Kvällsstunden vecka 9 – 2017

Farao Tutankhamon i Egypten lär inte direkt ha varit någon atlet under sina 19 år i livet. Han hade klumpfot på det högra benet och plattfot på det vänstra. Ryggen var krökt som ett ”S” och man tror att han behövde käppar för att kunna ta sig fram. Enligt forskarna var skavankerna troligen medfödda till följd av omfattande inavel i faraofamiljerna. Men rik var han, den unge härskaren, vilket framgick med all önskvärd tydlighet när hans listigt undangömda gravkammare upptäcktes 1922. En enorm skatt kom då i dagen. Den vittnade om det överdådiga liv som de ledande klasserna i det antika Egypten hängav sig åt. För den som vill se med egna ögon hur deras lyx såg ut kan fram till april i år besöka Magasin 9 vid Frihamnen i Stockholm, där kopior av gravfynden visas.

 

Mer ur veckans nummer

Dragspelaren Leif ”Pepparn” Pettersson, som var känd i hela landet för sin vildsinta spelstil, har kommit i ropet igen, 29 år efter att han gick bort vid endast 34 års ålder. En läkare i Pepparns hemstad Lindesberg, Per Zetterlund, har nämligen skrivit en bok om honom och mottagandet har blivit överväldigande. Vid den första presentationskvällen tog de 250 sittplatserna slut på nolltid och lika många fick vända hemåt utan att få plats. Efter Kvällsstundens pressläggning har en extraföreställning genomförts i Lindesberg, denna gång i en större lokal med 500 platser. Också då kom det fler människor än vad det fanns utrymme till…

Ungefär samtidigt som Pepparn drog land och rike runt med sitt dragspel var Sven ”Smokey” Åsberg en riksbekant storhet inom den svenska motorsporten. Med sin stubbade frisyr och ständiga fetcigarr i munnen såg han ut som Biffen i serien Biffen & Bananen, eller som en amerikansk marinkårsofficer. Men hans livsverk var i själva verket byggandet av Anderstorps racingbana, en av de säkraste i världen på den tiden, och han lyckades också med konststycket att etablera VM-deltävlingar i Formel 1 på ”sin” bana i de småländska skogarna.

Sven ”Smokey” Åsberg – riksbekant storhet inom den svenska motorsporten.

Att tänka sig svenska anknytningar till litteratur från den amerikanska prärien låter inte särdeles naturligt. Med icke desto mindre är det vad Kvällsstundens medarbetare Lars Sönnergren kan berätta om i en artikel i veckans tidning. Han redogör för tre svenskättade författare, Linda M Hasselstrom, Gerald Anderson och M K Coker – av vilka den sistnämnda håller sig med romanhjältar som bär det svenskklingande efternamnet Okerlund.

Pepparns minne lever ännu

Så här minns många Pepparn – ung, oförvägen och utan hämningar. Foto: Michael Brannäs

Det är i år 29 år sedan han dog, dragspelslegendaren Pepparn, Leif Pettersson från Tröskafallet i Bergslagen. Men att folk inte har glömt honom blev tydligt när hembygdsföreningen i Lindesberg nyligen bjöd in läkaren Per Zetterlund till stadens församlingshem för att låta honom presentera sin nya bok om bygdens bälgakung. 

 

Läkaren och numera författaren Per Zetterlund i Pepparns gamla slokhatt och med debutplattan i handen.

 

Den stora samlingssalens 250 platser fylldes på ett ögonblick och nästan lika många fick vända hemåt för att brandmyndigheten inte tillät fler i lokalen.
Zetterlund själv, iklädd Pepparns gamla slokhatt, var märkbart rörd när han såg alla de fyllda stolarna och folket som stod längs väggarna. Och till de som han tvingats neka inträde lovade han en extraföreställning lite längre fram.
– Varför detta intresse? Och varför har just jag skrivit en bok om Pepparn – jag som aldrig träffade honom? frågade Per sig själv lite retoriskt.
Något riktigt svar kunde han inte ge. Han kände bara att han var tvungen att sätta Pepparns liv på pränt. När nu ingen annan hade gjort det tidigare. 
Pepparns eget liv blev inte långt. Vid bara 34 års ålder gick han bort den 28 maj 1988. Han låg då inlagd på Hudiksvalls lasarett för dubbelsidig lunginflammation, men han var samtidigt svårt märkt av ett mycket hårt leverne. Bara tio dagar tidigare hade också hans älskade mamma Margit gått bort och deras kistor kom att stå bredvid varandra vid samma begravningsgudstjänst.

 

Levde i dubbel hastighet
– Pepparn levde lika intensivt som han spelade. Det intensiva spelet gjorde honom älskad, det intensiva livet tog död på honom. Multiinstrumentalisten Ale Möller, som beundrade hans framfart över tangenterna, sade till mig att det inte alls var konstigt att Pepparn dog så ung. ”Han levde ju i dubbel hastighet, och i verkligheten motsvarade det 70 år…”
Efter att han låtit sitt bälgspel ljuda i växande omfattning i sin hemtrakt slog Pepparn igenom med dunder och brak i SVT:s Nygammalt på annandag jul 1972. Inför tre miljoner tittare och en förbluffad Bosse Larsson vid programledarmikrofonen drog han loss med Calle Jularbos ”Fröjd på vischan” så att slokhatten på huvudet fladdrade och träväggarna i gamla Cirkus på Djurgården höll på att ge vika.
Det var som att höra Jularbo själv, tyckte många. Ebbe Jularbo, Calles son och mångårige medmusikant, tyckte detsamma och sade ofta senare: 
”Att spela med Pepparn är som att spela med farsan – fast i turbo!”
Över en natt blev Pepparn ett stort musikernamn i Sverige. Pepparns Svänggäng, som hade bildats tidigare i trakten, fick nu fullt upp. Under den första tiden körde de hårt under en åtta månader lång nästan oavbruten turné innehållande väldigt lite sömn – men väldigt mycket ”annat”. Två guldskivor blev det också i snabb följd.

 

Var med på fotbolls-VM
En udda spelning efter genombrottet ägde rum när fotbolls-VM invigdes i Frankfurt 1974. Då var Pepparn med och representerade ”folkmusiken i Sverige” tillsammans med Family Four, fiolspelmännen Pers-Hans och Björn Ståbi samt ett folkdanslag. Även där var det ”Fröjd på vischan” som ljöd ur Pepparns dragspel. 
När det sedan var meningen att artisterna skulle defilera runt stadion var Pepparn plötsligt försvunnen. Till sist hittades han på ett undanskymt ställe i full färd med att försöka lära de brasilianska musikanterna att spela ”Livet i Finnskogarna”.
Pepparns egen fotbollskarriär var mer udda än framgångsrik. Han var målvakt i en korpturnering i Lindesberg och släppte in massor med mål. Bredvid målet hade han dragspelet i beredskap och drog en trudelutt när det egna laget anföll.
Per Zetterlund berättar vidare:
– Som etablerad musiker började Pepparn tjäna pengar, men inte så mycket som han borde ha gjort. För sina två första skivor, som båda sålde guld, alltså vardera i mer än 50 000 ex, fick Pepparn bara 43 öre per platta – när han borde ha haft närmare tre kronor. Ett fint Bugari-dragspel fick han visserligen på köpet, men det matchade inte på långa vägar vad skivbolag normalt betalade sina artister.
– Det hände till och med att Pepparn fick betalt i alkohol.

 

Kom ofta för sent
Vänner i Pepparns omgivning har berättat för Per Zetterlund att Pepparn hade alkoholbesvär redan i 16-årsåldern. Efter genombrottet som musiker gavs de besvären obegränsande möjligheter att utvecklas. Samtidigt var han en bohemnatur som egentligen inget hellre ville än att ta dagen precis som den kom, allra helst i skogen och naturen. Med tiden fick det till följd att Pepparn allt oftare kom för sent till spelningarna. Eller inte alls.
– Men när han spelade så gav han allt. Det berättas till exempel om en spelning på ett fängelse. Pepparn var då märkbart påverkad. Men väl på plats spelade han så att de intagna grät. ”På något vis bar han ett kors för oss alla”, sade en av bandmedlemmarna.
Pepparn har beskrivits som genomsnäll men omöjlig att styra av dem som Per Zetterlund intervjuat under sitt researcharbete inför bokskrivandet. Förutom oförmågan att hålla tider kunde Pepparn också vara vårdslös med sina instrument. När han inte spelade sönder dragspelen, på grund av sitt hårdhänta ryckande, så kunde han lämna dem oskyddade utomhus i allt annat än lämpligt väder.
– Fast i lumpen trivdes han, har jag fått berättat. Både lumparkompisar och befäl tog hänsyn till hans brister och förtjänster, vilket han uppskattade. Faktiskt så till den grad att han komponerade en dragspelsmarsch till ett av regementet I 3:s jubileer. Den marschen arrangerades sedan för blåsorkester och lever också vidare – med text av förre regementschefen Einar Lyth – som snapsvisan ”Överstens brännvin”.

 

Bo Pettersson

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.