God hygien och rena kläder anses som självklart idag. Det var inte alls på det viset på Beau Brummells tid. De flesta män nöjde sig med ett bad en gång i månaden och klädde sig i pråliga kläder, knästrumpor och pudrade peruker som hyste allsköns ohyra.
En del kallar Beau Brummell för dandy. Andra betraktar honom som en streber som med järnhård vilja och snabba repliker lyckades ta sig in i Londonsocieteten och till och med blev nära vän med prinsen av Wales, sedermera kung. Men Beau Brummell har framför allt gått till historien som mannen som fick ordning på männens klädstil.
George Bryan Brummell, som han hette egentligen, föddes 1778 i London. Hans far var politiker av medelklass, men han ville att sonen skulle ta sig uppåt i samhället och skickade honom därför till privatskolan Eton. Beau tycks inte ha utmärkt sig speciellt i fråga om studierna. Däremot blev han oerhört omtalad då han moderniserade skolans signaturplagg, den vita kravatten, genom att sätta ett guldspänne på det. Han fortsatte sedan att studera vid universitet i Oxford, där han än en gång påverkade studentstilen genom att förenkla de utsvävande kravatterna.
Ledargestalt
Han lämnade universitet efter blott ett år och tog tjänst som officer i det engelska husarregementet Tenth Royal Hussars. Officerarna fick där själva hålla sig med uniformer, och just det regementet var känt för att nästan varje officer hittade på sin egen uniform. Beau Brummell utmärkte sig med en nedtonad elegant uniform, och med sin personlighet och sina skarpa repliker blev han en sorts ledargestalt som fascinerade till och med prinsen av Wales. Det gick så långt att han tycktes stå över regementets förordningar och i stort sett kunde göra som han ville.
När regementet så skulle flyttas från London till Manchester valde Brummell att avgå från sin tjänst med motivationen att provinsstaden i norr inte var ”tillräckligt kultiverad”.
Skapade en egen stil
Istället kastade han sig ut i Londons sällskapsliv, där det onekligen hjälpte att han var nära vän med prinsen. Men det var hans stil som gjorde honom omtalad. Herrmodet vid denna tid var alltjämt färgat av rokokon. Det betydde pråliga kläder i sammet och silke, knäbyxor och strumpor, stora kravatter och så en peruk på huvudet – där det ofta höll till allsköns småkryp.
Kropps- och munhygienen var det illa ställt med. Många nöjde sig med ett bad i månaden, om ens det. Att hålla sig fräsch innebar för de flesta att i stället hälla på sig mängder av parfym.
Beau Brummell vände fullkomligt upp och ner på allt det här. Han skapade en egen stil, förlagan till den moderna manskostymen. Den var inspirerad av officersuniformer; långa byxor och välskurna jackor. Ingen peruk. Och framför allt blev han omtalad för sin minutiösa hygien. Han badade varje morgon och borstade och rengjorde noggrant sina tänder.
Prinsen av Wales var så mån om att lära sig av denne geniale läromästare att han besökte honom på mornarna för att se hur han bar sig åt. Snart följde Londonsocieteten efter, både i stil och hygien. Det blev trendigt att hålla sig ren.
Nedtonad elegans
Beau Brummell kallas ofta dandy, men ordet associeras ofta med en något teatralisk klädstil, skapad för att synas. Hans eget ideal gick istället ut på nedtonad elegans. Eller som han kommenterade till en bekant: ”Om du lade märke till mig igår kväll kan jag inte ha varit elegant.”
Snabba kommentarer och giftiga repliker gjorde honom både älskad och hatad i sällskapslivet. Han umgicks med överklassen, men det arv som han hade fått av sin far var inte alls av samma storlek som hans vänners. Det hindrade honom inte från att spendera pengar i en vansinnig takt och skulderna växte på grund av hans spelberoende.
Hans position i sällskapslivet dalade 1813, då prinsen av Wales, som nu blivit kung, tog sin hand ifrån honom.
Stora skulder
1816 hade Beau Brummells skulder blivit så stora att han hotades med ”debtor’s prison”, ett fängelse (eller gäldstuga) där man tog sig ut först efter att ens skulder hade betalats av. Han valde då att fly till Frankrike. Där hankade han sig fram i tio år.
Genom trogna vänners försorg lyckades han bli konsul i Caen. Men det uppdraget varade bara i två år. Han hade rekommenderat att konsulatet skulle stängas i hopp om att få en tjänst som konsul i en större stad. Planen misslyckades. Konsulatet stängdes och Beau Brummell stod utan tjänst.
Även i Frankrike byggde han upp stora skulder. Han sattes därför i fängelse men räddades åter av trogna vänner i London som betalade skulderna. Engelska turister såg till honom då och då. Han var inte längre den elegante dandyn utan blott en skugga av sitt forna jag, klädd i slitna, smutsiga kläder. Han led också av syfilis. Den drabbade hans mentala hälsa.
Han togs till slut in på mentalsjukhuset Le Bon Sauveur i Caen, där han avled 1840, utfattig och bortglömd. Men trenden att hålla sig snygg höll i sig. 2002 invigdes en staty av Beau Brummell på Jermyn Street, ett stenkast från Piccadilly Circus, en gata kantad av gammaldags eleganta herrbutiker.
Michael Dee
