Om man tror att det är ett senare tiders påfund att manliga sångare, dansare och skådespelare klär sig i kvinnokläder och uppträder som om de vore kvinnor på riktigt, så har man faktiskt tagit grundligt miste. Redan i början av 1900-talet fanns det faktiskt en svensk världsstjärna i denna underhållningsgenre. John Fritiof Constantin Lindström var hans fullständiga namn, men som artist uppträdde han som “John Lind” eller ännu hellre som enbart ”?Lind?”. (Frågetecknen före och efter namnet var avsedda att väcka berättigad undran över vilken könstillhörighet som han egentligen hade.)
Mer ur veckans nummer
Alla har vi, mer eller mindre, konfronterats med ordet ”banta”. Åtskilliga av oss har säkert också försökt att banta, det vill säga äta mindre, i syfte att gå ner i vikt. Men varifrån kommer uttrycket? Vem hittade på det? Jo, det var en engelsk likkistfabrikör och begravningsentreprenör som hette William Banting. När fetman började påverka hans hörsel (!) negativt gav Bantings öronläkare honom en diet som fick kilona att rasa i snabb takt. Och Banting blev på kuppen en ivrig bantningsförespråkare…
William Banting, mannen som gav namn åt dagens uttryck för "viktnedgång".
Kiwi är nog för de flesta av oss namnet på en ljusbrun frukt med sträv utsida och grön insida. Men kiwi är också en långnäbbad fågel utan flygförmåga som blivit en nationalsymbol för det land som ligger rakt under oss på jordklotet, nämligen Nya Zeeland. Det finns fem huvudarter av kiwi som alla är unikt för nyzeeländska. Talrikast är den bruna kiwin, som beräknas till cirka 25 000 individer.
Att Grekland är ett land med svåra ekonomiska problem just nu, det känner nog många till. En svenska som bott i Grekland i mer än 50 år är Christina Tziovaridou Claeson. Hon har både i sitt arbete som turistguide och som privatperson kunnat följa utvecklingen i landet och kan drastiskt beskriva hur grekerna har det i dag i sin fattigdom. Samtidigt som hon hävdar att turismen betyder mer än någonsin för Grekland slår hon ett slag för de okända turistparadisen på det grekiska fastlandet.
Christina Tziovaridou Claeson, ursprungligen från Mölndal, har bott i Grekland i över 50 år. Hon hävdar att turismen är viktigare idag än någonsin för grekerna. Hon vill samtidigt slå ett slag för grekiska turistmål som kommit lite i skym undan för de mer klassiska...
William Banting (1796–1878), pionjär inom området "viktnedgång".
[good_old_share]
På kyrkogården Brompton i västra London vilar familjen Banting.
På den vackert belägna kyrkogården Brompton i västra London vilar en man som har betytt mycket för många. Namnen på den enkla gravstenen är nästan bortvittrade, men det står: hustru Mary Anne, dotter Amelia och husbonden själv – William Banting, 1796–1878.
William Bantings arv till eftervärlden är att ha gett namn åt att banta, föra diet, och att ha varit först med att sprida läran om att många människor blir tjocka av socker och stärkelse. Under mitten av 1800-talet följde hela Europa, även USA, hans metod. ”To bant”, eller ”banting”, hette det. Nuförtiden är det bara i Sverige som uttrycket banta lever kvar. Precis som hans efterföljare Robert Atkins och Michel Montignac fick han ägna mycket tid åt att parera mothugg från det medicinska etablissemanget. ”Ovetenskapligt, farlig humbug”, löd kritiken – precis som i våra dagar. William Banting var en gladlynt, kortvuxen man som snickrade kistor och ägde en välrenommerad begravningsbyrå i London. Med åren började han lägga på sig vikt, och blev snart lika bred som lång: 155 centimeter. Han avskydde fetman och menade att det var något av det värsta som kunde drabba en människa. ”Isoleringen, följdsjukdomarna, lidandet”.
Provade sig fram I mitten av 1800-talet var inte fetma något stort problem hos befolkningen och det var ganska oklart vad man blev tjock av. När Banting började söka efter botemedel fick han helt enkelt prova sig fram. ”Ät lite och lätt”, var ett av råden. Men han förstod inte riktigt innebörden. Så vitt han visste åt han lagom, levde aktivt och drack måttligt. ”Motionera”, sade en annan läkare. Så Banting köpte en båt och rodde på Themsen. Det enda som hände var att han blev hungrigare och åt mer. Ett annat råd var att svettas bort övervikten i turkisk ångbastu. Efter 90 bad hade Banting gått ned tre kilo. Han var nu så tjock att han inte kunde knyta skorna, fick linda knäna och gå baklänges nedför trappor. Dessutom började han se och höra dåligt.
Nytt liv Det var just hörseln som gjorde att ödet ledde honom till gåtans lösning. En av hans vanliga läkare var på semester och Banting blev rekommenderad en ersättare, öronläkaren William Harvey. Han hade nyligen varit i Paris och lyssnat på ett intressant föredrag med fysiologen Claude Bernard, som pratade om socker som orsak till fetma. Harvey kopplade Bantings öronproblem till fetman och ordinerade en diet utan bröd, smör, mjölk, socker, öl, och potatis. ”Vad har jag då att leva för”, grubblade Banting, men han tog som vanligt den nya uppgiften på allvar. Det var början på ett nytt liv för William Banting, som tappade 25 kilos övervikt på sin korta kropp, mest i början, sedan ett halvt kilo i veckan. Han fick tillbaka sitt goda sinnelag, ögon och öron blev bättre, krämpor försvann, magen kom igång och sömnen blev äntligen perfekt.
Pamflett Han sade själv att få pensionärer hade lika bra livskvalitet och ville därför hjälpa andra att må lika bra. Med egna medel publicerade han skriften Letter on Corpulence, där han berättade om sina erfarenheter. I takt med att upplagorna ökade och spreds runt världen kom kritiken. Han fick till och med dementera ryktet om sin egen död. Allt ståhej för att han inte åt socker eller pajdeg… Men Banting stod pall. Han var ju själv ett levande bevis på att metoden fungerade (vikten bestod under resten av hans liv) och tusentals brev om hur andra blev smalare höll hans ånga uppe. ”Vad spelar det då för roll om det inte är vetenskapligt bevisat”, undrade Banting. Kritiken bestod också av att han skrev sin pamflett för att tjäna pengar. Därför presenterade han siffror på vad varje häfte hade inbringat efter han börjat ta betalt för dem. Balansen var helt korrekt, vartenda pund donerades till välgörenhet.
Bantings råd Vad åt han då? Han var känslig för allt som höjer blodsockret och lade snabbt på sig övervikt av socker, enligt hans egna tester. Övervikten försvann när han ändrade kost, normalvikten höll sig sedan stabil.
Frukost: En bit fårkött, njure, fisk eller bacon. En stor kopp te eller kaffe utan mjölk. Ett litet kex eller en tunn skiva rostat bröd, ibland uppmjukat med en matsked alkohol. Sällan smör. Lunch: Fisk, (inte lax), kött, grönsaker, (utom rotfrukter som potatis, palsternacka, rödbetor eller morötter). Tunt rostat bröd, kokt frukt och några glas rödvin eller sherry, (aldrig champagne och öl). Kvällste: Kokt frukt eller några skorpor. Te utan mjölk eller socker. Middag: Kött eller fisk, rödvin eller sherry med vatten. Mycket ärtor under säsong. ”Jag förlåter mig för detta lilla övertramp”. Kvällsgrogg med whisky eller konjak, vid behov.
Bantings TIDIGARE matvanor: Frukost: Mackor, te med socker och mjölk Lunch: Kött, öl, mycket bröd och pajer. Kvällste: Mer bröd, smör och sött te. Middag: Bakverk, eller mackor och mjölk.
”Jag gjorde inget annat än att följa råd, uppnå rätt vikt och sedan sprida det vidare till andra människor”, sade pionjären, som avled i bronkit vid 82 års ålder.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
