Hur många bredsidor med vänsterfoten som ungraren Ferenc Puskás sköt under sin glansfulla fotbollskarriär på 1950- och 1960-talen har nog ingen lyckats få kläm på. Ett oräkneligt antal var det förmodligen. Lika oräkneligt, fast av den motsatta anledningen, lär antalet högerskott av Puskás ha varit. Den lille rundlagde magyaren var nämligen synnerligen enfotad; högerfotenvar bara avsedd stödja sig på medan det vänstra gjorde arbetet ute på den gröna planen. Puskás ”halvbegåvning” hindrade honom dock inte från att bli en av sin tids stora fotbollsstjärnor. Han gjorde massor av mål och bildade tillsammans med argentinaren Alfredo Di Stefano ett med rätta fruktat anfallspar i spanska Real Madrid. Ferenc Puskás är veckans sportprofil.
Mer ur veckans nummer
Varför boxades Ingemar Johansson så ”fegt” i OS-finalen mot Ed Sanders i Helsingfors 1952 att han fråntogs den silvermedalj som han annars skulle ha fått (men som han fick ta emot 30 år senare)? Förklaringen var att ”Ingo” och promotorn Edwin Ahlqvist hade skrivit ett proffskontrakt bara några dagar de olympiska spelen började. Det kontraktet var hemligt eftersom ett offentliggörande hade gjort det omöjligt för Ingemar att starta i OS-tävlingen. Den blivande svenske stjärnboxaren ville inte bli skadad inför sin professionella karriär. Enligt Ingo själv handlade det dock inte om feghet utan om att hans passiva stil var ren taktik… Se filmen nedan där Ingemar Johansson själv kommenterar matchen efteråt.
Spela videoklipp
Världens mest kyssta kvinna är den okända unga människa som i slutet av 1880-talet fiskades upp ur floden Seine i Paris. Hon hade ett Mona Lisa-liknande leende på sina läppar när hon hittades. Rättsläkaren lät därför göra en dödsmask av hennes ansikte, och efter den modellen har nutida livräddningsdockor för undervisning i mun mot mun-metoden designats.
Fransmannen Erik Satie skrev lugn och harmonisk musik som hör den klassiska repertoarens mest spelade stycken i dag. Satie själv var däremot något av en kuf. Efter hans död visade sig hans våning i Paris, till vilken ingen tilläts komma på besök under hans livstid, vara belamrad med en massa opublicerade och ofullbordade noter, ett stort antal oanvända paraplyer, flera identiska sammetskostymer och två flyglar – staplade ovanpå varandra! Och han dog av skrumplever…
Under hela Ingemar Johanssons boxningskarriär hette det att det aldrig skrivits något kontrakt mellan honom och managern Edwin Ahlqvist. Men på Idrottsmuseet i Göteborg hänger – inom glas och ram – ändå det kontrakt som Ingemar och Edwin undertecknade den 2 juli 1952 – bara dagar före Helsingfors-OS…
I sin självbiografi Sekonderna lämnar ringen (1959) skriver Ingemar följande: ”Ordföranden i New Yorks boxningskommission, Krulewich, bjöd mej välkommen till världens största stad. Jag tackade och sa att om allt gick som jag hoppades skulle jag komma fler gånger. De kastade frågor på mej om allting. Jag fick förklara samarbetet mellan Edwin och mej, tala om att det inte fanns och aldrig funnits ett kontrakt mellan oss och att jag är självägande och självbestämmande.”
Har räckt med ett handslag I Edwin Ahlqvists självbiografi Må bäste man vinna (1981) erinrar han sig mötet med VM-promotorn Bill Rosensohn på Park Avenue timmarna efter Machen-matchen den 14 september 1958. Edwin skriver: ”Han ville gärna höra lite om siffrorna kring kvällens arrangemang på Nya Ullevi. Jag sa som det var: – Vi hade drygt 54 000 betalande åskådare. Enligt den överenskommelse som Ingemar och jag har om hans procent på intäkterna kan han i morgon kvittera ut ett gage på 380 000 kronor. Rosensohn tittade till. – Johansson har alltså ett gynnsamt kontrakt… – Ingemar och jag har aldrig haft något ekonomiskt kontrakt. Det har räckt med ett handslag.”
Inga kontrakt skrivna I Aktuellt ur Levande Livet nummer 28/1962 intervjuas Edwin Ahlqvist om sina nya planer för Ingemar. Han säger bland annat: ”Jag kan inte tänka mig ett bättre samarbete än det som Ingemar och jag har haft och vi har ändå aldrig skrivit ett ord mellan oss, bara kommit överens.” 1963 gick Ingemar sin sista match. Året därpå skriver Edwin Ahlqvist artikelserien om Ingo-epoken, kallad ”De oförglömliga åren” i den egna tidningen Rekord. Första artikeln i nummer 11/1964 har den sensationella rubriken ”Prokontraktet klart före OS i Helsingfors!” ”Kontraktet mellan oss skrevs ett par månader före olympiaden. Ingemar skulle få trettiotusen för tre matcher. Detta var betydligt mer än de tiotusen för tio matcher som promotorn Hjalmar Palmqvist hade bjudit på ett vykort, som Ingemar fick i Amerika.”
Amatörbestämmelser I januari 1970 medarbetar Edwin Ahlqvist i FIB-aktuellt. Han berättar att han fått tips om Ingemar redan när denne var 15-16 år. ”Han gjorde många uppmärksammade matcher redan som amatör. När det sedan var dags att resa till olympiaden i Helsingfors 1952 var Ingemar sjukskriven. Redan före spelen hade han och jag gjort upp. Kanske var det därför han spände sig mot Ed Sanders i finalen. Det gällde ju att stå på benen om det skulle bli någon prokarriär.” Vad är då sant i den här historien? När skrevs det där proffskontraktet? Och vad stod det i det? Kontraktet undertecknades inte som Ahlqvist påstod ”några månader” före OS utan bara två och en halv vecka i förväg. Då fanns det skäl för hemlighållandet. Om kontraktet blivit allmänt känt hade Ingemar inte tillåtits starta i olympiaden på grund av dåtida amatörbestämmelser.
Baklängesskuttet Ingemar hade ännu inte lämnat tonåren – även om han hunnit bli tvåbarnsfar. Eftersom han var omyndig måste även hans föräldrar – Jens och Ebba – skriva på. 30 000 var en förmögenhet för en ung grabb 1952, så det är självklart att han inte ville riskera att bli skadad i OS. Edwin har nog rätt i att detta förklarar hans så omdiskuterade baklängesskutt i finalen mot bjässen Sanders. En anmärkningsvärd detalj i kontraktet mellan Ingemar och Edwin, som för övrigt inte säger något om eventuell uppsägning, är punkt 7: ”Boxaren förbinder sig att träna enligt managerns föreskrifter och att iakttaga ett sådant uppträdande i och utanför boxningsringen att sporten har heder av honom.” Frågan är väl om någon sådan paragraf tidigare eller senare infogats i ett proffsboxningskontrakt – fast det nog hade behövts eller skulle behövas… En annan noterbar detalj: ”Boxaren förbinder sig vid vite av 7 000 kr att inte utan managerns medgivande antaga något erbjudande om matcher, uppvisningar, filmer eller reklam.”
Slutade illa för Sanders När Ingemar blev världsmästare kunde han nog gladeligen betala Edwin dessa 7 000 för att ställa upp på precis vad han själv behagade. Om nu någon av dem minns den klausulen. Ingemar blev inte olympisk mästare, men som proffs europamästare 1956, världsmästare 1959 och så europamästare igen 1962. Hans finalmotståndare i Helsingfors, guldmedaljören Ed Sanders, försökte som proffs att bli tungviktsmästare för delstaten New England. Det slutade illa. Den 11 december 1954 knockades han av Willie James i elfte ronden – och det så rejält att han aldrig vaknade upp ur medvetslösheten. Tre dagar senare dog han på Massachusetts allmänna sjukhus. Willie James återhämtade sig aldrig. Han gick visserligen ytterligare en match, men knockades i Baltimore av Bob Baker i andra ronden och lade av för gott.
Hans Brattberg
Fotnot: Om Ingo backade av feghet eller bara var taktisk i OS-finalen i Helsingfors 1952 är en fråga som än idag kan diskuteras. Döm själv efter att ha tittat på nedanstående filmklipp…
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.