Den 628 meter långa Persborgsbryggan i Rättvik, även kallad Långbryggan. Foto: IBL
628 meter spikrakt ut i sjön Siljan, det är den sträckning Långbryggan i Rättvik mäter. Den byggdes 1895 som angöringsplats för ångaren S/S Rättvik, men i våra dagar är det främst M/S Gustaf Wasa och ångfartyget Engelbrekt som oftast lägger till där. Bryggan är en av många sevärdheter i det Dalarna som genom alla moderna tider hört till de ledande när det gällt att locka besökare till sig. I veckans tidning, där Dalarna står i fokus, berättas om attraktioner av såväl mänskliga, animaliska som byggnadshistoriska karaktärer. En ruggig kriminalhistoria ur landskapets rättsliga arkiv bjuder vi också på.
Mer ur veckans nummer
Eldstorm är ett fenomen som kan uppstå när den stigande elden från en brandhärd bildar en uppåtsträvande skorstensliknande luftström så att intensiva vindar sugs in från brandhärden och på så sätt förser elden med syre. Under andra världskriget uppstod eldstormar i några tyska städer efter bombningar med brandbomber. Det mest kända exemplet är Dresden. Där var eldstormarna så intensiva att både människor och bilar sögs in i de brinnande byggnaderna.
Total ödeläggelse! De allierades bombningar över Dresden lade staden i aska och ruiner och tiotusentals människor, främst civila, miste livet. Experter har senare hävdat att anfallet var helt grundlöst.
Axel Munthe var en läkare på modet vid slutet av 1800-talet. Förmögna damer i Europa sökte sig till hans mottagningar i Frankrike och senare i Italien. En av många som kom till honom var den dåvarande svenska kronprinsessan, sedermera drottningen, Victoria. Doktor Munthes behandlingar av den kungliga höghetens luftrörsbesvär var till sådan belåtenhet att någon annan läkares terapi inte fick komma ifråga i hennes fall. Det spekuleras i att det inte enbart var Munthes medicinska kompetens som hon uppskattade…
Axel Munthe var under decennier kronprinsessan Victorias livläkare. Men de hade också ett hemligt förhållande med varandra som de lyckades hålla hemligt för sin omgivning under nästan 40 år.
Katharine Hepburn tillhör Hollywoods legender. Legendariskt är också hennes kvartssekellånga förhållande med skådespelarkollegan Spencer Tracy. Hepburn och Tracy spelade film ihop och levde ihop under samma tak, men dåtidens medier var lika tystlåtna om detta som den svenska pressen var om prins Bertils och Lilian Craigs samboende här i Sverige. Anledningen till Hollywoodpressens diskretion var att Tracy som djupt troende katolik inte ansåg sig kunna skilja sig från sin lagvigda hustru. Katharine Hepburn är veckans Nöjesprofil i Kvällsstunden.
Katharine Hepburn och Spencer Tracy hade ett långt och passionerat kärleksförhållande med varandra som de dock fick hålla ”hemligt” för allmänheten då Tracy redan var gift på annat håll.
Wurlitzer tillverkade de mest klassiska jukeboxarna. På bilden syns en Wurlitzer modell 850.
De flesta som var unga på 1950- och 60-talet har nog någon gång spelat, eller åtminstone lyssnat, på den skivspelande automaten jukebox. De största märkena var Seeburg, Wurlitzer och Rock-Ola som fanns på de flesta svenska caféer under jukeboxens blomstringstid.
Yngre personer har knappast sett någon jukebox i verkligheten, då den mer eller mindre försvann i början av 1970-talet. Idag har tillverkningen i stort sett upphört även om företaget Rock-Ola fortfarande tillverkar ett mindre antal digitala jukeboxar gjorda för CD-skivor samt även en nostalgiserie. Massproduktionen av jukeboxar började i USA på 1930-talet, då folk trots depression och dåliga tider ville roa sig. För det mesta hade man en nickel-slant i fickan som användes i jukeboxen för att man under en kort stund skulle kunna glömma vardagen och glädja sig åt härlig musik.
Rymde cirka 50 skivor Redan i samband med Edisons lansering av fonografen, föregångaren till skivspelaren, tillverkades en myntstyrd Edison cylinder-fonograf år 1889. Jukeboxen hade ett myntinkast och man betalade för att få höra på en låt. Man valde skiva med hjälp av knappar på en panel. Från början spelades 78-varvsskivor på jukeboxen, men i början av 1950-talet kom spelare för de nya 45-varvsskivorna. De musikspelande apparaterna hade inledningsvis inget övergripande namn, men från och med 1939 kom begreppet ”jukebox” att användas. Det var från början ett slanguttryck som härstammade från begreppet ”juke joint”, som var en beteckning på ett samlingsställe där svarta amerikaner spelade musik, dansade och drack alkohol. Ordet ”juke” eller ”joog” betyder oordning, oväsen och ”joint” står för krog, ”sylta”. En jukebox med 45-varvssinglar rymde omkring 50 skivor, 100 låtar, som byttes ut allt eftersom nya hitplattor kom. Men för det mesta behölls det några äldre populära skivor i jukeboxen eftersom de genererade bra med pengar för ägaren. På det café som jag oftast gick till i min ungdom för att köpa mig en coca-cola i glasflaska med sugrör fanns det en jukebox, och där spelades ofta Living Doll med Cliff Richard åtskilliga år efter att låten blev en hit 1959, detta eftersom en stor beundrare av Cliff Richard alltid spelade den låten flera gånger varje gång han kom till fiket.
Sjöberg blev Seeburg Svensken Justus Sjöberg kom till Chicago som 16-åring 1887 och började jobba i en pianofab-rik. 1902 startade han sitt eget företag, Justice P. Seeburg Piano Company, och började tillverka och sälja pianon. Den tekniskt duktige Seeburg började snart med självspelande pianon och pianon som kunde låta som en orkester. Hans teknikintresse gjorde honom intresserad av de myntstyrda skivspelarna, och 1927 beslöt han sig för att börja tillverka och sälja musikmaskiner som spelade skivor. År 1928 kom hans första Audiophone som sålde skapligt, men tiden var ännu inte mogen för jukeboxen. I fortsättningen tillverkade han flera modeller med varierad framgång; marknaden hade hårdnat i och med konkurrenterna Wurlitzer och Rock-Ola. Men 1949 kom Seeburg att få ett övertag i konkurrensen genom att företaget, som nu leddes av sonen Noel, kom med en mekanism ”select-o-matic” på sina jukeboxar, vilket gjorde att man kunde spela båda sidorna på samma skiva. Hans nya 100-melodiers jukebox Seeburg 100A höll på att bli de andra företagens död, då det dröjde innan de kom med samma teknik; de tappade då marknadsandelar. Året därpå, 1950, kom modellen Seeburg M100B som kunde spela de nya 45-varvssinglarna.
Rock-Ola Under större delen av jukeboxens era var märket Seeburg marknaden främsta, speciellt från 1955, då företaget kom med en 200-skivors jukebox. Till stor del tävlade de olika företagen om kunderna genom att erbjuda jukeboxar med häftiga glänsande utseenden i silver och metall med ljusramper och blinkande ljussken. Marknaden för alla tillverkarna av jukeboxar försvann successivt under 1960-talet och företaget Seeburg lades ner 1979. Justice Seeburg själv dog 1958, 87 år gammal. Samma år som Justice Seeburg startade tillverkningen av jukeboxar, alltså 1927, började även David Cullen Rockola tillverka sin modell av jukebox med namnet Rock-Ola. Hans företag tillverkade även olika flipperspel, andra spelmaskiner och biljardbord. David Cullen Rockola sysslade med det mesta. Han blev inblandad i den olagliga gangsterverksamheten i USA under 1930-talet och tillverkade vapen åt amerikanska armén under kriget. Hans jukeboxar blev speciellt populära under rock & roll-tiden på grund av namnet Rock-Ola, som dock inte hade något med rockmusiken att göra.
Wurlitzer äldsta märket Företaget lades ner 1992 men namnet såldes till företaget Antique Apparatus Company som idag tillverkar nostalgiska Rock-Ola-jukeboxar med avancerad modern elektronik och med hårddisk som kan rymma ett stort antal låtar, motsvarande upp till 15 000 CD-skivor. Det är jukeboxar med klassiska amerikanska namn som Harley-Davidson och Jack Daniels som tillverkas för i första hand en privat marknad, detta då det under senare år blivit status att ha en maffig jukebox stående i vardagsrummet, åtminstone i USA. Även äldre klassiska jukeboxar är populära och ökar ständigt i pris. Wurlitzer är det äldsta av de tre stora jukebox-företagen och fick precis som Seeburg och Rock-Ola namn efter ägaren, den tyske invandraren Rudolph Wurlitzer, som startade företaget redan 1853. Från början tillverkade företaget pianon och andra musikinstrument. Mest känt blev Wurlitzer för sina elektriska instrument, främst elorglar och elpianon. Omkring 1933 började Rudolph Wurlitzer även tillverka jukeboxar och märket blev dominerande på jukebox-fronten till 1950-talet, då Seeburg och Rock-Ola kom att utveckla tekniskt modernare maskiner.
Intresset ökar igen Namnet Wurlitzer blev namnet på jukeboxen i många länder. Företagets design av apparaterna ansågs häftigare än de andra märkenas, och därför är det ofta en Wurlitzer-jukebox med i filmer från och om 1950-talet, som den klassiska jukebox-modellen 1015 från 1946. Företaget var dock mest inriktat på tillverkning och försäljning av sina elektroniska musikinstrument och jukeboxarna var för dem enbart ett komplement. Jukebox-delen av märket Wurlitzer såldes till ett tyskt företag 1973 och existerade till 2013. På senare tid har intresset för jukeboxar ökat något. Det har blivit populärt bland ungdomar att inreda sina hem med jukeboxar och det säljs både antika amerikanska jukeboxar och små billiga retromodeller tillverkade i Asien. Numera kan man även hyra hem en jukebox, exempelvis till festen, för att spela musik.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
