Gästrikland är det minsta och sydligaste av Norrlands landskap. I avsaknad av bergsnatur hamnar det ofta lite i skuggan av de mer spektakulära grannlandskapen Hälsingland och Dalarna. Men om man ger sig tid att studera Gästrikland lite närmare, vilket vi har gjort i veckans nummer av Kvällsstunden, upptäcker man oanade kvaliteter av de mest skilda slag – som till exempel den mycket fiskrika Verkmyraån, det gamla klassiska fiket Lundgrens i Österfärnebo och musikprofiler som Ingemar Dunker och Joel Berglund med mera. Häftig arkitektur är en annan Gästrikespecialitet med allt ifrån Bönankustens grosshandlarvillor till Ralph Erskines Skaparbyn i Hedesunda (bilden).
Mer ur veckans nummer
För 75 år sedan miste Willy Linghäll (då Svensson) sin bror Einar vid en minspårängning utanför södra Öland. Einar tjänstgjorde på en hjälpvedettbåt som tillhörde den svenska marinen. Vedetten stötte på en mina, och den explosion som följde dödade totalt tio ombordvarande, däribland Einar Svensson. Men vad ingen i Willys familj visste var att den omkomne brodern hade en fästmö, som dessutom väntade sitt och Einars barn. Sex månader senare föddes en dotter som 50 år senare lyckades hitta sin pappas släkt. Kontakten med brorsdottern och ”farbror Willy” har hållit i sig sedan dess.
Willy Linghäll har sökt sanningen om sin bror Einar sedan denne omkom vid en minexplosion 1941.
Ensamkommande flyktingbarn har vi just nu många av i Sverige. Ett barn som också sändes ut i världen för att hitta ny bosättning åt sig själv, sina föräldrar och sina syskon var Dan Andersson, han som sedermera skulle bli en av vårt lands mest älskade poeter. Dan var bara 14 år när han av sin far, folkskolläraren Adolf Andersson i det fattiga Skattlösberg, sattes ensam på fartyg för färd till USA med uppgift att utforska om där fanns någon framtid för familjen. Vad den unge Dan fick se i Amerika var att andra migranter redan hade lagt beslag på den bästa jorden. Han avrådde från emigration, reste hem igen och familjen Andersson blev kvar i Sverige.
T.v Dan Andersson som 14-åring. T.h hans far Adolf framför Skattlösbergs gamla skola 1904.
En som däremot flyttade till USA och gjorde stor lycka där var Ann-Margret Olsson från Valsjöbyn i norra Jämtland. Efter andra världskrigets slut, då Ann-Margret var fem år, följde hon med sin mamma till staden Wilmette vid den stora sjön Michigan i Illinois, där pappan redan var bosatt och hade arbete. Den sång- och dansintresserade Ann-Margret blev med tiden ett stort namn inom den amerikanska film- och showindustrin. Fortfarande är det full snurr på Ann-Margrets karriär, och till våren ska en ny film med henne i rollistan ha premiär.
Ann-Margret med Elvis Presley i filmen ”Viva Las Vegas” från 1964.
När Britta kom ut från den lilla stadens enda advokatkontor, märkte hon inget av hur vackert det var runt omkring henne. Hon såg inte hur solen sken över syrenerna i de små trädgårdstäpporna, hur gräset spirade mellan kullerstenarna på torget eller hur blått vattnet glittrade i ån. Hon såg nästan inget alls, eftersom hennes ögon var fulla av tårar. Långsamt styrde hon stegen till stadsparken och satte sig på en soffa under en lummig kastanj, medan hon försökte tänka framåt för att komma på en lösning på sina problem. Men i stället gick tankarna bakåt. I fyra år hade hon levat ur hand i mun, sällan fått äta sig mätt och alltid oroat sig för hur hon skulle få det hela att gå ihop. I fyra år hade hon måst ödmjuka sig inför stadens fruar, ta emot deras allt annat än sakliga kritik och tåla deras nedlåtande välvilja för att – med tusen ändringar – få rita upp deras handarbeten som oupplösligt hörde samman med deras kafferep och tebjudningar. I fyra år hade hon strävat för att få behålla sitt lilla rum, det enda hem hon ägt efter sina föräldrars död. De hade dött nästan samtidigt i en epidemi och lämnat Britta alldeles medellös. Någon plats hade hon aldrig haft, hon var inte utbildad på något område och hade aldrig tänkt sig att hon själv skulle behöva förtjäna sitt uppehälle. Hon hade ju varit enda dottern och mer eller mindre lekt sig igenom det åttaåriga läroverket. Men plötsligt hade faderns affärer gått tillbaka. Då hade hon måst lära sig spara och försaka och dessutom ta hand om modern, som blivit klen. Detta år hade varit hennes bästa skola, eftersom det förberett henne för den ensammas kamp för tillvaron. Hennes artistiska smak och anlag för teckning hade gett henne platsen som mönsterriterska vid stadens ”enda” handarbetsaffär, det vill säga den affär där stadens societetsfruar köpte sina kuddar och dukar. Platsen hade inbringat nätt och jämnt så mycket att hon kunnat leva och bundit henne vid staden lika säkert som järnkopplet fängslade slaktare Janssons Boy utanför bakdörren. Hur många gånger hade inte Britta varit utledsen på sitt arbete! Hur många gånger hade hon inte sett sig om med avsky i sitt lilla sparsamt möblerade rum! Men nu, när hon varken hade arbete eller bostad längre, föreföll henne rummet hos skomakare Karlsson nästan som ett litet paradis! Hon hade blivit sjuk och under tiden hade en annan riterska blivit anställd. Några sparade pengar till hyran hade hon inte och därför stod hon nu utan någonstans att bo. För Karlssons hade hon väl fått bo kvar en månad till, men huset var inte deras utan ägdes av advokaten som hon just besök och ödmjukat sig inför. Han hörde inte till dem som litade på löften om pengar ”längre fram”. Han ville ha sin hyra, och Karlssons kunde inte betala den utan att ha rummet uthyrt till någon som betalade för det. Britta tyckte att hon åter kunde höra advokatens ord. ”Fröken var ju skyldig för två månader redan och fröken hade ju inte någon fast plats längre. Visst var det beklagligt med sjukdom, men det kunde ju han inte göra något åt. Inte heller kunde han hjälpa att hon kommit till honom så i sista minuten, att han inte kunnat förbereda henne lite tidigare på att hon måste flytta. Det var den första i morgon, rummet var tyvärr redan borttingat, annars hade väl en dag eller ett par till inte spelat någon roll. Men som det nu var… Tja…!” Och här satt hon nu, husvill och arbetslös med tre öre i portmonnän och ingen människa att vända sig till. Hon hade så helt kommit bort från allt umgänge. Visst var hon bekant med minst halva stadens befolkning och nog skulle någon ta emot henne på några dagar om hon bad om det, medan hon hann ordna det för sig – men på vilket sätt skulle hon kunna det? Dessutom ryste hon vid tanken på vilken läckerbit denna barmhärtighetsgärning skulle bli på kaffekonseljerna. Eftersom Britta inte alltid varit fattig, hade hon inte behövt ta emot allmosor utan gett sådana i stället, och stoltheten satt kvar i henne trots att de förändrade omständigheterna tvingat henne att ta emot om inte precis allmosor så dock arbete på nåder. Vad skulle det nu bli av henne? Det frågade hon sig gång på gång, medan hon nervöst rullade näsduken till en boll i stället för att torka bort tårarna med den. I vanliga fall skulle hon ha behärskat sig och inte gråtit ute där vem som helst kunde se henne, men på förmiddagarna var parken alltid så gott som utdöd och förresten gjorde allting detsamma. Hon märkte inget förrän någon satte sig bredvid henne, men inte då gitte hon att se upp. Det var först när en liten smal hand, klädd i en fin grå handske, lades på hennes arm med en liten medlidsam tryckning, som hon höjde ansiktet och mötte blicken ur ett par stora, bruna ögon. – Förlåt mig, sa en låg vacker röst. Det är kanske påfluget att störa er i er sorg, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det gör mig så ont att se er gråta så där. Är… är någon död…? – Alla mina förhoppningar, snyftade Britta. Den främmande flickan tog henne lätt om axlarna. – Tala om det för mig, sa hon mjukt. Att få tala ut brukar lätta och hjälpa en att tänka klarare. Britta betraktade henne med stigande intresse. Hon var klädd på ett elegant och smakfullt sätt och hörde med all säkerhet inte hemma i staden – då skulle Britta ha sett henne förr. Hon såg bra ut och hennes uttryck var så fullt av medkänsla att Britta inte kunde motstå henne. Innan hon visste ordet av hade hon berättat hela sin levnadshistoria, visserligen bara i korta drag men målande nog. Den andra flickan satt tyst och hörde på tills hon slutat. Då stack hon sin hand under Brittas arm och drog upp henne från bänken.
– Jag har två timmar på mig, innan mitt tåg går, sa hon. Kom, så går vi till ett konditori eller någonstans där vi kan få vara i fred och resonera om saken. Det måste finnas någon utväg. Men det går en gammal tant där borta med sin hund och stirrar på oss, och hon irriterar mig. För att komma ut på huvudgatan måste de passera ”tanten” som motionerade sin knähund. Klädeshandlare Loréns fru var ett av de högsta hönsen i korgen inom staden och tyckte sig kunna göra precis vad hon ville. Dessutom var hon otroligt nyfiken. Därför kunde hon inte låta bli att tilltala Britta, trots att hon såg att hon hade sällskap. – Kära fröken Brand! ropade hon. Jag är tvungen att fråga hur det står till. Det är så längesen jag såg fröken. Fröken är kry nu, hoppas jag? – Ja tack, svarade Britta stelt. – Men så sorgligt då att fröken skulle bli av med sin plats! Jag sa till Matilda Behm att hon skulle vänta med att anställa någon annan, men tyvärr måste ju affärerna skötas… – Ja visst, sa Britta irriterad och gjorde min av att fortsätta sin väg. – Men inte är det väl sant att advokaten har nekat fröken att bo kvar hos Karlssons längre än till i morgon? flämtade fru Lorén ivrigt. Det syntes på henne att det var detta hon velat komma till. – Det kan väl inte vara sant? upprepade hon, när Britta inte svarade genast. – Åh, visst inte! svarade den andra flickan i Brittas ställe. Advokaten beklagande mycket, att min väninna inte ville bo kvar längre. Därmed drog hon Britta med sig och lämnade fru Lorén mållös av häpnad, medan hon stirrade efter dem utan att veta vad hon skulle tro. Britta drog ett djupt andetag. – Nu kommer hon att springa omkring med det där… – Låt henne göra det då! – Men det var ju inte sant… Den andra flickan skrattade. – Talar ni alltid sanning? frågade hon. – Ja… svarade Britta tveksamt. I regel… – Det är en bra regel, medgav den andra, men sanningen måste behandlas med modifikation. Se, där har vi ju ett konditori som ser trevligt ut! Låt mig nu få bjuda er på kaffe, eller vad ni vill ha, medan vi resonerar om er situation. Jag brukar aldrig sakna idéer, och tur brukar jag också ha. Just nu vill jag inget hellre än hjälpa er. Britta kände sig nästan som om hon gått i sömnen. Det var så länge sedan någon brytt sig om henne – på ett sympatiskt sätt åtminstone – och det var så underligt att bli omhändertagen av en vilt främmande människa. Men skönt var det, och Britta var hungrig, trött och nere och hängav sig nu – kanske smittad av den andras sorglösa sätt – åt stundens njutning. För en njutning var det att få sjunka ner i konditoriets stoppade soffa med en stor kopp choklad med vispad grädde och ett fat läckra kakor framför sig och inte behöva tänka på vad kalaset kostade. Flickorna granskade intresserat varandra. Främlingen såg en lång och smärt, kanske lite för mager ung flicka med ett sympatiskt fast just nu inte precis vackert ansikte eftersom tårarna lämnat tydliga spår efter sig. Det tjocka bruna håret var upplagt i en enkel knut och den enkla promenaddräkten var snygg och välsittande fast inte alldeles modern. Britta i sin tur såg en hyperelegant men mycket smakfullt klädd ung dam i ungefär hennes egen ålder med shinglat hår och med hälsans färg på kinderna. Bilden av en vacker och lycklig ung människa. – Vi borde väl veta varandras namn, sa hon leende. Jag heter Lily Wallinder och kommer just från Amerika för att hälsa på släktingar som jag aldrig har sett förut. Britta presenterade sig också. Sedan började de resonera om Brittas situation, men det visade sig inte så enkelt att i all hast komma på någon lösning. Snart återstod knappt en timma tills Lilys tåg skulle gå. Nedslagna satt de där och såg på varandra, då Lily med ens flög upp och slog ihop händerna. – Jag har det! ropade hon. Hon satte sig igen och böjde sig ivrigt fram mot Britta. – Jag har allt vad jag önskar mig, sa hon, allt vad pappa kan hitta på att ge mig – allt utom frihet! Jag har längtat efter frihet i hela mitt liv, efter att få rå om mig själv, att få stå på egna fötter och se vad jag duger till, men pappa tillåter det inte. Han tycks fortfarande tro, att jag är en barnunge som måste ses efter, så det förvånar mig att han lät mig resa ensam till Sverige. Ja, jag hade förstås sällskap på båten med en gammal dam som pappa känner och som minsann höll reda på mig, fast det hette att jag reste på egen hand. Nu är jag på väg till släktingar, ett gammalt par i en avkrok på landet. Pappa ska komma efter om två månader, och till dess ”lämnar han mig i deras vård”, som han säger. Jag har hela tiden ogillat arrangemanget, men det går inte att resonera med pappa, när han sätter den sidan till. Du undrar väl över den här långa inledningen, men den för nödvändig för att du ska förstå, och nu kommer jag till saken. Jag engagerar dig som vikarie för mig under dessa två månader! Du reser i mitt ställe! Britta satt som ett levande frågetecken. – Menar du…? började hon tveksamt. – Ja, jag menar att du reser dit och utger dig för att vara Lily Wallinder. De har inte sett mig i verkligheten, så det är inte den ringaste risk! – Ja men… efter de där två månaderna då? – Det klarar vi alltid upp, innan pappa kommer. Den saken åtar jag mig att reda upp på egen hand, så du ska inte få några obehag av den. Ska någon få obehag så är det jag, men två månaders semester är värt priset! Nå, vad säger du? Britta skakade på huvudet. – Det är ju att bedra dina släktingar, invände hon. – Visserligen, medgav Lily, men det gör dem ingen skada och innan pappa kommer ska jag vara där och förklara allt för dem. Det blir kanske inte så roligt för dig att vara hos dem, gammalmodiga som de naturligtvis är, men en plats är en plats och jag betalar dig naturligtvis en viss lön för vikariatet, och så hinner du se dig om efter ett arbete under tiden. Säg nu inte nej! Jag skulle bli så förfärligt ledsen om jag går miste om min semester, när den vinkar inom räckhåll. Britta tvekade – och var förlorad. Resten gick med sådan fart att hon inte fick tid att tänka och reflektera över för och emot. I den situation hon befann sig framträdde alla ”för” mycket tydligare än något ”emot”. Men Lily tänkte för dem båda. Det dröjde inte fem minuter förrän hon fått flickan i serveringen att skaffa en bil, och inom tio minuter var de båda flickorna på väg till Karlssons för att betala Brittas hyra och hämta det nödvändigaste av hennes saker. De var också i god tid till tåget, och under bilfärden hade Lily hunnit sätta Britta in i det viktigaste av vad hon måste veta om Lilys förhållanden. – Jag skriver till dig så att du har brevet i morgon och berättar mer, som du behöver ha reda på, sa hon. Ingen kommer att undra något över ditt utseende, för pappas gamla släktingar har inte sett något fotografi av mig sedan jag var helt liten. Lilys upplysningar och anvisningar och goda råd haglade över Britta, och själv hann hon inte få en syl i vädret innan tåget gick. Det sista hon hörde innan tåget redan satt i gång var: – Öppna alla brev som kommer till mig! Jag skickar din första avlöning i morgon! Lycka till! Britta satt med Lilys biljett och polletteringskvitto i sin väska och bredvid henne hängde Lilys parfymdoftande kappa. Hon kände sig alldeles yr i huvudet och först långt efter det att konduktören synat hennes biljett började hon kunna tänka. Vad hade hon gett sig in på? Vad Lily än sagt så handlade det om ett bedrägeri! Och hur skulle hon kunna spela Lilys roll så att ingen misstänkte något? Om hon ändå inte hade låtit övertala sig! När tåget stannade vid nästa station, funderade hon ett ögonblick på att stiga av, ta nästa tåg tillbaka och söka upp Lily och säga att hon hade ångrat sig. Men när tåget fortsatte, satt hon kvar i alla fall. För det första skulle det kanske vara omöjligt för henne att få tag i Lily, och så skulle bagaget fortsätta sin väg och Lilys släktingar skulle bli hjärtängsliga över att flickan inte var med tåget. Dessutom hade hon ju lovar Lily att ”vikariera” för henne… Det bästa var nog att fortsätta att spela sin roll tills vidare. När hon fått brev från Lilly och visste hennes adress, skulle hon omedelbart skriva till henne att hon talat om alltsammans för hennes släktingar. Både de och Lily skulle naturligtvis bli onda på henne, men det borde vara lättare att bära än två månaders bedrägeri. De pengar som Lily trugat på henne vid avresan skulle räcka till att komma ifrån trakten. När Britta väl fattat sitt beslut, kände hon sig lite lugnare och kunde börja tänka på andra saker. Hon började med att undersöka Lilys eleganta resväska. Där fanns toalettsaker och reselektyr – engelsk förstås – och konfekt och frukt. En mycket innehållsrik väska fast den inte var så stor, praktiskt inrättad, bekväm och trevlig. Så bra somliga människor hade det! För ögonblicket hade Britta inget annat att göra än att anse sig som den där väskans ägarinna och hon levde sig helt in i sin nya roll. Hon kunde helt enkelt inte känna sig så olycklig och nedstämd som hon borde ha gjort med tanke på att hon efter bekännelsen i morgon skulle vara lika fattig och utan utsikter som hon varit för bara några timmar sedan. I stället kände hon sig som en första klassens äventyrerska och underligt nog – för någon med hennes hedersbegrepp – var det en smått berusande känsla. Nöden har ingen lag och att den trubbar av hederskänslan var då visst och sant. Britta hade aldrig tänkt några direkt ohederliga tankar, men det gjorde hon nu. Hon hade samtyckt till att bedra ett par gamla intet ont anande människor – men bara för någon dag. Sen skulle hon berätta alltsammans för dem. Till dess… Britta gjorde det bekvämt för sig i soffhörnet och njöt av att resa andra klass. På det lilla fönsterbordet hade hon en påse konfekt inom räckhåll och i knät hade hon ett av de amerikanska magasinen. Gudskelov kunde hon läsa engelska så pass att hon kunde översätta vad som stod under bilderna ifall Lilys släktingar skulle fråga henne om det!
* * *
Klockan var nio och solen höll just på att gå ner, när tåget stannade vid stationen där Britta skulle stiga av. Där var fullt med folk men inte många som hade annat ärende än att ”titta på tåget”. Britta kände igen det. Det var precis detsamma som hemma i den lilla småstadshålan. Hon hade knappast hunnit ut på plattformen förrän en äldre dam skyndade emot henne och ropade på långt avstånd: – Det där ska väl vara Lily. Ja ja, hon ser amerikansk ut. Lily, min flicka, jag är din tant Beata! Folket runt omkring gapade, när fru Wallinder slöt den unga damen i sina armar och kysste henne på kinden. – Välkommen mitt barn, välkommen, sa hon med översvallande hjärtlighet. – Tack, snälla tant, sa Britta beskedligt, men trots hälsningsceremoniens hjärtlighet hann hon höra en halvhög mansröst yttra alldeles i närheten: – Jo nu ska jag säga att käringen spelar teater! Det är så många som tittar. Britta hann inte skärskåda sin tillfälliga släkting förrän de satt på hästskjutsen på väg hem. Men då granskade de varandra – fru Wallinder öppet, Britta mera diskret. – Du ser äldre ut, än jag trodde, och mera stadgad, sa fru Wallinder. Det gläder mig. Jag ska säga dig, att jag tål inte de där nosiga nutidsflickorna och jag hoppas, att du lägger bort en del av svenskamerikanarfasonerna medan du är hos oss. Ja, detta säger jag inte för att såra dig utan för att du först som sist ska veta min åsikt om sådana saker. Hon såg kritiskt på Britta och sen tog hon utan vidare av henne hatten. – Nej, men vad ser jag! utbrast hon. Inte klippt! Du stiger i min aktning, Lily. Men det är väl din pappa som är så förståndig, kan jag tänka mig. Du ser inte illa ut men du är inte så mörk och sydländsk som jag föreställt mig. Men från det ena till det andra – hur mår din far? Frisk och kry som alltid, hoppas jag? – Ja tack, svarade Britta matt. Hur i all världen skulle hon någonsin hinna säga så pass mycket att hon kunde förklara saker och ting för denna människa? Och hur skulle hennes bekännelse tas emot? Säkert inte så nådigt! – Nå, det gläder mig att höra, sa fru Wallinder. Frans var alltid frisk som en nötkärna som barn och en riktig rustibuss. Men jag tyckte om honom ändå, för ser du min flicka, jag har skarp blick för karaktärer och jag såg allt att det fanns gry och ämne i honom till någonting. Jag fick rätt också, tillade hon triumferande. Det bevisas av att du nu är en rik arvtagerska! – Ja, pappa är energisk och arbetsam, svarade Britta på måfå. – Och ni bor förstås i ett riktigt slott? – Ånej, svarade Britta blygsamt, men vi har en trevlig villa. – Du talar svenska riktigt bra, berömde fru Wallinder. Det är ett vackert drag av Frans att inte låta dig bli alltför amerikaniserad. Det visar att han fortfarande är en god patriot och det hed-rar honom verkligen. Ser du, min åsikt är, att en människa som glömmer sitt fosterland när hon kommer ut är oförlåtligt otacksam. Jag hoppas, att du känner dig allt igenom svensk, min kära Lily? Du är dock född av svenska föräldrar. Det lät nästan anklagande och Britta skyndade sig att försäkra, att hon kände sig så svensk som det var möjligt. Hon passade på att tillägga att hon var mycket glad över att nu vara i sin fars hemtrakt.
Eiwe Svanberg iklädd sin tjusiga uniform. Eiwe har arbetat på fästningen sedan 1976.
[good_old_share]
Han är troligen den enda nu levande personen som har slitit ut tre karolineruniformer och som fortfarande efter 40 år dagligen använder någon av de uniformer som han förfogar över.
Eiwe Svanberg installerades som kommendant på Carlstens fästning 1976 och han bor fortfarande kvar och är den sista kommendanten på fästningen. – Det är jag och straffången Lasse-Maja som har tillbringat längst tid på fästningen. Lasse-Maja i 26 år och jag i mer än 40, berättar Eiwe Svanberg. Lasse-Maja är kanske den mest kända av dem två. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades Lars Molin, som han egentligen hette, under lång tid undkomma rättvisan – tills han slutligen blev avslöjad och dömd till livstids straffarbete på Carlstens fästning. Lasse-Maja hade genom att uppträda som kvinna också inhämtat goda kunskaper i kokkonstens alla hemligheter och med den kunskapen blev han snart förordnad som officerskock. Det berättas att Karl XIV Johan vid ett besök på fästningen lät sig väl smaka av det som Lasse-Maja ställt i ordning. Som tack valde kungen senare att benåda Lasse-Maja. I sina memoarer berättar Lasse-Maja hur han vid tre tillfällen förlovat sig med prästsöner för att strax innan bröllopen lura av dem allt silver de ägde.
Fästningsspel Lasse-Maja har sin historia – och Eiwe Svanberg har en alldeles egen. 1882 lämnade de sista soldaterna Carlstens fästning och exakt 100 år senare gav Eiwe fästningen ett nytt liv då han arrangerade ett historiskt fästningsspel som återkommer varje år. Privatpersoner som bor eller har anknytning till Marstrand ställer upp som statister, alla klädda i tidstypiska kläder och med vapen som de lånar från den samling som Eiwe förfogar över. – Det finns uniformer och arsenal för 60 fullt utrustade statister, tillägger Eiwe. Själv har han låtit håret växa. – En idé jag fick när jag fyllt 40. Eget långt hår är ”långt” mycket bättre än att ständigt bära peruk… Uniformen är äkta, den modell som Eiwe bär på bilden är framtagen av Karl XII år 1710. Carlstens fästning byggdes på order av Karl X Gustav och dominerar bilden av Marstrandsön. Fästningen rapporterades stå färdig 1860 efter mer än 200 år av bygg- och förbättringsarbeten. Arbetet utfördes till största delen av straffångar, dömda enligt det så kallade Marstrandsarbetet som införts som straff i den svenska lagstiftningen. År 1854, samma år som Marstrandsarbetet upphörde, fanns 232 fångar som arbetade i fästningen. Fram till 1993 ägdes och förvaltades Carlstens fästning av Fortifikationsförvaltningen där delar av flottan och kustartilleriet var förlagda under Militärkommando Väst. Idag ägs och förvaltas fästningen av Statens Fastighetsverk, och fram till år 2001 arrenderade Eiwe Svanberg tillsammans med sin hustru Sari en del av fästningen där de drev hotell-, konferens-, vandrarhems- och restaurangrörelse.
Tjocka väggar – Restaurangen är den bärande delen, men för mig personligen kom den kulturella biten att framstå som viktigare, berättade Eiwe för något år sedan. I samband med en omfattande modernisering av det befintliga uppvärmningssystemet på Carlstens fästning 2008, från fossilt bränsle till moderna värmepumpar, var man tvungen att borra genom en av ytterväggarna. Väggen var ”bara” fem meter tjock, jämfört med en tidigare uppgift som sade att väggen var åtta meter tjock! Eiwe Svanberg bor kvar på Carlstens fästning och tituleras fortfarande som ”Carlstens siste kommendant”, en titel som han fått behålla eftersom han blev kommendant innan den militära verksamheten upphörde. – Den som tar över efter mig får nöja sig med titeln museichef…
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.