I början av 1770-talet utbröt det panik hos myndigheterna i Paris. Staden höll nämligen på kollapsa och sjunka ner i underjorden. Ingen visste riktigt vad som kunde göras för att förhindra en katastrof – tills det lades fram en lösning av Charles-Axel Guillaumot, född i Stockholm av franska föräldrar. 

Varje år strömmar drygt 15 miljoner turister till Paris. Men ytterst få av dem har den blekaste aning om vad som finns under deras fötter, alltså i underjorden. Lika okunniga är också flertalet parisare. 

Visst, de känner till tunnelbanorna och kanske också katakomberna, men få känner till att där finns ett virrvarr av tunnlar, uråldriga stenbrott och avlopp och ett omfattande sys-tem av stöttepelare. 

De första bosättarna var av stammen Parisii och de byggde en fiskarby vid Île de la Cité, som den numera heter, någon gång mellan 250 och 200 f. Kr. År 52 f. Kr. erövrades staden liksom en stor del av Gallien av Julius Caesar, som några år senare utropade sig själv till Roms kejsare. 

Stenbrott

Romarna såg inget som helst värde i gallernas byggnadskonst, utförd i trä, strå och lera. Staden Paris skulle därför förses med romersk arkitektur, med byggnader i sten. Stenen de använde var kalksten som togs från stora stenbrott strax utanför den då lilla staden. 

På 200-talet började olika germanska stammar att invadera Gallien. 486 förlorade romarna kontrollen över Gallien, då frankerna besegrade den romerske guvernören Syagrius. 

Paris skulle genomgå många våldsamheter i mer än 1 000 år framåt: invasioner av vikingar, engelsmän och interna strider om kungamakten mellan franker och karolinger. Under tiden växte Paris. De gamla stenbrotten från romartiden täcktes över och upp åkte träbyggnader. I de allra fattigaste delarna var det inte ovanligt att fem familjer med barn trängdes i samma rum. 

När medel- och överklassen växte på 1600- och 1700-talen uppstod ett behov av bättre bostäder. De skrangliga träkåkarna revs och istället byggdes nya eleganta bostadshus i tegel och sten. Ingen hade en tanke på de gamla romerska stenbrotten. Om dessa blev man dock varse några dagar före julafton 1774, då en gata som hette Rue d’Enfer, vilket betyder Helvetesgatan, helt plötligt kollapsade och sjönk ner i jorden. 

Kung Ludvig XVI beordrade omedelbart sin arkitekt, Charles-Axel Guillaumot, att bege sig dit och undersöka varför katastrofen inträffat. Guillaumot berättade senare att han blivit närmast skräckslagen när han kom ner i underjorden och upptäckte att där fanns uråldriga tunnlar som ledde till de romerska stenbrotten och att de sträckte sig kilometervis under hela Paris. Att staden inte kollapsat tidigare betraktade han som ett under. 

Långsiktig lösning

Så vem var då Charles-Axel Guillaumot? Jo, han föddes i Stockholm 1730 av franska föräldrar och utbildade sig till arkitekt i Paris. Han fick den franske kungens gunst och arbetade inte bara som arkitekt för kungen utan också som administratör för Gobelinväveriet. 

Men nu hotades alltså Paris av en ofattbar katastrof. Guillaumot lade snabbt fram en plan för hur problemet kunde lösas. Hans geniala plan godkändes omedelbart, varefter han skred till verket. 

De flesta ingenjörer vid den här tiden skulle sannolikt ha nöjt sig med att fylla de gamla stenbrotten med jord och sten, vilket byggnadstekniker i dag menar enbart skulle ha skjutit problemet en tid, men inte löst det. Guillaumots koncept gick istället ut på att stötta upp staden underifrån genom att bygga enorma underjordiska väggar som motsvarade gatorna och byggnaderna ovanför. 

Underjorden anpassas

Underjorden blev alltså som en spegling av det som fanns ovanför. 

För att uträtta arbetet inrättades ett särskilt departement med Guillaumot som chef. Myndigheten hette Inspection Générale des Carrières och finns än i dag. Arbetet utfördes till punkt och pricka och Paris var räddat. Ludvig XVI avrättades efter franska revolutionen men Guillaumot satt kvar på posten fram till sin död 1807. 

Paris har förändrats mycket sedan dess. Napoleon III gav 1854 Georges-Eugène Haussmann i uppgift att förnya Paris och skapa en ny stadsplan, vilket ledde till det system av boulevarder och avenyer som existerar än i dag. Och då anpassades också Guillaumots underjordiska system till den nya stadsbilden. 

Michael Dee