Efter att de allierade trupperna hade vunnit över tyskarna i Nordafrika i maj 1943 var det dags att ta sig över Medelhavet och fortsätta kriget i Europa. Militärt sett stod det klart att det måste ske genom att få fotfäste på Sicilien för att sedan kunna avancera genom Italien. Problemet var att även den tyska militärledningen insåg detta och skulle bygga upp ett starkt försvar av ön.
Om de allierade skulle kunna inta Sicilien krävdes det enorma truppinsatser som det inte fanns tillgång till våren 1943. Det skulle även innebära stora förluster om man lyckades.
Det var då som den engelske kaptenen Ewen Montagu vid marinens underrättelseavdelning i London kom med en fantastisk idé om hur man skulle få tyskarna att tro att invasionen skulle ske i första hand på Sardinien.
Genom att använda en död brittisk officer med falska invasionsplaner som skulle man få Hitler att flytta trupper från Sicilien!
Idén presenterades slutligen för premiärministern Winston Churchill, som sade:
”Bara en åsna kan tro att invasionsmålet är något annat än Sicilien.”
Men egentligen fanns det bara möjligheter och inga risker med Operation Mincemeat (Operation Köttfärs), så Churchill och militärledningen godkände planen.
En död man med hemliga handlingar kom snart att spolas upp på den spanska kusten, och med det började den mer eller mindre otroliga historien om hur tyskarna blev lurade.
Det var först efter kriget som information kom ut till allmänheten om Operation Köttfärs, detta efter att Ewen Montagu år 1953 publicerade sin bok The Man Who Never Was (Mannen som aldrig var).
En långfilm följde 1956, i vilken Montagu berättade om hur britterna lurade axelmakterna att tro att Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien, skulle ske någon annanstans.
Hittade på en major..
I stora drag gick kapten Montagus plan ut på att ett lik skulle förvandlas till den påhittade döde majoren William ”Bill” Martin vid kungliga marinkåren, som enligt handlingar ingick i Lord Mountbattens stab och som på väg med flygplan från England till Nordafrika störtade i Medelhavet.
Hans kropp skulle så småningom spolas upp på en strand i Spanien, där myndigheten, som samarbetade med tyskarna, med största säkerhet skulle informera tyska militärer om fyndet av en död brittisk officer med en fastkedjad portfölj innehållande diverse handlingar.
Det krävdes en enorm list med skickligt förfalskade dokument för att ge trovärdighet åt den döde.
Den avlidne mansperson som man fick tag på var en uteliggare i London vid namn Glyndwr Michael. Hans föräldrar var döda och inga släktingar hade hittats av myndigheterna. Han hade dött av lunginflammation och låg i kylrum. Läkare sade att det gick att få det till att se ut som om han drunknat för några dagar sedan.
Personliga saker
Mannen skulle snart kläs med uniform och utrustas med personliga saker, så att han blev en verklig major.
Ewen Montagu och hans medarbetare arbetade för fullt med att skapa en trovärdig person. Man såg till att den påhittade majoren Martin var nyförlovad, skaffade honom ring och ett kvitto på inköpet som placerades i en av hans fickor. En kvinnlig sekreterare fick skriva ett kärleksbrev från hans älskade Pam och en annan kvinna bidrog med ett kort av sig själv.
Montagu gick och bar brevet på sig och vek upp det gång på gång så att det blev ordentligt tummat. Det skulle se ut som om Martin läst det flera gånger. Brevet och kortet hamnade sedan i hans plånbok, där man också placerade ett fejkat brev från Lloyd’s Bank som påpekade att han överskridit sitt checkkonto med 79 pund.
Andra prylar som penna, nycklar och två avrivna teaterbiljetter samt några gamla bussbiljetter, stoppades också ner i fickorna. Slutligen placerades en militär ID-handling i plånboken efter att man hittat en man som var otroligt lik den döde Glyndwr Martin och som lät sig fotograferas utan att fråga varför när han hörde att kortet skulle användas till ett hemligt uppdrag.
Efter att ha utrustat den påhittade major Martin med personliga tillhörigheter gällde det att också kunna lura tyskarna med innehållet i portföljen. Det var i portföljen som material skulle finnas som lurade tyskarna. Dels fanns det några militära tidskrifter och ett korrektur för en tjock reklambroschyr åt amerikanska marinkåren med ett brev till general Dwight D Eisenhower med önskemål om att han skulle skriva ett kortare förord.
Detta var för att det skulle se naturligt ut att Martin hade med sig en portfölj.
”Sardiner”
Sedan bifogades ett brev från Alexander Nye, ställföreträdande chef för generalstaben som skrev till general Alexander, Eisenhowers närmaste man i Tunisien. Alexander Nye blandade personligt hemmaskvaller med militär information och undrade om det går bra med felinformationen om den påstådda Sicilien-invasionen.
Brevet började med:
Käre Alex! Jag begagnar tillfället att sända dig ett personligt brev genom en av Mountbattens officerare…
Även viceamiral Lord Mountbatten medverkade och skrev själv ett introduktionsbrev för major Martin till amiralen Sir Andrew Cunningham. Martin beskrivs där som en expert på amfibisk krigföring som lånas ut för kommande sjöoperation. I en skämtsam ton skriver han också om ”sardiner”, som en hänvisning till kommande operation på Sardinien.
Innan själva frakten av kroppen till spanska kusten genomfördes meddelade tidningen The Times den 4 juni 1943 major Martins död i en flygolycka. Han var med på den lista över omkomna soldater som tidningen publicerade med jämna mellanrum, detta ifall att tyskarna kollade upp det. Av en händelse hade två andra officerare dött efter att deras flygplan havererat över havet på väg mot Gibraltar, vilket gav ännu mer trovärdighet åt William Martins död.
Den påhittade major William ”Bill” Martin lades i en behållare med kolsyreis som skruvades igen lufttätt.
Sedan skulle kolsyreisen smälta och hålla syret borta så att inte kroppen ruttnade under färden till Medelhavet, vilken påbörjades med u-båten Seraph tidigt på morgonen den 30 april.
Väl framme, en kilometer utanför den spanska orten Huelva, gick u-båten upp till ytan klockan 04.30. Flytvästen pumpades upp, kaptenen läste en psalm och kroppen lämpades i vattnet och började sakta driva mot land.
Britterna visste att i staden fanns en tysk agent som samarbetade med den spanska myndigheten.
Spänd väntan
Kroppen kom att obduceras av en spansk läkare, vilket Montagu hade räknat med. Därför hade han försett Martin med ett krucifix i silver i en kedja runt halsen för att obducenten skulle tro att det rörde sig om en katolik och inte underkasta kroppen någon mer genomgående undersökning, vilket kyrkan motsatte sig. En ordentlig obduktion kunde nämligen ha gjort en obducent misstänksam, för kroppen hade bara legat i vatten några timmar och var därför inget vanligt vattenlik.
Sedan dröjde det några dagar i spänd väntan innan den spanska myndigheten överlämnade information den 3 maj till den brittiske attachén i Madrid om att man hittat liket efter en engelsk major Martin.
De berättade att en fiskare hade hittat den drunknande mannen i vattnet norr om staden Huelva och att han hade begravts på kyrkogården i staden.
Britterna fick ingen information om att han hade haft någon portfölj med sig, så frågan var om portföljen hade slitits bort från kroppen och sjunkit eller om den fanns i spanskt eller tyskt förvar.
Efter en vecka fick äntligen den engelske attachén portföljen med ursäkt att den blivit liggande hos den spanska myndigheten efter begravningen av mannen.
Till slut kom portföljen hem till Montagu och de ansvariga för operationen och det såg tyvärr ut som om inget var rört i den.
”Köttfärsen svaldes hel”
Men vid närmare undersökning visade det sig att breven var öppnade och lästa för att sedan skickligt ha blivit förslutna igen. Den stora frågan var nu om tyskarna hade lurats eller inte.
Svaret skulle komma först den 9 juli, då de allierade invaderade Sicilien.
Den allierade invasionen av Sicilien blev enklare än väntat. Operation Mincemeat (Operation Köttfärs) hade lyckats och bidrog till att tusentals liv sparades.
Det var först när man kom till det italienska fastlandet som hårda strider väntade. Den allierade krigsledningen anade att tyskarna hade lurats av major Martin, men det var först efter kriget som man fick klart för sig att så var fallet.
Mussolini opponerade sig
Tyskarna trodde att de stora anfallen skulle utföras mot Sardinien och Grekland och tyskarna hade därför sänt förstärkningar dit istället för till Sicilien. Bland annat fraktades tre pansardivisioner till Grekland, en från Frankrike och två från östfronten. Till och med den berömde generalen Erwin Rommel sändes till Grekland.
Först och främst var det Hitler själv som blev lurad och det var han som bestämde att trupper skulle flyttas från Sicilien.
Tyskarna lade också stor kraft på att minera utanför Grekland istället för på Sicilien som det var tänkt.
Det var bara Italiens ledare Mussolini som vågade opponera sig och påstå att Hitler hade fel; de allierade hade Sicilien som invasionsmål enligt Il Duce.
Det har visat sig att även den tyske propagandaministern Joseph Goebbels tvivlade på informationen. Han skrev det i sin dagbok, men framförde inte tvivlet öppet då han inte ville stöta sig med sin ledare.
Hitler förklarade vid ett stabsmöte med de ledande generalerna att engelska dokument visade att Sardinien och Grekland var huvudmålet.
Tyska militära experter hade efter grundlig undersökning kommit fram till att major Martin och dokumenten var äkta. Det förlitade sig Hitler på och blev grundligt lurad.
Hyllad
Major Martins grav i Huelva finns fortfarande kvar och det har uppförts en stor minnesplatta som hyllar honom.
1998 lade man till informationen ”Glyndwr Michael served as Major William Martin”.
Den för allmänheten tidigare okände mannen Glyndwr Michael från Aberbargoed i Wales hade då sedan några år uppmärksammats i Storbritannien. En död man som gjorde en stor insats för Storbritannien under andra världskriget utan att veta om det hyllades till slut.
Sven-Åke Henriksson
