Kvällsstunden vecka 46

"Europa och tjuren" på Stora torg i Halmstad. Foto: IBL

Mitt på Stora torg i Hallands ”huvudstad” Halmstad för prinsessan Europa en kamp för sin existens i Carl Milles berömda vattenskulptur – ungefär som unionen Europa utmanas av sina kritiker i dagens verklighet. Men i Halmstad gillas både Europa och hennes fiende tjuren så till den grad att de efter 90 år i utomhusluften och under måsars bombardemang har kostats på en ordentlig rengöring. En konservator har tagit bort beläggningar och smuts och avslutat med en vaxning – som på den finaste bil. I sitt nyskick har skulpturgruppen nu återinvigts. Bilden får manifestera att Halland är veckans landskap i Kvällstunden. Möt människor, natur, historia och näringar från detta landskap som ibland brukar beskrivas som ett Sverige i miniatyr.

 

Mer ur veckans nummer

Tavlor med gråtande barn hänger på väggarna i bostäder över hela världen, till sina ägares glädje och konstexpertisens förfäran. Vad betydligt färre känner till är att de tårfyllda barnmålningarnas upphovsman var en italiensk konstnär vid namn Bruno Amadio. Han tyckte själv inte att de höll någon högre klass, varför han signerade dem med ett påhittat namn: ”Giovanni Bragolin”. Det var snabba pengar som lockade honom att utföra målningarna, men i slutänden blev han ändå lurad på en stor del av konfekten när ett företag i Milano började massproducera reproduktionen och Amadio tappade kontrollen. Det blev inte bättre när skrupelfria konsthandlare gav unga konststuderande i uppdrag att snabbmåla kopior av hans tavlor.

Att den vanliga trampcykeln betytt mycket för kvinnornas frigörelse är det kanske inte så många som tänker på i vår moderna tid. Men för lite mer 100 år var trampcykeln en het genusmarkör. Tack vare vare dessa tvåhjulingar kunde kvinnorna röra sig mera fritt i männens värld. Samtidigt fanns det bland den tidens män en uppfattning att cykling var en ”sexuellt opassande” sysselsättning för kvinnor. En del befarade också att gudstjänstbesöken skulle minska, som om det inte skulle vara möjligt att cykla till – gudstjänsterna!

En av de främsta kvinnliga cykelpionjärerna i världen var den svenskfödda Matilda Andersson från Grevie som utvandrade till USA där hon blev ”Tillie the terrible swede” och korades till världens bästa cyklist.

Irish coffee är en klassisk drink bestående av whiskey, kaffe, vispad grädde och farinsocker. Men vad har denna drink för ursprung egentligen? Hur har den fått sitt namn? Och hur irländsk är den? Svar får ni i veckans nummer av Kvällsstunden.

Precis här serverades den allra första Irish coffee-drinken. Foto: Lennart Berns

Så föddes Irish coffee

[good_old_share]

Här för leden hade Bo E Rosén en artikel i Kvällsstunden om kaffets historia. Kaffe har sedan dess introduktion kommit att serveras i en uppsjö av olika blandningar och varianter, som till exempel espresso, latte och cappuccino.  Men frågan är om inte Irish coffee är mest känd?

Så har också denna originella kaffeblandning en lång historia som går tillbaka till 1930-talets passagerarflyg.  
Då bedrevs flygtrafiken över Atlanten huvudsakligen med flygbåtar, så kallade Flying Clippers. En känd flygplanstyp var Boeing 314, luxuöst inredd för den tidens passagerare, som utgjordes av filmskådespelare, rika affärsmän och liknande. 

Tvingades vända 
En flygresa över Atlanten kostade lika mycket som en småbil idag. Landflygplanen kom först efter kriget, efter utbyggnaden av permanentade landningsbanor.
Landningsflygplatsen för clipperflygbåtarna på den europeiska sidan var den numera lilla byn Foynes, väster om Limerick på Irland.
Vid ett tillfälle hände det att flygbåten till New York tvingades vända åter till Foynes på grund av dåligt väder. För att muntra upp och värma de frusna passagerarna blandade servitören i terminalbyggnaden ihop det han hade i sin bar, vilket bland annat råkade vara kaffe, whiskey och vispad grädde. 

Baren finns kvar
Succén var omedelbar! En av passagerarna dristade sig att utbrista:
– Quite a good coffee! Is it Brazilian?
 Svaret från servitören, tillika blandaren, var:
– No Sir, it is Irish!
Resten av historien är en framgångssaga! Terminalbyggnaden i Foynes finns fortfarande kvar, men är nu ombyggd till museum över clipperepoken. Bland annat har man låtit bygga en fullskalig replik av en Boeing 314. 
Men mest intressant i det här sammanhanget är att det som idag är museets reception tidigare var just den bar där Irish coffee kom till! 
Än idag kan man där serveras en sådan. Mera äkta än så kan den knappast bli!

Lennart Berns

[good_old_share]

Motordrivna dyrgripar i långa rader

En raritet! På museet står Guldkungen John Bryntessons spektakulära Pierce-Arrow, Modell 48.
[good_old_share]

Köping är en gammal stad. Läget vid Mälaren gjorde den tidigt till en viktig hamn och handelsplats. Här etablerades stora industrier som Köpings Mekaniska Verkstad (KMV), 1856, och 1926 startades tillverkning av växellådor för AB Volvo. I de lokaler där KMV tidigare höll till finns nu Bil & Teknikhistoriska Samlingarna, som  invigdes 1998. Det är ett av Nordens mest intressanta bilmuseer, där den ena dyrgripen efter den andra har sin plats. 

Museet förvaltar arvet efter bilhistorikern Bertil Lindblads samlingar med märken som Bugatti, Voisin, Pierce-Arrow, Cadillac, Bentley och Rolls-Royce. Det finns också några udda föremål på museet, som till exempel världens första rullskridskor. På den övre våningen finns hela Volvohistorien om transmissionens utveckling.

Återställde bilarna
Bertil Lindblad föddes 1907 och kom som mycket ung till Köping. Tidigt blev han motorintresserad och utbildade sig till ingenjör och jobbade både inom bil- och försvarsindustrin. Han var bland annat ansvarig för konstruktionen av lastbilen Thule och utvecklingen av avancerade marinmotorer.
Lindblads framsynthet gjorde att han skaffade och körde de bilar som representerade det yttersta i automobilväg men som efter en tid betraktades som mogna för skrotning. Bertil tog hand om dem och genom ett tålamodigt renoveringsarbete återställde han bilarna till samma skick som när de var nya. 
Hans intresse för äldre bilar och kunskaper inom bil- och teknikhistoria gjorde honom nationellt och internationellt känd.  
I dag är det nog lättare att renovera bilar än det var på 1940-talet, då Lindblad tog hand om en rostig Bugatti från 1929. Detta fordon, liksom en fransk Panhard-Levassor X18 från 1912, blev starten till den fina samling som nu visas på museet. 

Många dyrgripar
Lindblad ville att bilarna, fordonskomponenterna, verkstadsutrustningen och biblioteket skulle bevaras i samlad form och donerade därför 1980 samlingen till en stiftelse (BLS). Dess uppgift var att bibehålla samlingen intakt och se till att de blev tillgängliga för forskning och studier. Stiftelsen delar varje år ut ett stipendium till någon person som gjort en förnämlig insats inom det aktuella teknikhistoriska området.
Bilmuseet i Köping invigdes 1998 och förfogar över många berömda bilmärken, till exempel en Mercedes Benz Typ SSK från 1929, som bara är tillverkad i 42 exemplar. Det tog Bertil 20 år att få den i kördugligt skick. 

Guldgrävarens Pierce-Arrow
Totalt står här cirka 25 bilar snyggt uppställda, dessutom ett antal motorcyklar, båtar, motorer och en hemmagjord moped som byggdes som transportfordon, en damcykel med påhängsmotor, världens första rörskridskor, rullskridskor och en motorspark.

Man blir lätt imponerad av alla vackra lyxåk, framförallt John Bryntessons bil, en Pierce-Arrow, Modell 48.
John Bryntesson, eller Guldkungen som han kallades, föddes 1871 i dalsländska Ärtemark. När han var 16 år emigrerade han till USA, där han fick jobb som rallare, gruvarbetare och timmerhuggare. 1898 reste han till Alaska för att leta guld. Han slog sig ihop med en norrman och en svensk och bildade ett bolag. De hittade så mycket guld att Bryntesson blev en rik person. 
1906 flyttade han och familjen hem till Sverige, där han köpte Svaneholms herrgård och pappersbruket i Lilla Edet, som förblev i familjens ägo i 75 år. Bryntesson levde utan större utsvävningar, men ett undantag var hans fina bilar. 1920 köpte han Pierce-Arrow, en mycket påkostad bil, med en kylare i silver!

Turistattraktion
1990 donerade familjen Bryntesson bilen till museet i Köping. Kravet var att de skulle totalrenovera den inom tio år. Det var ett arbete som inte var så enkelt  eftersom bilen hade stått i ett skjul i Svaneholm sedan 1951 och var i mycket dåligt skick. En arbetsgrupp på museet tog sig an uppdraget och renoverade bilen på sju år. Därmed var museet ägare till bilen.
Bil & Teknikhistoriska Samlingarna ligger i en vacker lokal och varje år brukar man ha minst ett nytt dragplåster i museet. I år är det en italiensk 12 cylindrisk Lamborghini Diablo på 492 hästkrafter med en toppfart på 325 km/h. 
Museet har blivit Köpings största turistattraktion och är känt över hela Europa tack vare alla fantastiska sportbilar.

Seved Johansson

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.