”Vattenfall i Småland” heter den här målningen från 1856 av nationalromantikern Marcus Larson. Men försök inte leta upp platsen varifrån motivet är hämtat. För det finns inte. Det är en produkt av det självförbrännande målargeniets livliga fantasi och känsla för det dramatiska. Det rätta Småland och dess alldeles äkta smålänningar och småländskor återfinns däremot i veckans tidning. Vi ägnar fem hela temasidor åt detta – faktiskt – stora landskap. Vi berättar om Filmbyn i Mariannelund (en helt ny turistattraktion med Astrid Lindgren-anknytning), vi träffar Bosse Bildoktorn och den kvinnliga bilbärgaren Eva-Lott Nilsson, vi besöker kulturreservatet Åsens by, Kronobergs slottsruin, Djursdala kyrka – med mera…
Mer ur veckans nummer
Vid resor utomlands är det oftast alldeles nödvändigt att medföra pass – även i länder där passfrihet för svenskar normalt råder. Men vad är orsaken till att pass överhuvudtaget förekommer? Och varför heter det pass? De sakerna – och många fler – reder Michael Dee ut i ett historiskt reportage.
Ett psalmodikon – vad är det? Jo, det är ett enkelt stränginstrument som ursprungligen konstruerades för att ackompanjera psalmsång i lokaler där orgel saknades. Idén med instrumentet var att vem som helst utan kunskaper i notskrift eller spel skulle kunna lära sig att traktera det.
”Starke Arvid” är ett begrepp i svenska tyngdlyftarkretsar. Det har till och med funnits två sådana i historien. Och båda hette Andersson i efternamn. Den yngste av dem – han som blev världsmästare och bragdguldvinnare 1946 – är veckans sportprofil.
Nansenpass, introducerat 1922 på initiativ av polarforskaren Fridtjof Nansen.
[good_old_share]
Att inneha ett pass kan avgöra ett livsöde. Det är en av flyktingkrisens realiteter. Kanske har också en och annan läsare blivit stående på en flygplats för att passet glömts kvar på hallbordet. Men det är faktiskt inte så länge sedan som man kunde röra sig fritt över gränserna utan att behöva visa upp pass. Det var först under första världskriget som krav på pass blev vanligt. Passens historia sträcker sig dock nästan 2 500 år tillbaka i tiden.
Den allra första gången som något som liknar vår uppfattning om ett pass omnämns i de historiska källorna är i Nehemja i Gamla Testamentet. Nehemja tjänstgjorde hos den persiske kungen Artaxerxes omkring 450 år före Kristus. Han bad kungen om tillstånd att få resa till Juda i syfte att återuppbygga Jerusalems murar. Hans önskan beviljades av kungen, som dessutom gav honom ett brev adresserat till guvernörerna i provinserna bortom Persien. Där bad han att försäkra att ge brevets innehavare obehindrad inresa och säker färd genom deras länder. Och just den ordalydelsen finns för övrigt än i dag i brittiska och kanadensiska pass.
Solkungen, Ludvig XIV, gjorde pass trendigt och han skrev själv på dokumenten som kallades ”Passe Port”.
Solkungen Det var bara kungar som kunde utfärda den sortens brev. Till de äldsta europeiska breven hör ett som utfärdades 1414 av den engelske kungen Henrik V. I historiska källor står också han utfärdade dem inte bara åt sina landsmän utan också åt utlänningar som kunde behöva beskydd. Men det var Ludvig XIV (1638–1715), ”Solkungen”, som såg till att pass riktigt kom på modet. Han försåg sina gunstlingar vid hovet vackert utfärdade dokument, signerade av honom själv. De flesta utlandsresor gjordes till sjöss, så dokumenten döptes till ”Passe Port”, som är ett franskt uttryck för att passera hamnar. Inom administration och rättsväsende insåg man snart att dessa pass var utmärkta för att hålla uppsikt över vilka personer som reste in och ut ur landet. Andra länder följde därför Frankrikes exempel.
Resandet ökade I slutet av 1700-talet hade i stort sett varje land i Europa myndigheter som utfärdade pass. Förutom pass från hemlandet började det också att införas krav på visum för att resa in i andra länder. Pass- och visumsenheter var inga stora byråkratiska apparater. Förutom köpmän, tjänstemän och diplomater var det tämligen få som reste utomlands vid den här tiden. Större delen av befolkningen lämnade inte ens hemtrakten. Men i mitten av 1800-talet ökade utlandstrafiken enormt i hela Europa. Tåget hade gjort sin entré, det fanns en växande medelklass med disponibel inkomst och turistnäringen fullkomligt exploderade. Ansökningarna om pass flödade in till följd av detta och det var mer än vad administrationen klarade av. 1861 upphävde Frankrike både pass och visumkrav. Snart följde de flesta andra länderna i Europa efter, varefter folk kunde resa och passera landsgränser som de behagade. Så var också situationen 1914 då första världskriget bröt ut. Skräcken för spioner och sabotörer var stor. De stridande länderna behövde snabbt få kontroll över vilka som reste in och ut – och så återinfördes passen, som ”en tillfällig åtgärd”.
Passkonferenser Efter kriget kom de flesta länder fram till att det faktiskt var en bra idé att behålla passen men att det borde finnas en internationell standard att gå efter. 1920 hölls den första passkonferensen, närmare bestämt i Paris, anordnad av Nationernas Förbund. Där beslöts det att medlemsländerna skulle utfärda pass i form av ett häfte, att de skulle vara giltiga i två år, dock hellre i fem, och att de skulle vara utfärdade på två språk. 1926 och 1927 hölls ytterligare två passkonferenser, vilket bland annat ledde till introduktionen av fotografiska porträtt och personbeskrivningar, till exempel ”näsa; lång, hår; skallig”. Det ledde till många insändare och artiklar om ”avhumanisering” och ”förolämpningar från lymlar till byråkrater”.
Ny teknik Det var dock först 1980 som pass riktigt standardiserades internationellt, detta på grund av flygtrafiken och de allt längre köerna vid passkontrollerna. Därefter försågs pass med text som kunde avläsas av maskin. Detta skedde under The International Civil Aviation Organizations kontroll. 2006 introducerade en del länder biometriska pass, även kallade digitala pass eller e-pass. Det är en kombination av papper och digitalt pass som innehåller biometrisk information om passinnehavaren, ansikte och ögon, för säker identifiering. Men snart är kanske även dessa förlegade. På Bostons flygplats inleddes i våras ett pilotprojekt i samarbete med gränsmyndigheterna och flygbolaget Jet Blue. I stället för att visa upp pass och boardingcard kliver man in i ett kamerabås och tar en ”selfie” som skickas till ett datasystem. Om allt stämmer är det bara att kliva ombord. När och om detta sys-tem införs internationellt återstår att se. Passet har sedan första världskriget varit den viktigaste formen av identifieringshandling och bevis för nationstillhörighet. Men första världskriget ledde också till stora strömmar av statslösa flyktingar. Norrmannen Fridtjof Nansen, den berömde polarforskaren, var chef för Nationernas Förbunds flyktingkommission och såg till att det 1922 infördes flyktingpass, så kallade ”Nansenpass”, som utfärdades till flyktingar som inte kunde få pass från en nationell myndighet. I allt utfärdades 450 000 Nansenpass. Efter Nansens död 1930 utfärdades dessa pass av en kommission inom Nationernas Förbund och efter 1938 infördes en ny typ av flyktingpass som utfärdades av Flyktingkommissionen i London.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.
