i medierna och svenska dramafilmer spelades in, först Raggarna 1959 med Christina Schollin i huvudrollen, därefter Susanne, Chans och Raggargänget 1962 med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg. 

Ungdoms- och motorgårdar
Samhällsinstitutioner diskuterade hur man skulle lösa ungdomsproblemen. Ett resultat blev att flera kommuner ordnade särskilda ungdomsgårdar och motorgårdar åt raggarna. Under 1960- och 70-talen fortsatte konflikterna mellan raggare och polis, speciellt under midsommarhelgerna. Det förekom även bråk mellan raggare och nya ungdomsgrupper som mods och punkare. Dessa konflikter kom under senare årtionden att upphöra då raggarkulturen förändrades, som det mesta i det svenska samhället. Raggarna minskade drastiskt i storstäderna, men raggarkulturen höll i sig i mindre städer och på landsbygden. 
Att åka omkring i gamla välbehållna amerikanska bilar, helst 50-talare med V8-motorer, med Elvis Presley och Bill Haley i högtalarna och med förare och passagerade klädda som James Dean och Marilyn Monroe är något typiskt svenskt eller (i mindre omfattning) nordiskt. Amerikaner på besök blir förvånade över detta, så många fina bilar från förr finns nämligen inte uppställda i USA. 
Åldern på den genomsnittlige svenske raggaren har höjts eftersom det krävs att man har en bra lön för att kunna hålla sig med en gammal fin amerikanare. Av den arbetarbaserade raggarkulturen har det blivit en dyr hobby då en klassisk nylackerad och renoverad 50-talsbil kostar en hel del i inköp. 
Många piffar upp gamla amerikanska bilar och byter till sig bättre exemplar och raggaren blir allt äldre. 

Hobby
Som tidigare kretsar gemenskapen kring bilar och rock, men den rebelliske raggaren från förr finns egentligen inte längre. Bland de motorintresserade finns naturligtvis yngre män utan egna familjer, men de flesta är familjefäder som sysslar med sin motorhobby på helger och åker med familjen till cruisingträffar med likasinnade på sin semester. I dag finns det även kvinnor med egna amerikanare. 
Bilarna har blivit allt snyggare och raggarkulturen omfattar i dag flera generationer som träffas. De genuina raggare som lever enligt gamla mönster bor oftast på landsbygden, och för dem är en dyr elegant bil inte det viktigaste. 
I stort sett upphörde den gamla sortens raggarkultur, då man planlöst åkte omkring med sina bilar och vållade uppståndelse, med 1970-talet. Numera samlas man mera till planlagda träffar, cruisingar, främst för att få visa upp snyggt lackerade, välpolerade och servade bilar. De häftiga bilarna används mest för lugnare körningar sommartid. 
De flesta raggare i dag är först och främst personer som gillar att meka och renovera äldre amerikanska bilar och lyssna på rockabilly. 
Eventuella likheter med tv-karaktärerna Ronny och Ragge eller den bortgångne sångaren Eddie Meduza (Errol Norstedt) har klingat av – i den mån de alls har funnits.

Sven-Åke Henriksson 

Comments are closed