En mycket pigg och barnslig åldring

Grattis Nalle Puh – på 90-årsdagen! Böckerna om Nalle Puh är kongenialt illustrerade av E H Shepard.

I England firar man i år inte bara drottningen Elizabeth II:s 90-årsdag utan även Nalle Puhs! 

Det var nämligen 1926 som världen för första gången fick ta del av denna honungsälskande nalle i boken Winnie-the-Pooh. På svenska heter den förstås Nalle Puh. Det är anledning nog för alla den lilla björnens vänner, i alla åldrar, i alla länder, att tända ett ljus.
Dubbeljubileet firas med den nya berättelsen Winnie-the-Pooh and the Royal Birthay, skriven av Jane Riordan och illustrerad av Mark Burgess. I boken träffar Nalle Puh drottningen och läser en dikt för henne.
Den första boken om Nalle Puh blev en omedelbar framgång och har sedan dess, liksom sin efterföljare The House at Pooh Corner, 1928 (Nalle Puhs hörna) tryckts i otaliga upplagor på så gott som alla språk – swahili inte att förglömma.

 

Godnattsagor
Den första svenska översättningen, av Brita af Geijerstam, kom 1930. De två böckerna om Nalle Puh har sedan dess tryckts i otaliga nyutgåvor och är fortfarande ständigt lika aktuella.
Att denna älskliga björn och hans vänner i sjumilaskogen finns i sinnevärlden har vi engelsmannen A(lan) A(lexander) Milne att tacka för. 
Det var nämligen hans godnattsagor för sonen Christopher som så småningom gav upphov till de över hela klotet älskade berättelserna om Winnie-the-Pooh.
Någon gång sommaren 1916 började Milne improvisera små godnattsagor för Christopher, som då var två år. Pojken hade just fått en teddybjörn som var lika stor som han själv och som han kallade Poh. Den blev snart hans bästa vän och alter ego.

Uppmanades publicera
I sagorna blandade också fadern in andra leksaksdjur i sonens sängkammare. Miljön var också autentisk, nämligen den stora vildvuxna trädgården utanför det romantiska gamla huset i Surrey där familjen Milne bodde.
En kväll fick en litterärt intresserad vän höra Milne läsa sina sagor och uppmanade honom att publicera dem. Det var på det viset Winnie-the-Pooh kom ut 1926, kongenialt illustrerad av konstnären E H Shepard.
Som väl alla vet handlar böckerna om en björn med en diminutiv hjärna som över allt annat älskar honung. Hans bästa vän är en pojke som heter Christopher Robin. Eftersom Nalle Puh är rätt opraktisk och inte särskilt kvicktänkt hamnar han i de mest osannolika situationer, som Christopher Robin får hjälpa honom ut ur.
Nalle är mycket förtjust i att skriva vers, som han läser upp för sina många vänner i det vidsträckta parklandskapet – den ständigt ängsliga Nasse, den pessimistiska åsnan I-or, den uppfinningsrika Kanin, Kängu och Baby Ru, den lekfulla Tiger och allt vad de heter.

Poetiskt
Om detta myller av särpräglade figurer och deras äventyr skrev A A Milne poetiskt och medkännande, med glimten i ögat och med fin psykologisk insikt, vilket gjorde berättelserna med deras varma humanistiska grundton allmängiltiga och lika omtyckta av alla barn från åtta till åttio år. Milne lyckades göra Christopher Robins värld till allas vår hembygd. 
Milne föddes i London 1882. Redan som barn började han skriva små artiklar och dikter i skoltidningen. 
1902 blev han redaktör för den ansedda skämttidningen Punch och skrev samtidigt en rad komedier, deckare och essäer, som nu fallit i glömska.
A A Milne – en blyg man med ett avväpnade leende – gick ur tiden 1956. 
Men hans skapelse Nalle Puh – som alltså i år fyller 90 – lever alltjämt i våra hjärtan.

Text: Ulf Nihlén

Kräftkalaset kan börja!

Ett bakvänt skaldjur är åter aktuellt. Det är ett kulinariskt äventyr att njuta dem i skenet av kulörta lyktor, ofta också förtärda tillsammans med starka våtvaror, kanske en till varje klo. Det handlar om kräftor!

Kräftan har ingalunda ett svenskt ursprung. Det lär vara en av 1500-talets kungligheter som förde den till Sverige, men vilken av dem är inte riktigt klarlagt. En del påstår att det var Erik XIV som lät inplantera dem i våra sjöar. Andra källor berättar att det var Karl IX. Han lär också ha varit en riktig kräftgourmet. Karl IX inplanterade i alla fall de första kräftorna i Svartsjön i Sörmland och tillsatte till och med en speciell uppsyningsman för kräftfisket.

Helande också
Även Johan III lär ha ett finger med i kräftans svenska historia. Från Tyskland tog han nämligen hit kräftor som fick yngla av sig i dammarna kring Kalmar slott.
Men kräftan ansågs inte bara vara mat för läckergommar i gamla tider. Som en av ingredienserna i olika brygder och dekokter utlovade den en helande förmåga vid allehanda krämpor. Krossade kräftor blandat med sprit och kamfer var ett av dådtidens många naturläkemedel. Och kräftögonen ansågs vara ett bra botemedel mot ögonvärk. Kräftögon infattades dessutom i smycken och fungerade som helande amuletter.

Text: Bo E. Rosén

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.