1770 presenterade Wolfgang von Kempelen en uppfinning som väckte sensation. Schacktürke – Schackturken – eller kort och gott Turken var en mekanisk schackspelare och en ytterst skicklig sådan. Den vann över i stort sett alla sina motståndare, däribland Napoleon och Benjamin Franklin…

Människan tycks ha varit fascinerad av tanken att skapa mekaniska maskiner som framstår som levande väsen ända sedan antiken. Under den grekiska antiken fanns enligt Aeschylus en mästerhantverkare vid namn Daedalus som konstruerade dockor och statyer som rörde på armar och ben. På 1200-talet ska, enligt vissa källor, en munk vid namn Albertus Magnus ha konstruerat en konstgjord människa av mässing som dessutom hade talförmåga, men som slogs sönder och samman av en av munkens studenter som tröttnade på tjattret den gav ifrån sig. 

Ett skarpt intellekt

Mekaniska dockor och figurer blev populära bland de europeiska hoven och bland adeln. Fransmannen Jacques de Vaucanson presenterade 1739 tre ”automata” som de kallades, en flöjtspelare, en trumslagare och en anka som kunde äta, smälta maten och producerade avföring. 

Men ännu mer häpnadsväckande var den mekaniske schackspelare som uppfinnaren Wolfgang von Kempelen presenterade för den habsburgska kejsarinnan Maria Theresa 1770. 

Kejsarinnan och hela hovet blev vilt imponerade, för den skilde sig markant från andra mekaniska människor och väsen, som endast kunde utföra specifika handlingar. Den mekaniske turken hade däremot ett skarpt intellekt och slog varenda motståndare vid hovet. 

Hobbyuppfinnaren

Von Kempelen föddes 1734 i Pressburg i Ungern som då tillhörde det habsburgska riket. Han blev anställd som ämbetsman vid hovet men var uppfinnare på fritiden och konstruerade ångmaskiner, turbiner, en skrivmaskin för blinda och en manuellt styrd talmaskin. Och så den schackspelande turken. 

Von Kempelen fick idén till den efter att ha närvarat vid en föreställning vid hovet där fransmannen François Pelletier utförde illusionstrick. Efter föreställningen utbröt en livlig diskussion om det fantastiska som Pelletier hade förevisat och då drog von Kempelen till med att han sannerligen skulle kunna uppvisa något som var ännu mer imponerande. Och kejsarinnan och hovet blev verkligen förbluffade när han så dök upp med Turken. 

Den bestod av en modell av en turkisk mansfigur, huvud och överkropp, med svart skägg och grå ögon, klädd i vackra traditionella kläder och turban. Turken satt på ett kabinett med ett schackbräde framför sig. På framsidan av kabinettet fanns dörrar, lådor och en öppning. När de nyfikna öppnade dörrarna såg de ett komplext system av kugghul och pistonger och som mest påminde om ett stort urverk. 

Turken kunde röra på huvudet och ögonen och handen flyttade pjäserna med precision. Om motståndaren flyttade en pjäs på otillåtet sätt flyttade han artigt tillbaka den. Turken slog alla motståndare vid hovet. 

Turken på turné

En del av motståndarna och de närvarande anade dock ugglor i mossen. En del menade att von Kempelen antingen själv eller med hjälp av en kumpan på något sätt styrde turken med hjälp av magneter. 

Andra att det fanns en dold dvärg inuti kabinettet som spelade för turkens räkning. Men när de tittade in i kabinettet såg de bara det komplicerade maskineriet. 

Von Kempelen började arbeta med andra uppfinningar men ryktet om Turken hade spridit sig över Europa. Berömda schackspelare ville till varje pris spela mot honom men von Kempelen avvärjde förfrågningar med att turken genomgick en reparation. 

Till slut beordrades han dock av kejsaren att göra klar Turken till ett statsbesök från Ryssland. Därefter begav sig Turken ut på turné, först till Paris där en del av motståndarna visade sig överlägsna, sedan till London och därefter runt om i resten av Europa. 

Von Kempelen dog 1804 varefter hans son sålde Turken till Johann Nepomuk Mälzel som av sonen fick instruktioner i hur den fungerade. Och utmaningen till allmänheten var nu inte bara att slå Turken utan också att redovisa en förklaring till hur den fungerade. 

Hemligheten avslöjad

Turken slog en rad berömda motståndare de närmaste åren, bland andra Napoleon 1809. Mälzel turnerade med Turken i USA, Kanada och Kuba, där han dog i gula febern 1838. 

Hans tillhörigheter, däribland Turken, överlämnades till en av hans vänner, som sålde Turken till John Kearsley Mitchell, amerikansk schackfanatiker och läkare. Han och några vänner lät reparera Turken och fick också reda på hemligheten. Kabinettet var så sinnrikt utformat att där bakom maskineriet fanns ett utrymme med plats för en vuxen människa som kunde styra pjäsernas rörelser. 

Det var läkarens son, Dr. Silas Mitchell, som i tidningen Chess Monthly skrev en serie avslöjande artiklar om hur bluffen fungerat. Och att det var olika spelare som använts genom åren. 

Turken donerades så småningom till The Peale Museum i Baltimore, men förstördes i samband med en brand 1854. På 1980-talet spenderade amerikanen John Gaughan, en tillverkare av tillbehör för magiker, 120 000 dollar på att tillverka en kopia av Turken. Den skilde sig dock på den punkten att människan inuti ersatts av ett dataprogram. 

Michael Dee