Bessie Smith – Bluesens kejsarinna

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Den afroamerikanska sångerskan Elizabeth ”Bessie” Smith räknas till de allra största kvinnliga blues- och jazzartisterna. Under en tioårsperiod på 1920- och 1930-talet fram till sin död 1937 var hon en av de populäraste svarta artisterna i USA.

Redan hennes första skiva, Down-Hearted Blues, såldes i 800 000 exemplar år 1923, något enastående på den tiden. Och hon kom att bli den svarta artist som sålde flest skivor före andra världskriget. 
Bessie sjöng en dramatisk, djupt melankolisk form av blues och hon kallades för ”Bluesens kejsarinna”. Klassisk är sången Nobody Knows You When You´re Down And Out från 1929. Hennes röst var rå och stilen opolerad, många ansåg att hon var vulgär. Bessie kan i så motto jämföras med det sena 1960-talets rockikon Janis Joplin. 
Hon var en okonventionell artist för sin tid, bland annat var hon öppet bisexuell. Detta till trots lyckades hon bli sin tids högst betalda svarta artist. 

Sjöng på gatorna som barn
Bessie Smith föddes troligen den 15 april 1894 (datumet är något osäkert) till en fattigdom i Chattanooga, Tennessee, i den amerikanska södern. Hon var nummer sju i William och Laura Smiths barnaskara. Pappan dog några år efter hennes födelse och mamman avled när hon var åtta år. Bessie och hennes syskon kom därför att uppfostras av den äldsta systern Viola och en ogift faster. Barnen fick tidigt hjälpa till med försörjningen genom allehanda småjobb. 
Eftersom Bessie gillade att sjunga och hade imponerande röstresurser för sin ålder började hon uppträda i de tidiga tonåren med att stå i gathörnen i staden Chattanooga och sjunga med sin bror Andrew, som kompade henne på gitarr. Syskonen var musikaliska och den äldste brodern Clarence fick anställning hos en turnerande svart musikshow 1904. 
År 1912, då Bessie var 18 år, fick även hon engagemang i samma grupp, The Rabbit Foot Minstrels – men inte som sångerska utan som dansös. Man hade nämligen redan en populär sångerska som hette Ma Rainey (Gertrude Pridgett). Hon kallades ”Bluesens mamma” och var en av de första svarta kvinnliga bluesartisterna som turnerade i södern och spelade in skivor. Ma Rainey blev vän och mentor till Bessie Smith. 
1915 anställdes Bessie Smith av den stora bokningsorganisationen Theatre Owners Booking Association (TOBA). De hyrde ut afroamerikanska artister till olika uppträdanden och turnerande shower och Bessie Smith blev snabbt en av deras mest efterfrågade artister. 

Skivkontrakt
Bessies popularitet ledde till att Columbia Records, dåtidens största skivbolag, skrev kontrakt med henne 1923, och efter några år var Bessie Smith den högst betalda svarta artisten. Hon började nu framträda i egen regi med ett 40-tal anställda på sina turnéer och de reste med henne till uppträdandena i en egen designad järnvägsvagn. 
Bessie Smith hotades vid många uppträdanden i södern av medlemmar i rasistorganisationen Ku Klux Klan, som hon vid ett tillfälle, 1927 i Concord, North Carolina, jagade på flykten med en högaffel. 
Pengarna strömmade in, men de förslösades i snabb takt då hon inte var ekonomiskt lagd. Hennes man, Jack Gee, en väktare som hon gift sig med 1923, blev hennes manager. Han bidrog också till att hennes pengar tog slut. Men också hennes syskon levde gott på sin kända syster. Bland annat köpte Bessie hus till dem. 
Bessie Smith levde ett ganska vilt liv med fester för både svarta och vita vänner. Konsumtionen av alkohol var hög. Hon och maken hade ett stormigt äktenskap med partners vid sidan om. Jack hade många älskarinnor och Bessie var som sagt bisexuell, vilket ledde till att paret separerade 1929 utan att skilja sig. 
Bessie Smith stod då på toppen av sin karriär och spelade in den uppmärksammade musikkortfilmen St. Louis Blues samt uppträdde på Broadway i musikalen Pansy. Vaudeville-sho-wernas tid var över men Bessie fortsatte uppträda på blues- och jazzklubbar. Vid den tiden inledde hon också ett informellt äktenskap med Richard Morgan, en spritförsäljare som blev hennes manager och chaufför. 

Depressionen
Depressionen i början av 1930-talet slog hårt mot Bessie Smith, liksom mot andra inom branschen. Skivbolagen slutade i stort sett spela in skivor och publiken fick inte råd att gå på konserter. Intresset för bluesen minskade också då istället swingen tog över. Bessie Smith gjorde sina sista skivinspelningar i november 1934. Sammanlagt blev det 160 inspelningar för Columbia med komp av dåtidens främsta musiker: Louis Armstrong, Sidney Bechet, Coleman Hawkins, Fletcher Henderson med flera. 
Hon fortsatte att uppträda på nöjesställen runt om i landet, men var inte längre den stora stjärnan. Efter ett lyckat framträdande på Apollo-teatern i New York 1935 blev hon dock åter intressant, en ny publik upptäckte henne och konsertarrangören John Hammond Sr tänkte ha henne med i sin kommande uppsättning From Spirituals to Swing, som skulle turnera runt om i landet. 

Den tragiska olyckan
Klockan tre på morgonen den 26 september 1937 skjutsade Richard Morgan sin Bessie i deras gamla Packard på Highway 61 nära Clarksdale i Mississippi på väg från Memphis till en show i orten Darling. Bessie satt och höll högra armen utanför rutan på bilen för att svalka sig i den varma mörka natten. Morgan märkte för sent att en lastbil med dålig belysning, som stått parkerad bredvid vägen, började svänga ut. Morgan bromsade in och lyckades undvika att köra rakt in i lastbilen, men bilen törnade in i sidan och Bessies arm och armbåge skadades svårt. 
Lastbilschauffören blev chockad och åkte vidare för att få tag i en telefon och kalla på ambulans. Några minuter senare kom en bil med två män som stannade. Det var Henry Broughton och Hugh Smith. Broughton gav sig iväg för att leta reda på något hus med telefon för att kunna ringa efter ambulans. Hugh Smith var läkare och han gav Bessie, som hade kastats ut ur bilen och låg på vägbanan, första hjälpen men insåg att hon var svårt skadad och behövde sjukhusvård. Hennes arm var i stort sett av, hon blödde rejält och hade svårt att andas. 
Samtidigt som han försökte hjälpa Bessie kom en bil bakifrån med ett berusat vitt par. Föraren såg inte bilarna i tid och tvärnitade men kanade in i Smiths bil. Läkaren Smith konstaterade snabbt att den berusade föraren hade revbensskador men inte av allvarligare art och att den kvinnliga passageraren var chockad och hysterisk. Kort därefter kom två ambulanser från Clarksdale och en polisbil. Den första ambulansen tog Bessie till G. T. Thomas Afro-American Hospital, sjukhuset för svarta i Clarksdale, där hon opererades och amputerade armen. Hon avled dock av inre skador klockan 11.30 på förmiddagen. Den andra ambulansen tog paret till det vita sjukhuset i Clarksdale. 

Rasistiskt samhälle
Allt sedan Bessie Smiths död har en historia berättats som säger att hon fördes till ett vitt sjukhus, men att de där vägrade att ta emot henne på grund av att hon var färgad. Hon fördes då vidare till ett svart sjukhus men förblödde på vägen dit och dog. Visserligen var det så i amerikanska södern på den här tiden att det fanns skilda sjukhus för vita och svarta. Men Bessie fördes omgående till det ”svarta” sjukhuset och fick läkarvård utan att hennes liv gick att rädda. 
Berättelsen om att hon nekades hjälp på sjukhuset, som förekommer i myten om hennes liv, skrevs av producenten John Hammond Sr för tidskriften Down Beat. Hammond, som kämpade för de svartas lika rättigheter, kom senare att erkänna att hans artikel byggde på hörsägen och rykten. Läkaren Hugh Smith och den svarte ambulansföraren Willie George Miller har bekräftat det verkliga förloppet. 
Bessie Smith levde i ett rasistiskt samhälle och drabbades av segregationslagarna, men hennes tragiska död berodde inte på rasism. Hon var den första svarta stora stjärnan i USA och blev en förebild för många andra. Billie Holiday, Mahalia Jackson och Aretha Franklin är exempel på artister som influerats av Bessie Smith. 

Janis Joplin
Den 4 oktober 1937 hölls hennes begravning i Philadelphia och dagen innan paraderade omkring 10 000 människor förbi Bessies kista. Bessie Smith fick ingen riktig gravsten då ingen tog på sig ansvaret och ordnade någon. Många hade levt gott på Bessie Smith under de gyllene åren, hennes män, syskon och skivbolaget Columbia. Inte förrän 1970 fick hon en gravsten då en av hennes nya beundrare, den populära vita rockstjärnan Janis Joplin, skaffade en sten med texten The Greatest Blues Singer In The World Will Never Stop Singing, som i dag pryder hennes grav.
2015 kom en utmärkt film, Bessie. Den bygger på boken med samma namn av Chris Albertson från 1971. Queen Latifah spelar huvudrollen. 
Om varför Bessie Smith gjorde ett sådant stort avtryck under sitt relativt korta liv säger Queen Latifah: 
”Hennes kraft som sångerska var otrolig, det sätt hon kunde ta ett rum i besittning utan ljudförstärkning. Om det skulle finnas en Bessie i dag skulle ingen annan ha en chans mot henne. Vi har alla mycket att lära av henne, det spelar liksom ingen roll att hennes musik snart är 100 år. Hon var helt enkelt en väldigt stark och inflytelserik person. Men hon fick också uppleva en väldig mängd motgångar som hon sjöng sig igenom. Hon var modig och samtidigt sårbar. Det fanns så många saker som var banbrytande med hennes liv och karriär som fortfarande är relevanta. Och det finns så mycket som hon gjorde som jag skulle vilja ha styrkan att göra.”

Sven-Åke Henriksson

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Comments are closed