Kvällsstunden vecka 14 – 2017

Produktionsledaren Ola Larsson vid ostlagret i Ånäset provsmakar en ost för att se om den håller måttet...
Foto: Norrmejerier

Det liknar ödets ironi att ett landskap som börjar med ”Väst” ska vara särskilt berömt för sin – ost! Men så är det i alla fall med landskapet Västerbotten och Västerbottensosten, som produktionsledaren Ola Larsson vid ostlagret i Ånäset provsmakar på bilden ovan. Historiken berättar också att ödet spelade in när den berömda osten tillkom. Mejerskan Ulrika Eleonora Lindström lär en gång ha missat att passa ystkaret när en mjölkdräng uppvaktade henne. Och resultatet blev förträffligt. Men om Västerbotten finns också mycket mer att berätta. I veckans landskapsnummer skriver vi bland annat om verskonstnären Holmfrid Boman, om damfotbollens historia i Umeå, om två museiprofiler i Skellefteå och om kyrkan i Bygdeå.

 

Mer ur veckans nummer

Hans Hedberg är kanske inte det mest kända svenska konstnärsnamnet på hemmaplan. Men internationellt var han jättestor. Hans frukter och ägg av keramik blev världsberömda. I år är det 100 år sedan han födders och tio år sedan han avlred. Detta uppmärksammas i en artikel i veckans tidning.

Hans Hedberg var känd som en mycket social och vänlig människa som med sina buskiga ögonbryn och vänliga leende charmade alla. Foto: Sjöberg bildbyrå

Hildegard av Bingen var en framgångsrik abbedissa i Tyskland under 1100-talet. I hennes kloster fick nunnorna ibland både dansa och släppa ut håret. Dessutom sysslade hon med antroposofi flera hundra år innan österrikaren Rudolf Steiner lanserade liknande tankar i början av 1900-talet. Några av hennes texter lever än i dag. Bland annat har den svenska folkrockgruppen Gamarna spelat in en skiva baserad på hennes nedskrivna tankar.

Hildegard av Bingen var abbedissa, predikant, författare och mystiker under medeltiden. Hon var inte alltid så populär under sin levnad men har i efterhand hyllats av både folket och av sentida påvar.

Skidåkaren Arthur Häggblad var personligen inte lika from som Hildegard av Bingen, i varje fall inte i tal och åthävo. Det var nämligen han som efter målgång i ett lopp sade till landshövdingen Bernhard Eriksson, som vågade fråga honom hur det kändes: ”Åk själv, gubbjävel!”
Arthur är denna veckans Sportprofil i Kvällsstunden.

Arthur Häggblad på väg in mot mål som segrare i Vasaloppet 1940. Detta är fjärde gången han vinner.
Foto: Sjöberg bildbyrå.

Dandyn som fick ordning på herrstilen

Beau Brummell (1778-1840) har gjort sig mest känd för att ha fått "ordning" på den moderne mannen. Både vad gäller hans hygien och klädstil.
[good_old_share]

God hygien och rena kläder anses som självklart idag. Det var inte alls på det viset på Beau Brummells tid. De flesta män nöjde sig med ett bad en gång i månaden och klädde sig i pråliga kläder, knästrumpor och pudrade peruker som hyste allsköns ohyra. 

En del kallar Beau Brummell för dandy. Andra betraktar honom som en streber som med järnhård vilja och snabba repliker lyckades ta sig in i Londonsocieteten och till och med blev nära vän med prinsen av Wales, sedermera kung. Men Beau Brummell har framför allt gått till historien som mannen som fick ordning på männens klädstil. 
George Bryan Brummell, som han hette egentligen, föddes 1778 i London. Hans far var politiker av medelklass, men han ville att sonen skulle ta sig uppåt i samhället och skickade honom därför till privatskolan Eton. Beau tycks inte ha utmärkt sig speciellt i fråga om studierna. Däremot blev han oerhört omtalad då han moderniserade skolans signaturplagg, den vita kravatten, genom att sätta ett guldspänne på det. Han fortsatte sedan att studera vid universitet i Oxford, där han än en gång påverkade studentstilen genom att förenkla de utsvävande kravatterna. 

Ledargestalt
Han lämnade universitet efter blott ett år och tog tjänst som officer i det engelska husarregementet Tenth Royal Hussars. Officerarna fick där själva hålla sig med uniformer, och just det regementet var känt för att nästan varje officer hittade på sin egen uniform. Beau Brummell utmärkte sig med en nedtonad elegant uniform, och med sin personlighet och sina skarpa repliker blev han en sorts ledargestalt som fascinerade till och med prinsen av Wales. Det gick så långt att han tycktes stå över regementets förordningar och i stort sett kunde göra som han ville. 
När regementet så skulle flyttas från London till Manchester valde Brummell att avgå från sin tjänst med motivationen att provinsstaden i norr inte var ”tillräckligt kultiverad”. 

Skapade en egen stil
Istället kastade han sig ut i Londons sällskapsliv, där det onekligen hjälpte att han var nära vän med prinsen. Men det var hans stil som gjorde honom omtalad. Herrmodet vid denna tid var alltjämt färgat av rokokon. Det betydde pråliga kläder i sammet och silke, knäbyxor och strumpor, stora kravatter och så en peruk på huvudet – där det ofta höll till allsköns småkryp. 
Kropps- och munhygienen var det illa ställt med. Många nöjde sig med ett bad i månaden, om ens det. Att hålla sig fräsch innebar för de flesta att i stället hälla på sig mängder av parfym. 
Beau Brummell vände fullkomligt upp och ner på allt det här. Han skapade en egen stil, förlagan till den moderna manskostymen. Den var inspirerad av officersuniformer; långa byxor och välskurna jackor. Ingen peruk. Och framför allt blev han omtalad för sin minutiösa hygien. Han badade varje morgon och borstade och rengjorde noggrant sina tänder. 
Prinsen av Wales var så mån om att lära sig av denne geniale läromästare att han besökte honom på mornarna för att se hur han bar sig åt. Snart följde Londonsocieteten efter, både i stil och hygien. Det blev trendigt att hålla sig ren. 

Nedtonad elegans
Beau Brummell kallas ofta dandy, men ordet associeras ofta med en något teatralisk klädstil, skapad för att synas. Hans eget ideal gick istället ut på nedtonad elegans. Eller som han kommenterade till en bekant: ”Om du lade märke till mig igår kväll kan jag inte ha varit elegant.” 
Snabba kommentarer och giftiga repliker gjorde honom både älskad och hatad i sällskapslivet. Han umgicks med överklassen, men det arv som han hade fått av sin far var inte alls av samma storlek som hans vänners. Det hindrade honom inte från att spendera pengar i en vansinnig takt och skulderna växte på grund av hans spelberoende. 
Hans position i sällskapslivet dalade 1813, då prinsen av Wales, som nu blivit kung, tog sin hand ifrån honom. 

Stora skulder
1816 hade Beau Brummells skulder blivit så stora att han hotades med ”debtor’s prison”, ett fängelse (eller gäldstuga) där man tog sig ut först efter att ens skulder hade betalats av. Han valde då att fly till Frankrike. Där hankade han sig fram i tio år. 
Genom trogna vänners försorg lyckades han bli konsul i Caen. Men det uppdraget varade bara i två år. Han hade rekommenderat att konsulatet skulle stängas i hopp om att få en tjänst som konsul i en större stad. Planen misslyckades. Konsulatet stängdes och Beau Brummell stod utan tjänst. 
Även i Frankrike byggde han upp stora skulder. Han sattes därför i fängelse men räddades åter av trogna vänner i London som betalade skulderna. Engelska turister såg till honom då och då. Han var inte längre den elegante dandyn utan blott en skugga av sitt forna jag, klädd i slitna, smutsiga kläder. Han led också av syfilis. Den drabbade hans mentala hälsa. 
Han togs till slut in på mentalsjukhuset Le Bon Sauveur i Caen, där han  avled 1840, utfattig och bortglömd. Men trenden att hålla sig snygg höll i sig. 2002 invigdes en staty av Beau Brummell på Jermyn Street, ett stenkast från Piccadilly Circus, en gata kantad av gammaldags eleganta herrbutiker. 

Michael Dee

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.