Kvällsstunden vecka 1 – 2017

Jan Lindblad. Foto: Sjöberg bildbyrå

Naturfilmaren Jan Lindblad hade – bland alla sina talanger – en unik förmåga att härma djur. Men hjälp av den kunde han locka de vilda djuren att komma närmare så att han kunde nå dem med sin kamera. Samtidigt skapade han med sina både vackra och ibland också dramatiska filmer en längtan till naturen bland många människor. Som visslande fågelimitatör, därtill musikalisk, fick han också stora skivframgångar. Med sin ”invissling” av låten Shenandoah fick Jan en guldskiva, och inkomsterna från den omsatte han omedelbart i nya filmprojekt. Parallellt med detta skapande gjorde han också återkommande inhopp som jonglör och akrobat. På en julshow med Cirkus Scott gick han på lina.

Mer ur veckans nummer

Humboldtströmmen kanske någon har hört talas om. Det är den havsström som transporterar kallt vatten med låg salthalt från södra Stilla havet längs Sydamerkas västkust mot ekvatorn och som ger upphov till närmare en femtedel av världens fiskefångster. Men vem var Hulboldt, som har gett namn åt strömmen? Jo, han hette Alexander i förnamn och var en preussisk naturvetenskapsman med ett brett register. Till exempel var han en av de första i världen som varnade för människans påverkan på ekosystemet och klimatet. Redan i början av 1800-talet var han ute i detta ärende.

Porträtt av Alexander von Humboldt, utfört två år efter hemkomsten från Sydamerika av Friedrich George Weitsch.

Två föremål med ursprung i de bibliska berättelserna har genom århundraden och millennier omgetts av en särskild mytbildning. Det ena är förbundsarken, där det påstås att stentavlorna med de tio budorden skulle ha förvarats. Det andra är den heliga graalen, det vill säga den bägare som användes när Jesus på skärtorsdagen höll sin sista måltid med lärjungarna. Båda föremålen har det gemensamt att ingen i dag vet med bestämdhet var de finns eller hur de såg ut. Ändå – eller kanske just därför – pågår sökandet oavbrutet.

Han hette egentligen John Botvid Börjesson, men det var bara de två förnamnen som folk kände till. ”Botte”, som han också kallades, var under pilsnerfilmernas guldålder på 30- och 40-talen en av de ständigt återkommande skådisarna. John Botvid framträdde som de små birollernas mästare, alltid med en klurig och underfundig framtoning. Privat höll han en låg profil och odlade ett mycket stort fotbollsintresse. IFK Göteborg var hans favoritlag hela livet och stjärnan Gunnar Gren var en av hans närmaste vänner.

John Botvid under inspelning av filmen ”Tre glada tokar” från 1942, där han spelar Rudolfs betjänt John. Bland övriga roller märks Elof Ahrle, som Rudolf, och Nils Poppe. Foto: Sjöberg bildbyrå

Romantiserade kändisförbrytare

[good_old_share]

Bonnie Elizabeth Parker och Clyde Barrow var två kriminella personer i 1930-talets USA. De kom att bli romantiserade och mytomspunna förbrytare – och de gick en våldsam död till mötes. 

De var verksamma under den stora depressionen och blev kända i hela USA genom tidningarna, som gjorde dem till glamourösa kändisar. Deras brottsturnéer och uppgörelser med polisen skildrades av pressen och gjorde dem till en slags folkhjältar bland många människor. 
Bonnie och Clyde uppträdde som hårda laglösa i bästa vilda western-stil på privata foton som spreds vida omkring. Där poserade de som filmstjärnor med cigarrer och skjutvapen vid sina häftiga bilar. Men i verkligheten levde de mestadels ett bedrövligt liv, ofta misslyckades deras rån och mycket av pengarna som de kom över gick till köp av bilar, vapen och beskydd. De var ständigt på flykt, hungriga och trötta utan något fast boende där de kunde känna sig trygga och koppla av. 
Rättvisan hann till slut också ikapp dem då parets bil besköts av ett uppbåd poliser den 23 maj 1934 utanför samhället Sailes, utefter Highway 134 i Louisiana. 

Blixtförälskade
År 1967 blev dock Bonnie och Clyde än en gång kultförklarade genom en romantiserad film av Arthur Penn med Faye Dunaway och Warren Beatty i huvudrollerna. Samma år fick den brittiske sångaren Georgie Fame en hit med The Ballad of Bonnie and Clyde och året därpå kom en skiva med Brigitte Bardot med en annan poplåt om Bonnie och Clyde, skriven av Serge Gainsbourg. 
Bonnie Parker (19 år) och Clyde Barrow (21 år) härstammade båda från områden utanför staden Dallas i Texas. De hade egentligen inte mycket gemensamt, men kärleken förde dem samman. De träffades hemma hos en gemensam vän i januari 1930 och blev störtförälskade i varandra. 
Smågangstern Clyde kom att dra in Bonnie på en gemensam brottslig bana som slutade fyra år senare, då de dödades. Då hade Clyde tagit livet av ett tiotal civila och poliser i eldstrider, men Bonnie hade inte dödat någon. Hon hade visserligen deltagit i mängder av kriminella handlingar, men hon var bara efterlyst för bilstöld vid tillfället. In i det sista följde hon sin kärlek Clyde, som en gång fick in henne i sin Barrow-liga. 
Clyde var det femte av sju barn och växte upp i en fattig jordbrukarfamilj i Texas. Föräldrarna var analfabeter och Clyde slutade tidigt skolan. För att försörja sig började han stjäla och arresterades första gången 1926 när han inte återlämnade en hyrd bil. Många av brotten utförde han tillsammans med den äldre brodern Buck. 
Clyde genomförde mängder av brott de följande åren, ensam eller tillsammans med Barrow-gänget. Han stal bilar och gjorde inbrott i butiker, men utförde också tiotalet bankrån. 
Polisen fick det lättare att spana på honom när han började träffa Bonnie. I april 1930 arresterades Clyde och han dömdes till två års fängelse. I fängelset dödade Clyde för första gången; han slog då ihjäl en annan intern som ofredade honom sexuellt. Clyde fick en långtidsdömd kamrat att ta på sig mordet och lovade att istället försöka hjälpa honom att rymma längre fram. 

Välartad
Bonnie Parker kom från en helt annan miljö än Clyde, även om också hon hade en fattig uppväxt – med två syskon och en ensamstående mamma. Familjen bodde hos mormor och Bonnie var ett välartat barn som blev en av de allra bästa eleverna i gymnasiet. Hon var språkligt intresserad och skrev poesi och spelade teater. Bonnie gillade film och drömde om att bli skådespelerska. 
Men Bonnie drogs till fel sorts killar och vid 15 års ålder hoppade hon av skolan tillsammans med den populäre men kriminelle klasskompisen Roy Thornton, som hon också gifte sig med så fort hon blev 16. Äktenskapet sprack så småningom då Roy aldrig var hemma; oftast satt han i fängelse, vilket fick till följd att Bonnie flyttade hem till sin mamma igen 1929 och träffade så Clyde, som nämnts, 1930. 
Den arbetslöse Clyde behövde pengar och i april 1932 rånade Clyde och några kompisar en järnhandel, och på flykten hämtade han upp sin fästmö Bonnie, som plötsligt var inblandad i kriminell verksamhet. De lämnade flyktbilen och gömde sig på ett fält där Bonnie blev infångad av polisen under det att Clyde kom undan. 
Bonnie berättade för rätten att hon blivit kidnappad av Clyde och tillbringade bara två månader i häkte. Men så fort hon blev frigiven sökte hon upp Clyde och nu började hennes nya kriminella liv. Tillsammans med Clyde och emellanåt andra tillfälliga medbrottslingar i den löst sammansatta Barrow-ligan började deras dramatiska brottsturné, präglad av rån, mord, bilflykter och eldstrider med polisen. För polisen var de farliga kriminella och mördare – medan andra såg dem som några slags moderna Robin Hood-figurer.
Paret Bonnie och Clyde var verksamma under 1930-talets USA. Det var slut på förbudstiden, spritförbudet hade upphävts och därmed gangsterligornas förtjänst på illegal sprithantering. Istället följde mängder av kidnappningar och bankrån. Ofta sköt sig brottslingarna fria och försvann med snabba bilar. 
Problemet för polisen, förutom att den delvis var korrupt och köpt av kriminella, var att polisväsendet var dåligt utvecklat. Varje delstat skötte sig oftast själv. Genom att fly till en annan stat klarade sig brottslingarna för det mesta och tidningarna tjänade bra på att skriva om dem. Speciellt stor uppmärksamhet fick det unga kärleksparet Bonnie och Clyde, som många beundrade. Efter att beslagtagna personliga bilder och dikter av Bonnie kommit ut till pressen blev de lika mycket filmstjärnor som brottslingar. 

Clyde stod för våldet
För det mesta var inte Bonnie direkt inblandad i bankrånen, även om hon ibland körde flyktbilen, utan hon fanns på gömstället. Det var Clyde som genomförde rånen och hanterade kulsprutepistolen, men det var Bonnie som planerade det mesta. Det var hon som var den smartaste av de två. 
För det mesta gjorde paret väpnade rån mot små affärer och bensinstationer på landsbygden, för att sedan snabbt avlägsna sig och ta sig in på småvägar där de sedan gömde sig. De sov i bilen eller i fritidshus som de bröt sig in i. Vid enstaka tillfällen tog de in på motell, men levde då i rädsla för att polisen skulle komma. 
Trots att de blev rika emellanåt hann de inte njuta av pengarna. Medhjälpare skulle ha betalt för vapen, stulna bilar och gömställen. Ofta drömde de om att få sova i en vanlig skön säng och kunna äta ett ordentligt lagat mål mat. När någon privatperson eller polis försökte hindra dem från att fly vid rånen sköt Clyde för att döda. Bonnie och Clyde och Barrow-gänget dödade minst 13 personer, varav nio var poliser.
Den 16 januari 1934 tog sig fem beväpnade interner, bland andra Henry Methvin, ut från fängelset Eastham i Texas med hjälp utifrån av Bonnie och Clyde, som sköt med maskingevär mot vakterna och dödade en samt skadade en vakt. 
Den 1 april 1934 inträffade nästa stora händelse med Bonnie och Clyde som fick opinionen att svänga och allmänheten att börja hata paret. Det var efter att de kallblodigt dödat två polismän. Bonnie, Clyde och den fritagne vännen Henry Methvin satt och sov i bilen på påsksöndagen när poliserna Wheeler och Murphy kom förbi. Poliserna stannade, då de trodde att personerna var fulla och ville kolla dem. Resultatet blev att Clyde och Henry sköt varsin polis. Murphy var nyutbildad och det var hans första dag på jobbet, Wheeler skulle snart gifta sig och änkan bar sin brudklänning på begravningen. 

Fälla
Efter den händelsen blev Bonnie och Clyde de mest efterspanade brottslingarna i USA. Nu var måttet rågat för polismyndigheten i Texas, som gav den duktige poliskaptenen Frank Hamer i uppdrag att på heltid spana efter Bonnie och Clyde. Han fick uppgifter om att de varit synliga i staten Louisiana, och till att det kunde stämma bidrog kunskapen om att Henry Methvins föräldrar bodde där. Vid närmare efterforskning visade det sig att Bonnie och Clyde hade besökt Methvins föräldrar och fanns i närområdet. 
Polisen Hamer lyckades få till en uppgörelse med föräldrarna att sonen skulle hålla sig undan och pappa Ivy att medverka vid en fälla för Bonnie och Clyde. Sonen skulle då få strafflindring.
Clyde och Henry Methvin hade bestämt att de skulle träffas hos Methvins föräldrar om de kom ifrån varandra. Vid ett besök i staden Shreveport såg Henry till så att han inte träffade Clyde, vilket de hade kommit överens om. Efter det lade sig sex polismän med kulsprutepistoler i bakhåll i buskarna utefter vägen till familjen Methvins hem. 
På morgonen den 23 maj kom den stulna bruna V8-Forden med Clyde och Bonnie körande. Parkerad vid vägkanten fanns Ivy Methvins lastbil, som Clyde körde förbi. När han såg vilken bil det var stannande han för att prata med Ivy. Då öppnade poliserna eld mot Forden med 167 skott och dödade Bonnie och Clyde. 
Clyde träffades av mängder av skott som helt massakrerade huvudet. Bonnie satt med en halväten sandwich i handen, hennes röda klänning var genomborrad av kulor. Hon hade fortfarande Roy Thorntons vigselring på fingret. 

Souvenirer
Det dröjde inte länge förrän ortsbor var på platsen och tog souvenirer, bland annat klippte en del av Bonnies hår och bitar ur Clydes blodiga skjorta. Under många år efteråt visades bilen upp med alla skotthålen på turnéer runt omkring i USA. Att polisen använde övervåld vid tillfället och att Bonnie, som inte var anklagad för något mord, även sköts var det ingen som reagerade på, för äntligen hade två av landets farligaste förbrytare oskadliggjorts. 
Över en halv miljon tidningar såldes enbart i staden Dallas med nyheten om deras död. På Bonnies mammas begäran begravdes de två på varsin kyrkogård i Dallas. Få deltog vid Clydes begravning men omkring 20 000 fanns på plats när Bonnie begravdes. Henry Methvin dog, som den siste medlemmen i ligan, den 19 april 1948. För sin hjälp att få fast Bonnie och Clyde förvandlades hans dödsstraff till livstid, men han blev benådad efter åtta år och levde ett lugnt och lagligt liv.

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.