Kvällsstunden vecka 40

Marianne Faithfull valde inte den väg i livet som förväntades av en guldlockig flicka med en litteraturprofessor till pappa och en österrikisk-ungersk adelsdam till mamma. Hon valde popen och rocken – och inledningsvis ett liv tillsammans med Mick Jagger och Keith Richards. Lika bra som det umgängesvalet var för uppmärksamheten och starten på musikkarriären, lika dåligt var det för hennes hälsa. Hon blev obönhörligt fast i ett antal tunga droger, däribland heroin. Upprepade gånger har missbruket gjort det omöjligt för Marianne Faithfull att fungera som artist, men efter varje tid av frånvaro från scenen har hon kommit tillbaka – som till exempel när hon med bruten, raspig röst sjöng sin superhit Broken English.

 

Mer ur veckans nummer

Kan man åka som turist till Tunisien nu för tiden? Efter den arabiska våren, som tog sin början just där? Jodå, enligt Kvällsstundens medarbetare Lasse Jansson går det alldeles utmärkt. Lasse flög ner till huvudstaden Tunis för en långhelg och upplevde både kultur och billig shopping. Och det viktigaste av allt – han kom hem välbehållen!

Ett utmärkt resmål! Både kultur och billig shopping möter oss i Tunis!

Wyatt Earp är för alltid inskriven i vilda västerns historia som revolverman. Tillsammans med sina bröder Virgil och Morgan var Wyatt rättsskipare (med rymligt samvete) i nybyggarstaden Tombstone i Arizona. Vid stallet O.K. Corral deltog bröderna Earp och den likaledes skjutglade tandläkaren Doc Holliday i en revolverstrid som slutade med att tre män ur bröderna Clantons gäng dödades.

Wyatt Earp, revolvermannen som odlade myten om sig själv...

Fotbollsälskare som minns det tidiga 1960-talet minns också den kortväxte men stryktålige landslagsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm. Särskilt omsusad blev han när han i en landskamp fick näsbenet avslaget men trots det fullföljde matchen efter omplåstring. Zamora, som under hela sin elitkarriär spelade för IFK Norrköping, är veckans sportprofil.

Bengt Nyholm, eller ”Zamora”, spelade helst utan handskar i målet.

Sätter svenska svindlare i fokus

Fredrik Kullberg är till vardags reporter och krönikör i Icakuriren. Just nu är han aktuell med sin nya bok "Svenska svindlare och fuskare".
[good_old_share]

De är våghalsiga, utmanande, charmerande, smarta och förföriska. De lurar skjortan av alla de möter, folk faller som käglor och går på de fantastiska historier som dukas upp. Ända tills bubblan brister. Om en brokig samling av dessa bedragare, förvillare och mytomaner handlar en nyutkommen bok. 

Boken Svenska svindlare och fuskare (Ordalaget) av Fredrik Kullberg rör sig över flera århundraden och rymmer allt från kändisar som Ivar Kreuger och Refaat El-Sayed till doldisar som Alaska-Håkan och Iskalla Inez. I 85 korta, rappa historier ger författaren en fascinerande bild av hur lögner och påhitt blir accepterade som sanningar, hur girighet leder till fusk och bedrägerier. Offren är många längs vägen, men till slut är det ofta svindlaren själv som är det största offret.

Lyfter fram det egendomliga
Författaren Fredrik Kullberg är till vardags reporter och krönikör på Icakuriren. På sidan om har han skrivit böcker; fyra stycken har det blivit vid det här laget. En av hans tidigare böcker Sveriges 100 märkligaste sevärdheter fick stor uppmärksamhet och har sålt i över 20 000 exemplar vid det här laget. Han ser en anledning till att den fick så stor framgång.

– Antagligen för att den satte ljuset på det avvikande, märkliga och egendomliga mitt ibland oss. Jag tror att världen blir lite större när man lyfter fram sådana saker. Åtminstone funkar det så för mig. Visst kan det vara ett framgångsrecept när man skriver böcker. Det är väl ofta det icke-normala som får en att haja till? Samtidigt finns det inget riktigt facit vad gäller böcker. Man kan aldrig veta riktigt i förväg hur en bok tas emot. Även i den nya boken är receptet att lyfta fram det avvikande och märkliga. 

Hur fick du idén?
– Mycket handlar det om att fusk och svindlerier utgör en så väsentlig del av vår historia, och en väsentlig del av den mänskliga erfarenheten. Lurade och förda bakom ljuset blir vi ju lite till mans. Och ämnet är så färgstarkt. Det finns ju nästan ingen hejd på den oreda och det kaos som de stora förvillarna och fuskarna ställt till med. Jag ville skriva en krönika om det här, ett slags lexikon. En skildring av den mänskliga dårskapen. Det är ju inte nödvändigtvis brottsligt att vara hemlighetsfull eller bygga upp enorma missförstånd. Somligt har skett i de ädlaste avsikter och god tro, men lett fullständigt galet.

Dina svindlare och bedragare är ju sinsemellan mycket olika. En del är kriminella och vill ha makt och pengar, andra förefaller vara omedvetna om att de skadar andra och har egentligen ingen egen vinning av sina falsarier. Ser du något gemensamt drag mellan dem?

– Ett gemensamt drag för många av förvillarna och fuskarna är förmågan att se livet som en lek, oförmågan att ta det på allvar. I många fall har jag undrat vad det var som drev dem. Varför gjorde de som de gjorde? Jag har inte hittat några bra svar på den frågan.

Kan du känna sympati, finns det något charmerande omkring dem?

– Visst kan man både känna sympati för och finna charm i många av de stora fuskarna och förvillarna. Man kan sympatisera med deras barnslighet och förmåga att ställa saker och ting på huvudet. Utan att ha någon avsikt att göra andra illa. 

Rucklare
Ett exempel som Fredrik Kullberg lyfter fram i boken är revyartisten och låtskrivaren Johnny Bode som skrev låtar åt Lill-Babs, Jussi Björling och många andra av förra seklets stora idoler. 

– Han skulle med all säkerhet ha varit folkkär om han inte varit en sådan rucklare. Bode satte i system att smita från överdådiga restaurangnotor, stal Gösta Ekman d ä:s bordssilver och blev avskydd och svartlistad efter att ha satt upp en revy åt den norska Quisling-regimen under kriget. Även om han ständigt satte sina medmänniskor i klistret, var det ju främst sig själv han satte krokben för genom sin fullständiga opålitlighet. 

En annan som figurerar är den världsberömde kirurgen Macchiarini, mannen som på Karolinska institutet opererade in konstgjorda strupar och därmed förorsakade flera människors död. 

Lurade inte fästmön
Men det är inte det rättsfallet som Fredrik Kullberg tar upp, utan en historia om hur Macchiarini planerade ett spektakulärt bröllop. Bilden han målade upp för sin fästmö var att deras bröllop skulle äga rum i påvens sommarresidens, och påven Franciskus själv skulle förrätta vigseln! Bland gästerna skulle bland andra Putin, Obama, Elton John och Kofi Annan finnas. 

Men fästmön läser lite senare i en tidning att påven ska vara på resa i Sydamerika vid tidpunkten för bröllopet. 

Hela bilden är ett falsarium, ingenting stämmer och fästmön drar sig ur relationen. Något bröllop blir det inte. Det är en märklig historia om en märklig man som inte kunde lura sin fästmö, men väl hela Karolinska institutet.

Raskenstam, Röda korset-förskingraren af Donner, storbedragerskan Olivia Andersson, Ansgar och den fuskande släggkastaren Eric Umedalen är andra som Fredrik Kullberg lyfter upp ur historiens källarvalv. Det är bara att hålla med Horace Engdahl som kallat boken ”otroligt underhållande”. 

Rolf Olofsson

Kaffe – både förbjudet och fördärvligt

[good_old_share]

Etiopien är kaffets ursprungsland. Förmodligen kallas drycken kaffe eftersom kaffebusken härstammar från området kaffa i Etiopien. Om denna för många av oss oumbärliga drycks uppkomst finns det flera historier.

En av dessa historier berättar om en etiopisk fåraherde, Kaldi  – troligen på 400-talet – som lade märke till att fåren blev extra livliga, snudd på skvatt galna, efter att ha ätit bären från en vilt växande buske. Kaldi blev nyfiken, smakade på bären och märkte att de gjorde honom pigg och vaken.
Vem som sedan kom på idén att rosta, mala och göra en varm dryck av dem, är höljt i dunkel.
I alla fall spreds kaffedrickandet under 1500-talet till Egypten, Orienten och upp till Europa.
I Carl von Linnés akademiska avhandling om kaffe från 1761 uppges att det togs i bruk i Europa omkring 1645. Andra källor berättar att det första kaffehuset öppnades i Venedig redan 1615.

Kaffe – engelsk folkdryck
I England – som traditionellt förknippas med te – var kaffe på modet under 1600-talets andra hälft. Förvisso var bruket av alkohol vida förekommande, men i en flora av vin, gin, rom och öl kom så kaffet som ett slags motgift, först som en apoteksvara välgörande för blodomloppet, sedan som folkdryck. 
I London upprättades det första kaffehuset 1662. På de berömda kaféerna Buttons, Garraways och Toms i teaterkvarteren kring Covent Garden i London samlades jurister, handelsmän och parlamentariker. I kaffehusens tobaksmättade atmosfär sörplades nykterheten, lästes tidningar och spelades kort. 
Bryggerierna beklagade sig över den minskade avsättningen för deras öl och hemmafruarna för att de blev lämnade ensamma hemma på kvällarna. 
På kaffehusen fördes också häftiga och otyglade politiska diskussioner. En del menade att kaffet var ett politiskt pratvatten. Detta fick myndigheterna att protestera. Förvisso gjorde kaffet medborgarna nyktra, men man ansåg att kaffedrickandet framkallade pratsjuka och kaffehusen i London beskylldes för att vara politiska klubbar. Därför stängdes alla kaffehus 1676. Men efter folkets vilda protester tvingades man öppna igen efter ett par dagar.
I Sverige omnämns kaffe första gången i apotekartaxan 1688, förmodligen införskaffad som någon slags medicin. I början av 1700-talet blev kaffet en sällskapsdryck. Enligt Stockholms Adresskalender från 1728 fanns i staden 15 förnämliga kaffehus och ett flertal enkla kaffestugor. 

Det fördärvliga kaffet
Under 1700-talet var brännvin i Sverige den stora folkdrycken. Brännvin var billigt och dracks av alla samhällsklasser. De flesta bönder med goda spannmålstillgångar brände själva sin sprit. Kaffe, däremot, ansågs av allmogen som en lyxvara.
1746 utfärdade Collegium Medicum en kungörelse om kaffet. Kollegiet menade att kaffedrickandet var ett missbruk och året därpå belades kaffet med en konsumtionsskatt.
Men kaffedoften fortsatte att svepa över Sverige. Genom smuggling försågs hushåll och kaffehus med varan. För att stävja smugglingen förstärktes kaffelagen ytterligare 1766 med en yppighets- och överflödshämmande förordning. Fiskaler och uppsyningsmän fick till uppgift att kontrollera att lagen efterföljdes. Även i hemmen ingrep kaffepolisen, vilket resulterade i flera rättsprocesser.

Ett vanskligt yrke
Kaffekokaryrket var ett vanskligt arbete. För att kunna försörja sig i förbudstider tilläts kaffekokarna att destillera brännvin och likörer, saluföra tevatten och honungsmjöd på kaffehusen. I Stockholm var de flesta kaffehusen koncentrerade runt Riddarhustorget. Ett av de mest populära hette Maja-Lisas.
Så kom – i alla fall vad man trodde – dödsstöten för kaffet 1794. Under Gustav IV Adolfs förmyndarregering förbjöds all import och konsumtion av kaffe. Förbudet blev en sorgens dag i hela Sverige och i stora upplagor spreds sorglustiga kaffevisor. I olika omgångar fram till 1822 förbjöds kaffet ytterligare några gånger.
Även om kaffehusen till största delen besöktes av män, så utvecklades kaffet till en kvinnlig dryck medan ölet behöll sin plats som männens törstsläckare. 

Bo E. Rosén

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.