Hippiekultur = ungdomskultur? Ja, fast det var för snart 50 år sedan som den blommiga och för all del också rätt knarkdimmiga kulturen var som nyast och hippast. Sommaren 1967 kallades The Summer of Love, ”Kärlekens sommar”. Det var då som Scott McKenzie i sin stora hitlåt San Fransisco uppmanade alla att ha blommor i håret ifall de tänkte bege sig till den staden. Och Haight Ashbury blev den del av San Fransisco som mest kom att förknippas med hippiekulturens budskap om att älska i stället för att kriga. Men för hippieveteranerna från början av 60-talet var 1967 snarare ett slags slutår.
Mer ur veckans nummer
Nu är det bekräftat att svenskarnas säkerhet i högsta grad stod på spel när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård hösten 1982. Vad allmänheten fick veta, av bland andra den dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin, var att utbåten var kärnvapenbestyckad. Vad allmänheten däremot inte fick veta, men vad som har framkommit alldeles nyligen, är att utbåtskaptenen Anatolij Gusjtjin hade order att spränga U 137, med besättning kärnvapen och allt, ifall svensk militär skulle försöka borda utbåten i syfte att föra iland de ombordvarande.
Tidigt på morgonen den 28 oktober 1981 upptäckte en fiskare en rysk ubåt som stor på grund långt in i militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård. Det blev början på en av de mest omskakande händelserna i Sverige i modern tid.
Edward Bernays är ett okänt namn för de flesta. Men hans verksamhet har haft, och har fortfarande, mycket stor påverkan på mänskligheten. Det var nämligen Bernays som lade grunden till vår tids reklamtänkande där man säljer livsdrömmar genom varumärken, placerar ut produkter strategiskt i spelfilmer och så vidare. En av hans inspiratörer var ingen mindre än psykoanalysens fader Sigmund Freud, Bernays egen morbror.
Edward Bernays, mannen som lade grunden till den moderna PR-branchen. Bernays lyckades med smarta PR-knep exempelvis att få miljontals amerikanska kvinnor att börja röka...
Han räknas som Sveriges sista grottmänniska, Lars Eriksson, ”Lasse i Berget”. Tillsammans med sin hustru Inga bodde han i en grotta nära Husaby i Västergötland i 30 år. Grottan, som till stora delar finns kvar, är murad med kalksten direkt mot berget. Den har två rum, vart och ett med eldstad. Lasses envisa kynne, och de tvister med folk i omgivningen som detta medförde, låg troligen bakom det mycket udda valet av bostad. För sin försörjning ägnade sig Lasse åt jakt – närhelst han själv ville. Fru Inga, som tycks ha haft bättre kontakter med allmänheten, bidrog till hushållet genom att sticka och väva.
Han heter Michael Edwards och anses vara den sämste backhoppare som världen skådat. Ändå lyckades han kvalificera sig som Storbritanniens förste hoppare genom tiderna till OS i Calgary 1988. Han kom sist i båda tävlingarna och publiken trodde han skulle slå ihjäl sig i något av de fyra hoppen.
Pressen döpte honom sarkastiskt till ”Eddie Örnen” fast han hoppade som en kråka. Omedelbart efter Calgary gjordes de olympiska reglerna om för att sporten skulle slippa fler ”örnar”. Men Eddie blev en världskändis och lever gott än i dag på sitt tvivelaktiga rykte. Eddie var redan som ung besatt av tanken att bli en idrottsstjärna. Viljan och entusiasmen fanns, men tyvärr varken talang eller fysiska förutsättningar. Hans snubblade på fotbollen eftersom han hade ett svårt synfel som tvingade honom att bära starka glasögon. Han kunde inte heller springa värst bra, eftersom han var ganska knubbig. När de gällde teknikgrenar använde han staven helt galet i stavhopp och en kula orkade han knappt lyfta. Föräldrarna försökte under åren få lille Eddie att förstå att han inte var något stjärnämne inom idrotten. Det fanns ju annat han kunde syssla med i stället.
Vintersport Eddie tänkte och tänkte. Okej, dög han inte inom sommar-idrotten fanns ju alltid vintersporterna. Där fanns det nästan ingen konkurrens på de brittiska öarna. Han beslöt sig för att bli utförsåkare. Nu var han nästan vuxen, hade jobb som murare och sparade pengar så att han kunde åka utomlands och träna. Han tog sig ända till den kända skidorten Lake Placid i USA, där han lyckades hitta tränare som tog sig an honom. Han saknade naturligtvis talang även för detta. Men han fastnade för störtlopp, där var portarna få och breda, allt gick ut på att komma fort nerför backen. De som såg hans tidiga vurpor trodde att han snart skulle ge upp. Men inte Eddie. Han var snart tillbaka högst upp i backen och satte iväg igen. Han var totalt oberörd av höga farter och ägde ett mod, eller en dumdristighet, som saknade motstycke.
Inför 1984 års OS var han också nära att kvalificera sig till Storbritanniens lag i utförsåkning, men ratades till sist. Det var en stor besvikelse för Eddie, men han gav inte upp den här gången heller. Varför inte börja med backhoppning? tänkte han. I den grenen fanns ingen inhemsk konkurrent. Där måste han kunna lyckas! Michael Thomas Edwards föddes den 5 december 1963 i Cheltenham i England. Han var alltså 23 år när han 1986 på nytt satte sig på planet till Lake Placid med övertygelsen om att han skulle bli skidhoppare av världsklass.
Bara två år… Efter att han frågat sig fram hittade han en man vid namn Chuck Berghorn. Chuck var en ganska alkoholanstruken man som fanns med i det team som underhöll skidbackarna i turistorten. Vid sidan om tränade han också unga förmågor i backhoppning. Han hade själv aldrig varit någon framstående backhoppare, men han har efteråt intygat att han alltid uppträdde nykter på jobbet och som tränare. Det får man tro. Chuck berättade: – En engelsman sökte upp mig och ville att jag skulle lära honom att bli backhoppare, eftersom han skulle delta i OS två år senare. Jag trodde han skojade. Framför mig stod en man med de tjockaste glasögon jag sett, han hade för länge sedan passerat tonåren där sådana aspiranter torde höra hemma. Han såg överviktig ut och berättade att han var 173 centimeter lång och vägde 82 kilo. När Chuck så småningom förstod att Eddie menade allvar försökte han försiktigt att få honom att inse problemet – man blir inte en världshoppare på bara två års träning. Det var ett hopplöst företag, hur kunde han tro något sådant? Det var praktiskt omöjligt. Chuck fortsätter: – Jag blev bara inte kvitt Eddie. Han bet sig fast och vädjade. Han skulle sätta sina sista sparpengar som murare. En start i OS var hans livs dröm. Jag måste hjälpa honom. Till slut kämpade han ner mig. Det var hans benhårda övertygelse om sin förmåga – trots att den var obefintlig – som fick mig att ge efter. Han hade en dröm som måste förverkligas. Chuck testade försiktigt Eddies möjligheter. Han lånade honom en gammal hjälm utan hakrem, Eddie band ihop den med snöre. Eddie fick låna ett par skidpjäxor av Chuck. De var så stora att Eddie måste använda fem par ullsockor för att fylla ut dem. Han bestod naturligtvis med skidor.
Omöjlig elev Eddies första hopp i liten backe höll på att sluta i bedrövelse. Men Eddie kom upp ur snön efter den vådliga luftfärden skrattande och skyndande upp för ett nytt hopp. Detta övertygade Chuck om att Eddie hade en sällan skådad järnvilja och han började imponeras. Det var nu Chuck kontaktade den kände backhopparen John Viscome till Eddies hjälp. Under året som följde försökte de nöta in grunderna i backhoppning i Eddie. Eddie tålde hög fart, men hoppkanten kom alltid lika överraskande för honom. Han for ut med armarna, fäktande, sökande stöd, skidorna fladdrade under hans fötter och färden slutade nästan alltid i ett fall i underbacken. Chuck: – Vi ansåg honom som en omöjlig elev, men på grund av hans oböjliga vilja fortsatte vi att arbeta med honom – i första hand för att se till att han inte skadade sig allvarligt, även det en grannlaga uppgift. Vissa framsteg måste Eddie ändå ha gjort. 1987 anmälde han sig till VM, kom på 55:e plats och sist. Men han fick ett godkänt hopp och därmed var hans personliga lycka gjord. Storbritannien valde att anmäla honom till OS-truppen till Calgary. Han skulle bli dess förste representant någonsin inom backhoppning. Han fick beskedet om OS-deltagandet när han befann sig som gästarbetare/murare i Finland för att samla ihop lite extra kontanter. Han for omedelbart hem, uppsökte sedan Chuck och John i Lake Placid som lovade att stötta honom fram till tävlingen. Eddies entré i OS-staden väckte uppståndelse. Redan under träningshoppningen skilde han ut sig markant. Han var den sämste man som de sett i en hoppbacke. Pressen delade sig i två läger: Dels de som anslöt sig till de aktivas linje. Dessa skämdes för att hamna i samma tävling som en som Eddie. Det var förnedrande för sporten, hette det. Dels det andra lägret som såg i Eddie fulländningen av IOK:s föresats att inte alltid sträva efter att vinna men att delta och kämpa väl.
Skrevs massor Medierna tog Eddie i sin famn. Han fick berätta i ett antal radio- och tv-shower och hans enkla framtoning tog tittarna med storm. Han var en sympatisk engelsk grabb som fått för sig att delta i OS. Kosta vad det kosta ville. Det skrevs spaltmetrar om honom och han nådde nästan världsrykte före tävlingarna. Den vanligaste frågan från reportrarna var: – Är du inte rädd att slå ihjäl dig? – Nej, jag har ju tränat i två år för det här! svarade han. Han var anmäld i tävlingarna i både 70- och 90-metersbacke. Hans hopp var vådliga, fick publiken att rysa och domarna att sannolikt åldras i förtid. Ett hopp fick Eddie godkänt. Det var 73,5 meter långt, 23 meter bakom närmaste konkurrent. Domarnas medelpoäng låg på 9 jämför med 19 för de allra bästa. Efteråt firades emellertid Eddie som en vinnare i medierna. Han hade lyckats. Allt det negativa brydde hans sig inte ett uns om. Till och med i talet av kommitténs ordförande Frank King vid avslutningsceremonien fick han plats. ”I dessa spel har många vunnit guld, många har slagit rekord och några av er har även lyckats sväva som en örn”, sade han bland annat.
Lex Eddie Omedelbart efter tävlingarna omarbetades kvalificeringskraven inom den olympiska rörelsen. Det blev en ”Lex Eddie”. De nya reglerna gjorde att fenomenet aldrig skulle uppstå igen. Eddie försökte kvala in både till OS i Albertville, Frankrike, 1992 och Lillehammer, Norge, 1996, men lyckades inte. Det fick Eddie att till slut ge upp sin aktiva karriär. Den hade ändå gett honom ett nytt liv. Han slapp jobba tungt som murare och i stället resa världen runt för att delta i mediaprogram, reklamjippon och annonskampanjer. – Före Calgary var det inte en tjej som tittade åt mig, sedan blev det annat! skrockade han. Och populariteten håller i sig än i dag. Han har fortfarande massor av kommersiella uppdrag, han har gett ut sin berättelse i bokform och av den har det också blivit en film.
Lasse i Berget tillsammans med sin hustru Inga utanfr deras gemensamma bostad – i berget.
[good_old_share]
Lasse i Berget omnämns i ”historieböckerna” som Sveriges sista grottmänniska. Lasse bodde i 30 år tillsammans med sin hustru Inga i en grotta i närheten av Husaby på Kinnekulle i Västergötland.
Det var i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Huruvida deras fyra barn också bodde i grottan är för mig obekant. Lasse blev en känd profil och han omnämns som en vildmarksmänniska, ett original vars historia lever än i våra dagar, långt efter hans död.
Tvingades flytta Lasse Eriksson var ”envis som synden” och för att överleva måste han jaga. Hans hustru bidrog till försörjningen genom att sticka och väva. Lasse var en skicklig jägare och levde efter devisen att han själv hade rätt att bestämma när och var han kunde jaga. Efter diverse tvister med folk i omgivningen tvingades Lasse och hans hustru att flytta från hus och hem. Den enda plats han då kunde hitta var en grotta i skogen.
”Grottmänniskor” Lasse var omkring 52 år gammal och hans hustru Inga 44 när de flyttade till grottan i skogen. Grottan, som till stora delar finns kvar, är murad med kalksten direkt mot berget. Den har två rum, vart och ett med eldstad. Taket består av en utskjutande del ur berget som Lasse hade förstärkt med kalkstensskivor. Eldstäderna hade Lasse murat själv och de fungerade också som spis och ugn. I övrigt var grottan möblerad –ungefär på samma sätt som man kunde finna i ett vanligt torp på den tiden. Det fanns också tre fönster, och det har berättats att när Lasse hämtade hustruns vävstol för att forsla den till grottan, förvandlade han den vid framkomsten till en dörr vid ingången…
Vandalisering som hämnd… Efter att Lasse avlidit den 4 april 1910 stod grottan tom en tid, men det dröjde inte länge förrän den vandaliserades och plundrades på alla sina inventarier. Kanske var det som en hämnd från alla dem som Lasse tidigare hade avvisat med laddad bössa.Nästan hela grottan förstördes genom vandalisering. På 1940-talet tog två ortsbor, Alfred Johansson och Linus Björk, initiativet till att återställa grottan så som den en gång var. Riktigt lik blev den aldrig. Bland annat valde de att inte återskapa den provisoriska vägg som Lasse ursprungligen hade byggt med hjälp av tidningspapper. Tyvärr har även den renoverade grottan blivit svårt vandaliserad, men den står fortfarande till stora delar kvar som ett monument över ett annorlunda livsöde och ett levnadssätt som skapat historien och filminspelningen om ”Tjuvjägaren” – Lasse i Berget.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
