Han blåser liv i ett anrikt hantverk

Max Persson är en av 3-4 professionella byggare av säckpipor i landet. På bilden till höger ser vi en svensk säckpipa (stämd i A/E) i masurbjörk med ringar av imiterat elfenben.
Dela på Facebook
Skicka som e-post

Nyligen var Max Persson till en trädgård i Norrtälje och hämtade ett nedsågat grovt plommonträd. Man kan undra vad han ska ha det till. Bygga säckpipor såklart! Max för nämligen en månghundraårig tradition av instrumentbyggande vidare.

Max Persson identifierar sig själv som smed, något som också förstärks av förklädet och huset han arbetar i. Det första man möts av innanför dörren till hans teglade smedja från slutet av 1800-talet är järn, tänger, hammare, tunga städ och en sotig ässja. Här arbetar han bland annat med eget konstsmide och kurser i knivsmide.
– Numera blir det bara halvtid i smedjan, säger han och fortsätter in i nästa rum.
Här möter andra dofter av linolja, torkande trä och skinn. Det är här hans säckpipor blir till i stadigt ökande antal.
– Jag har byggt, experimenterat och utvecklat mina säckpipor sedan 1999, berättar Max Persson, som blev hantverkare redan vid 16 års ålder. Jag var skoltrött och fick börja som lärarassistent på min skola, Martinskolan, som är en Waldorfskola med ett praktiskt och undersökande arbetssätt.
Kontakten med säckpipan uppstod genom en kompis som praktiserade en kort period hos en säckpipebyggare och som skulle bygga en säckpipa. Det var här intresset tog fart.
– Tills idag har jag tillverkat ett sextiotal säckpipor. En del av dem har sålts utomlands och fyra har gått till våra riksspelmän här hemma, säger han inte utan viss stolthet.

Renässans
De flesta av oss förknippar nog säckpipan med Skottland och The Royal Edinburgh Military Tattoo. Ursprungligen kommer den dock från ett helt annat håll, Mellanöstern, och det tog lång tid innan den kom till Storbritannien och Norden.
– Hos oss har den funnits sedan medeltiden och efter att nästan ha dött ut här i början av 1900-talet har den fått en riktig renässans, säger Max Persson. Idag finns omkring 2000 personer i Sverige som spelar säckpipa och intresset bara ökar år för år.
Den svenska typen av säckpipa som Max bygger är betydligt mindre än den skotska och har dessutom en mjukare och rundare ton. Trots instrumentens fina kvaliteter upptäckte han tidigt vissa brister när han spelade på dem. 
– Jag uppfinner hela tiden och hittar nya lösningar på problem, förklarar han. Det gäller att inte fastna utan att tänka nytt och vara orädd.
Ett sådant exempel är det membran eller rörblad, det utskurna vassrör, som sitter i pipan och ger den dess ton på samma sätt som i en klarinett eller saxofon. Det här har en förmåga att stämma om sig hela tiden och måste justeras, vilket skapar stress under de längre spelningar som Max Persson gör.
– Nu har jag hittat en lösning där jag gjort en konstruktion av plast och kolfiber som ger nästan exakt samma ton, men som inte påverkas lika mycket av fukten och temperaturen som ökar i pipan när man spelar, säger han.

Detalj av bordunstock till svensk säckpipa i masurbjörk. Intarsian med kundens initialer, årtal och linneablomster är gjord i silvertråd. Foto Max Persson

Närproducerat
Det trä som Max Persson tar tillvara idag till sina säckpipor kan användas först efter ett par års torkning så det gäller att ha lång framförhållning i tillverkningen. Att allt ska vara närproducerat är också självklart för honom. 
– Mina säckpipor görs av naturgarvat svenskt kalvskinn och skulle kunna göras av grannens fruktträd. Jag vill kunna stå för min produkt ur alla aspekter, säger han.
Ryktet om – och erfarenheterna av – Max Perssons säckpipor har spridit sig och idag rullar beställningarna in från när och fjärran.
– Här får jag verkligen utlopp för alla mina kunskaper som smed, uppfinnare, finsnickare, konstnär och musiker. Att bygga en säckpipa kan ta upp till en månad och varje instrument är en utmaning som tänjer kunnandet till en ny nivå, konstaterar Max Persson.
På frågan om att hålla kurser i säckpipsbygge, som inom smidet, svarar han avvaktande att det skulle vara för komplicerat och tidskrävande. Däremot hoppas han på så mycket beställningar att han så småningom kan gå upp på heltid som instrumentbyggare.
– Jag bygger också borderpipes – den engelska säckpipan – och har nu långtgående planer på att även börja bygga irländska säckpipor, Uilleann pipes, som anses vara de mest avancerade. Det blir det verkliga mästarprovet.

Text och foto:
Olle Anderstam

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Comments are closed