I slutet av 1800-talet var det konsthantverk i form av halmslöjd som gav torpare och småbrukare ”på Dal” – alltså i Dalsland – nödvändiga extrainkomster. Särskilt i Ärtemarks socken flätades det halmhattar som blev mycket populära i både Sverige och Norge. Också i modern tid har konst och konsthantverk i Dalsland visat sig ha en förmåga att ge liv när gamla basnäringar dukat under. Det mest slående exemplet återfinns i bruksorten Fengersfors, där ett konstnärskollektiv med 66 medlemmar gjort om ett nedlagt pappersbruk till en myllrande turistattraktion som varje år lockar cirka 25 000 besökare. I veckans landskapsnummer om Dalsland berättar vi även om skidåkarlegenden Janne Ottosson – liksom om den varvsindustri som fanns förr i Dalsland.
Mer ur veckans nummer
Visste ni att världens äldsta ännu fungerande brandstation finns i Sverige? Jo, det är sant. Och det är faktiskt på Söders höjder i Stockholm som den står att finna. Katarina brandstation etablerades 1875 och är fortfarande i full gång med att släcka bränder. Förutom all nutidsenlig utrustning som hör en modern brandstation till har Katarina också en museiavdelning som visar under vilka förutsättningar gamla tiders brandförsvar arbetade.
Brandvagn klar att spännas till häst. Hästar användes i Stockholms brandförsvar fram till 1916.
Stardust torde vara en av alla tiders mest klassiska populärmelodier. Den komponerades, och även sjöngs, av amerikanen Hoagy Carmichael. Han kom på allvar i kontakt med musikvärlden medan han studerade på universitet i Indiana – så när han till slut kunde avlägga en juristexamen blev det mer noter än lagparagrafer för hans del…
Hoagy Carlmichael vid sitt piano, där så många odödliga låtar växte fram.
Tuppar kröner många kyrktorn i Sverige. Betydligt mer sällsynt är det med kyrkhönor. Den kanske enda i Sverige finns att beskåda i Silbodals kyrka i västvärmländska Årjäng. Men den hönan sitter inte uppe på tornet utan på en vägg inne i kyrkans sakristia – och då tillsammans med en tupp.
Anna och Tony Danielsson förevisar kyrkönan – och tuppen – i sakristian i Silbodals kyrka.
Maj tävlade både i pistol och gevär – lika framgångsrikt.
[good_old_share]
Hon gjorde en tavla som gav henne titeln Årets idrottskvinna 1953. Från 300 meter sköt Maj Lindqvist från Linköping med gevär maximala 100 poäng – varav 16 femettor – i den riksomfattande tävlingen om Göteborgspokalen.
Hon vann över alla karlarna, inklusive maken Bertil som hade fyra poäng färre. Det var första gången i tävlingens 54-åriga historia som någon deltagare fått full pott. Maj vann också lagtävlingen som medlem i regementet I 4:s andra lag, maken var med i det första. Maj fyller 93 i nu maj, hennes Bertil 97 i juni. Båda är friska och glada, även om Maj har hörselproblem efter en tragisk Norgehistoria. Under en fältskjutning i början av 1960-talet hade hon norrmän på båda sidor, något bakom henne. Hon hade bara bomull som hörselskydd, och då gevärsmynningen från den ene norrmannen kom i jämnhöjd med henne gjorde knallen att hon blev döv på det örat. Men det finns å andra sidan också en betydligt roligare Norgehistoria i makarnas liv. De träffades nämligen på den för norrmän oförglömliga dagen den 17 maj 1945. ”Man får aldrig en karl med gevär” – så några sådana vapen var inte inblandade då. Maj var i stället med i Linköpings gymnastikförening som hade uppvisning på regementet I 4 till förmån för Norge-hjälpen.
Maj Lindqvist och maken Bertil – som också var hennes läromästare – med den mycket minnesvärda tavlan. Foto: Hans Brattberg
Bertil på läktaren På läktaren satt officeren Bertil Lindqvist när någon sade till honom: ”Titta på den där tjejen längst fram till vänster. Hon är bra!” – Jag följde rådet och under fikarasten satte jag mej bredvid henne. Vi hade trevligt tillsammans och det slutade med att jag följde henne hem. Men där blev jag utskälld av en schäfer som Majs mamma skickat ut, berättar Bertil. Bertil hade börjat skjuta redan i tioårsåldern. Hans far var underofficer på I 4, kamrat med en duktig skytt: Erik ”Baddarn” Kugelberg. ”Baddarn” föreslog att han skulle ta grabben med till korthållsbanan och låta honom skjuta liggande med stöd. Bertil minns att han kom fyra i sin allra första skyttetävling. – Bertil var framgångsrik som skytt. Själv fick jag börja min karriär med att plocka hylsor åt honom. Det dröjde fyra–fem år innan jag själv började skjuta. Och då fick jag inte gå i samma grupp som han i fältskjutning, erinrar sig Maj. I Idrottsboken årgång 1954 finns ett foto på Maj med gevär – och med den här bildtexten: ”Årets skytteamason, paranta Maj Lindqvist, Linköping, som bl a lade sig till med Göteborgspokalsrekordet med 100 poäng och 16 femettor. Välkände skytten och ledaren, kapten Bertil Lindqvist, I 4 kan i alla avseenden vara stolt över sin bättre hälft.” Bättre hälft? Jodå, Bertil sköt som sagt fyra poäng färre än Maj i den tävlingen. De tävlade i femmannalag och varje förening sköt med gevär modell 96 på hemmaplan utan tidspress liggande, knästående och stående.
Rosersberg I boken Svenska skyttebragder (Niloé 1958) avslöjas att det som en extra stimulans vid de jämna skyttematcherna mellan Maj och Bertil införts bestämmelsen att den som förlorade fick klara disken hemma den närmaste veckan. Speciellt hård var den äktenskapliga drabbningen vid senaste riksskyttetävlingen, då Maj startade med en hel rad tior men tyckte att skotten tenderade att sjunka – varför hon enligt läroboken höjde en aning. Och si, nu följde två nior! Snabb återgång till den första inställningen. Nu ramlade tiorna iväg igen på löpande band. Först det allra sista skottet slank ner på nian. Slutresultatet blev utmärkta 247 poäng. Exakt samma siffra redovisades av kapten Bertil. Det äkta paret hade också lika många innertior och kunde inte skiljas åt. Så den veckan fick de väl hjälpas åt med disken… 1955 hade Bertil tjänst vid Infanteriskjutskolan i Rosersberg och flyttade med Maj och sönerna Magnus och Jan-Erik till Upplands Väsby. Där tävlade de för Rosersbergs Skytteförening. Maj vann mästerskapet på skolan, därtill Mälardalsmästerskapet efter omskjutning och sändes som svensk representant tillsammans med Gunlög Gadh till EM i Bukarest. Där hade man en tävling enbart för kvinnor och den gick på korthåll, 50 meter. Så Maj kunde inte använda sitt kära armégevär modell 96 utan fick låna en korthållsbössa.
Hem med brons Med den nya bössan sköt hon i liggande ställning 399 av maximala 400 poäng. Hon vann EM-brons efter ryskan Donskaja och en ungerska. Alla hade de samma poäng, varför den inbördes rangordningen fastställdes efter antalet tio-ettor. En enda futtig poäng borta på 40 skott mot en tavla vars tia inte var större än en dåtida tvåöring… Den andra svenskan, Gunlög Gadh, kom på 23:e plats. I helmatchen slutade Maj som nummer 17, Gunlög som 26:a. 1961 fick Bertil besked att Arméns jägarskola i Kiruna väntade på honom, och de for norrut. Maj var med i Blå Stjärnan, en frivillig försvarsorganisation för djurintresserade i alla åldrar. Där hade hon lärt sig rida med hästar som lånats ur I 4:s stall. – När vi flyttat till Kiruna red jag varje dag utom en då termometern visade på minus 42 grader. Tillsammans med Bertil besteg Maj både Kebnekajse och norska Glittertind. Vid Sveriges allra nordligaste fjäll, Pältsan nära norska gränsen, stötte de på en varg. Den fick de inte lov att skjuta, men när vargen senare avlivades fick de den som gåva. Vargen ligger nu i uppstoppat skick under en byrå i vardagsrummet hemma i Linköping.
Mängder av priser Lägenheten rymmer också mängder av skyttepriser: pokaler, bägare, medaljer och plaketter. Tre dörrar är täckta av me-daljer och ett större glasskåp är fyllt av tallrikar, pokaler och bägare i äkta silver. När Maj vann en rikstävling på pistol blev priset tio silverskedar. På Gotland vann de fårskinn skänkta av Erik Hammarström, skytteveteran från Fårö. Men det bästa av allt – som nog överträffar alla priser – är att de har sparat Majs rekordtavla från 1953. Maj och Bertil är avväpnade sedan 20 år. De blev tvungna att lämna ifrån sig gevären 1997, då regementet I 4 lades ner. Sedan dess har de inte skjutit ett endaste skott. Nu liksom förr kan det kännas svårt för vissa män att på lika villkor förlora mot kvinnor. Kinesiskan Zhang Shan, en modern efterföljare till skyttepionjären Maj Lindqvist, fick erfara detta. I Barcelona 1992 vann hon det olympiska guldet i skeet (en form av lerduveskytte), en tävling som allt sedan Mexico City 1968, Zhang Shans födelseår, hade varit öppen för både män och kvinnor. Men fyra år senare, i Atlanta, var den bara öppen för män. Zhang Shan hade därför inte en chans att försvara sin titel. När den i Sydney 2000 åter blev öppen för kvinnor slutade hon på åttonde plats.
Vad är det för hemligheter som döljer sig under de vackra stränderna på Gotska Sandön?
Debattinlägg gällande Gotska Sandön-artikeln i Kvällsstunden vecka 17:
Kvällsstunden innehåller ofta mycket intressanta artiklar i skilda ämnen. I tidningen för vecka 17, 2017, finns en lång artikel om Gotska Sandön och den mångomtalade ”sjörövaren och massmördaren” Petter Gottberg. Jag bodde som barn tre år på Sandön och berättelserna om Gottberg och hans nergrävda skatter var mycket spännande och jag och kamraterna drömde om att hitta dessa skatter eller skelett av Gottbergs offer! Det mesta som berättas om Gottberg torde dock vara rena myterna och även om det kan kännas lite fel att ta död på spännande myter tycker jag att Gottberg, som nog inte var Guds bästa barn, ändå förtjänar att sanningen kommer fram. Jag stöder mig på boken ”Ytterst i havet” som gavs ut 1960 av dåvarande biskopen i Visby, Algot Anderberg, en sann Sandövän, som ofta besökte ön. Jag har också läst Riksantikvarieämbetets skrift ”Gotska Sandöns bebyggelse”, utgiven 1986, författad av antikvarien vid Riksantikvarieämbetet Johan von Reis.
Finns det då ingen sanning bakom myterna om Gottbergs brottslighet? Jo, det gör det. Algot Anderberg har i detalj studerat den utdragna rättegång som hölls i Allekvista på Gotland med början i juni 1816. Gottberg var anklagad dels för vrakplundring, dels för mord, alternativt dråp på en tonårig dräng, Petter Lundblad. I oktober 1814 kolliderade två fartyg utanför Gotska Sandön. Det ena, Cerberus av Greifswald, övergavs och drev iland på Gotska Sandön där Gottberg hittade vraket strax före jul. Han började föra iland en del av lasten: talgljus, segelduk, läderhudar, en låda te och två vargskinnspälsar. I maj 1815 kom det folk till Sandön, bekanta och släktingar till Gottbergs andra hustru som var från Gotland och Gottberg var då tvungen att anmäla strandfyndet till myndigheterna men passade på att dela med sig av stöldgodset till besökarna. Genom myndigheternas försorg fördes vraket till Gotland där lasten auktionerades ut liksom vraket. Det senare köptes av prosten på Fårö. Det gick en tid. Gottberg seglade till Stockholm för att se till en fastighet på Glasbruksgatan, vilken han ärvt av sin första hustru. Han sålde här en av vargskinnspälsarna. Med sig tillbaka till Sandön förde han änkan Helena Lidberg som skulle hjälpa den sjukliga fru Gottberg i hushållet, samt ynglingen Petter Lundblad som dräng. Denne var vad vi i dag skulle kalla en ”värsting” som det var meningen att Gottberg skulle ta hand om. Det skar sig omedelbart mellan Gottberg och pojken. Det slutade med att pojken en februaridag rymde från hemmet med lite mat och brännvin. Gottberg hittade honom efter en vecka. Pojken var död och Gottberg begravde honom på platsen.
Ryktet om vraket Cerberus och försäljningen av fartyg och last kom så småningom till fartygets ägare i Greifswald. Greifswald var svensk besittning fram till 1815 och kanske var det därför lätt för ägaren att få del av resultatet av försäljningen. Det framgick klart att mycket av lasten saknades och nu började myndigheterna agera. Gottberg fördes iland för att ställas till svars. Han erkände vrakplundringen men drog också in dem han delat bytet med men de nekade! Rättegången drog därför ut på tiden. Algot Anderberg redogör i detalj för rättegångsförfarandet och han, liksom jag, är imponerad av hur väl rättssystemet fungerade och hur noggrann man var. Gottberg frikändes från anklagelsen för mord i brist på bevis men rätten var långt ifrån övertygad om hans oskuld. Den 14 december 1816 avkunnades domen. Eftersom Gottberg varken kunde betala böter eller skadestånd (man hade noga utforskat vad han ägde) dömdes han till fängelse på vatten och bröd, en ganska mild dom, kan man tycka men han hade ju suttit inlåst under hela rättegångstiden. Familjen, hustru och dotter, liksom Helena Lidberg, friades från alla misstankar om delaktighet i eller kännedom om vrakplundringen.
Helena Lidbergs vittnesmål räddade nog Gottberg från att fällas för mord. Hon tycks ha varit mer lojal mot Gottberg än mot pojken. Domen vandrade vidare till högre instans men ändrades inte. Detta var den världsliga domen. Fjärde söndagen i advent 1817 satt Gottberg i skamstocken utanför Fårö kyrka. Enligt kyrkböckerna avflyttade Gottberg till Stockholm 1829. Återkom han aldrig till Sandön? Anderberg finner inga tecken på det men troligen återvände Gottberg så småningom, fast utan familjen. Den så kallade ladan med ”skottgluggar” uppfördes som lambgift, alltså skydd för fåren, under åren 1823-24. Att Gottberg efter vad som tidigare skett skulle ge sig till att skjuta fartygsbesättningar och komma undan med det är helt uteslutet! Man må ha hittat aldrig så många patronhylsor i ladan. De borde ju ligga utanför! Den lilla byggnad som finns kvar vid Gamla Gården, där Gottberg bodde, brukar kallas ”Gottbergs fängelse”. Det är bara det att den inte byggdes förrän på 1830-talet då Gottberg flyttat till Stockholm! Detta försökte jag hävda inför en guide, en av tillsynsmännen på Sandön, vid ett av mina besök men han blev rätt irriterad! Myterna om Gottberg är för djupt rotade och för intressanta för att förstöras av klåfingriga sanningssägare!
En sådan är författaren av denna skrift, Björn Sjöstedt i Hällekis.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
