1890 var gruvarbetarna arga över dålig lön och en arrogant bokhållare. Militären kallades in för att få ordning på de upproriska arbetarna.

Malmbrytningen i Grängesberg började på 1500-talet och avslutades 1989. Under sin storhetstid var Grängesbergsgruvan Sveriges tredje största gruva.

Det var emellertid först i slutet av 1800-talet som verksamheten tog fart ordentligt sedan olika gruvägare samlades i ett bolag.

Det var också vid denna tid som arbetare började ta till strejkvapnet och 1890 genomfördes en tre dagar lång och delvis lyckad strejk bland gruvarbetarna i Grägesberg.

Under 1890-talet ökade Grängesbergs befolkning från cirka 1 400 till 3 300 personer. Främsta orsaken var förmodligen att många lockades av den för sin tid hyggliga förtjänsten vid gruvorna. Uppgifter i gamla skrifter gör gällande att över 50 procent av gruvarbetarna i Grängesberg var ungkarlar vid den tiden.

Vid denna tid började gruvarbetarna att organisera sig så smått och 1890, troligtvis i slutet av januari månad, inleddes den första gruvstrejken i Grängesberg.

Ohövlig bokhållare

Vad som orsakade strejken är inte helt klarlagt. Enligt en artikel i Bergslagsposten, den 17 januari 1936, kan det ha rört sig om missnöje med ackordspriset vid Norra Berget. Men även missnöje med en bokhållare vid namn Horner, som inte alltid uppträdde hövligt mot arbetarna, tycks ha spelat en viss avgörande roll.

Bakgrunden var att på grund av stort rasrisk vid Pickgruvan hade arbetarna vid nattskiftet inte gjort sitt skift. Och även övriga arbetare vägrade gå ner i gruvan. Detta ledde till att en delegation från Pickgruvan tågade upp till kontoret och framförde sina farhågor till bokhållaren, samt krävde mer betalt för att återuppta det riskfyllda arbetet.

Bokhållare Horner tycks inte ha tagit till sig arbetarnas farhågor. Svaret delegationen fick var att om de inte omedelbart gick ned i gruvan och återupptog arbetet skulle landsvägen bli deras hem i all evighet.

Vad som retade upp bokhållaren tycks även ha varit att ”patrasket”, som han benämnde arbetarna, hade fräckheten att begära extra ersättning för det riskfyllda arbetet. Horner bad även delegationen att dra ända in i det lilla glödheta och detta omedelbart. Dessutom lär han ha avskedat alla arbetare som inte fullgjorde nattskiftet i Pickgruvan.

”Men då tog det eld i krutdurken även hos gruvpickarna”, som det står i den gamla artikeln. Och särskilt lär en av dem, bördig från Rävåla (nuvarande Saxdalen) och bärande namnet Kusk-Per, blivit heligt förbaskad och ”givit besked om vems andes barn det var som Horner guppade med”.

Kusk-Per ställde sig redan från första början som general för strejken. Åtföljd av kamraterna ställdes färden tillbaka till Pickgruvan där övriga arbetare anslöt sig. Därifrån gick de strejkande till smedjan på Skäfsmossen där härdarna släcktes och vidare till Bredsjöbrottets gruva. Vid middagstid nådde de den så kallade Skärningen (det öppna dagbrottet) där de lockade upp borrare och lastare.

Undan för undan anslöt sig arbetare till strejken.

Strejkbrytare misshandlades

Därefter återstod Björbergsgruvan någon kilometer bort för att hela Grängesberg skulle vara i strejk. På vägen dit lär en del körkarlar, som fraktade malm med hjälp av häst och släde, ha trilskats en del. Men processen gjordes kort med dessa och deras malmlast vräktes obarmhärtigt i diket. De som inte kapitulerade omedelbart och åkte till sina stall för att sela av blev ”uppvärmda hastigt och lustigt”.

Samma behandling erhöll ett gäng murare vid den nya dynamitfabriken då de var i färd med att avsluta skorstensmurningen. Lade de inte ner arbetet och anslöt sig fick de finna sig i att följa med byggnadsställningarna ner då dessa revs.

Det har uppgetts att det förekom hårda tag när ”gruvpickarna” Långe Hed och Lindman fick murarna på bättre humör.

Vid gruvan i Björnberget möttes de strejkande av gruvfogden som hette Berthelsson. Han försökte förgäves få de strejkande att lämna Björnberget.

Stor-Anders beordrade stopp

Den av arbetarna som förde ordet var en Anders Malm, kallad Stor-Anders. Han beordrade helt enkelt maskinisten att till laget nere i gruvan signalera tre långa signaler, vilket betydde att arbetet var avslutat.

Manskapet vid den sista gruvan i Grängesberg hade därmed anslutit sig till strejken och på kvällen höll drygt 500 personer strejkmöte i Ordenshuset.

Det inträffade väckte stor uppmärksamhet och det uppges att samhället belägrades av journalister från både Stockholm och Göteborg. ”Man inte bara telefonerade. När telefonlinjerna blevo för överbelastade tog man telegrafen till hjälp”, berättas i Bergslagsposten.

Påföljande dag anlände med expresståg brukspatron Vollrath Tham på Kloten, som var största intressenten i det dåtida Grängesberg. Tillsammans med Tham kom även den beryktade Curry Treffenberg som 1890 var landshövding i Kopparbergs län (nuvarande Dalarnas län). 

Treffenberg är även känd för att år 1879 ha kallat in militär som slog ner de strejkande sågverksarbetarna i Sundsvall.

Från Dalregementet i Stora Tuna anlände med tåg ett 50-tal man från Gagnefs kompani och såväl Kumlas som Askersunds kompanier försattes i beredskap i händelse av större sammandrabbningar. Knappast har ett tåg på Bergslagsbanans station i Grängesberg väckt sådan uppmärksamhet som militärtåget med mannarna från Dalregementet. 

Strejkande arbetare samt kvinnor och barn hade av nyfikenhet samlats i hundratal vid stationen och dess närhet.

Dagen var ovanligt kylig och militärerna var blåfrusna av köld då de steg av det oeldade tåget. Knappt hade de kommit av tåget förrän deras truppbefälhavare, kapten Selim Heijkensköld, kommenderade:

”Nu skjuter ni inte pojkar, förrän jag säger till!”

Lyckligtvis blev det inget skjutande i Grängesberg. I stället lär soldaterna från Gagnefs kompani ha kommit bra överens med gruvarbetarna och även, som det uppges, med flickorna i Grängesberg.

De strejkande förhandlade med brukspatron Tham under överinseende av Treffenberg som påtagit sig rollen som den överordnade samhällsmaktens opartiske ledare. Tham antydde att vissa löneförhöjningar var att vänta. Kravet han hade för att förhandlingar över huvud taget skulle komma igång var att alla först skulle återgå och utföra ett ordentligt arbete under en timme.

Ungkarlarna protesterade

Brukspatron Thams anbud blev ordentligt debatterat på ett strejkmöte i Ordenshuset. En del ansåg att anbudet skulle förkastas och det förekom ljudliga protester från främst ungkarlarna och de mest hetlevrade.

Resultatet blev emellertid att mötet så gott som enhälligt beslutade godta brukspatronens förslag. 

En löneförhöjning på minst tre öre beviljades, vilket uppges ha haft ett stort symbolvärde då Grängesbergarna för första gången uppträdde som ett beslutsamt och disciplinerat kollektiv utan någon synlig ledare.

Nämnas kan att timförtjänsten vid denna tid låg på 10–12 öre för gruvarbetarna.

Horner, den hetlevrade bokhållaren, som även agerade oskickligt vid förhandlingarna, fick respass och emigrerade till Amerika där han tycks ha levat i ganska svår misär.

Branting berömde strejken

Strejken, som varit spontan, blev kortvarig. Dock menade Curry Treffenberg att den socialistiska agitation, som sedan sommaren året innan hade börjat bedrivas i Grängesberg, bildade grogrund för strejken. Treffenberg såg tydligen socialistspöket som enda orsaken till strejken. Samt ansåg att hans föredömliga ingripande fått tyst på de värsta uppviglarna.

Hjalmar Branting, sedermera socialdemokratisk statsminister, såg annorlunda på strejken i en artikel i Social-Demokraten. Han såg den som något vida förmer än enbart en strejk. Det handlade om en social revolution, menade han.

Någon stor social revolution blev det förmodligen inte i Grängesberg. Men den framgångsrika strejken kom med säkerhet att ge många mer eller mindre kuvade gruvarbetare råg i ryggen och nya öron att lyssna med.

Ove Hj Andersson