Transsylvanien i Rumänien har så mycket mer att erbjuda än förebilden till Dracula. Här finns medeltida städer likväl som byggnader från barocken och jugend.

När jag berättar för bekanta att jag ska resa till Transsylvanien möts jag av glada tillrop: ”Hälsa greve Dracula!” ”Ät vitlök så du skyddar dig mot vampyrer!” Och så vidare. Det blir en aning tröttsamt. Det är ju inte för vampyrernas skull som jag åker till det nordvästra hörnet av Rumänien. Men det går liksom inte att helt undvika Dracula. Han är för evigt förknippad med trakten.

Landskapet Transsylvanien är nästan lika stort som Lappland. Här bor drygt sju miljoner invånare, varav tjugo procent är av ungerskt ursprung. Transsylvanien har en lång och brokig historia. Under delar av 1500- och 1600-talen var det ett självständigt furstendöme men infogades senare i det habsburgska väldet, så småningom som en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter första världskriget tillföll Transsylvanien Rumänien.

Vlad Draculs födelsehus

En åsktung sommardag befinner jag mig i småstaden Sighi­soara vars historiska centrum finns med på Unescos världsarvslista. Det känns som att förflyttas till en annan tid. Kvarteren innanför den välbevarade ringmuren är som hämtade ur gamla sagor med sina slingrande kullerstensgränder, vackra små torg och medeltida hus, målade i varma pastellfärger. Ursprungligen fanns fjorton försvarstorn, nio av dem har bevarats. Mäktigast är det 64 meter höga klocktornet från 1200-talet.

Förebilden till Dracula i irländaren Bram Stokers berömda roman från 1897 (som legat till grund för otaliga vampyrfilmer) var den grymme adelsmannen och härföraren Vlad III Dracul. Han kallades även Vlad Tepes, pålspetsaren, eftersom han hade för vana att spetsa sina fiender på pålar. Han föddes i Sighisoara 1431. I huset där han tillbringade sina fyra första levnadsår finns numera en restaurang, Casa Vlad Dracul, som dock snarast är en turistfälla.

Betydligt bättre äter man i matsalarna på exempelvis något av hotellen Gasthaus Alte Post eller Casa Georgius Krauss. På det sistnämnda sover jag en natt. Av den ursprungliga byggnaden från 1300-talet återstår i dag bara källarvalven där restaurangen är inrymd. Sin nuvarande utformning fick huset under senare delen av 1800-talet. 

Gott om tid att betrakta

Man bör övernatta i Sighisoara, ta sig en kvällspromenad innan sänggåendet och en morgonpromenad före frukost. Det är just vid dessa tidpunkter som stillheten och friden sänker sig över gamla stan. Dagtid invaderas gränderna av busslaster med turister men på mornarna och på kvällarna är det underbart att flanera i de medeltida kvarteren.

Jag åker tåg från Sighisoara tillbaka till Cluj-Napoca. Det var därifrån jag kom föregående dag. Avståndet mellan de båda städerna kan inte var mer än femton, tjugo mil men ändå tar resan drygt fyra timmar. De rumänska tågen är mestadels omoderna och långsamma; å andra sidan har man gott om tid att iaktta det förbipasserande, böljande jordbrukslandskapet och fattiga, små samhällen där tåget med jämna mellanrum gör halt.

Cluj-Napoca (eller kort och gott Cluj, som alla säger i dagligt tal) drar inte till sig lika många turister som de transsylvanska städerna Sibiu, Brasov och Sighisoara, sannolikt beroende på att här inte finns någon bevarad medeltida kärna. Däremot kan man betrakta en mängd vackra barock- och jugendfasader. Dessutom är Cluj det närmaste man kommer en storstad i Transsylvanien. Med sina 320 000 invånare är den landskapets största stad och den näst största i hela Rumänien.

En del av det goda livet

Här finns ett brett utbud av hotell och restauranger med priser som ligger långt under det europeiska genomsnittet. Tillgången till shopping och, framför allt, kultur är rik och varierad med museer, konserter, teater- och operaföreställningar av hög klass. För att skaffa sig en överblick över staden kan man bege sig till det fyrstjärniga Hotel Beyfin vid Piata Avram Iancu och ta hissen upp till takterrassen. Där njuter man, förslagsvis, av det lokala ölet Ursus eller ett glas av något smakrikt transsylvanskt vin samtidigt som man beundrar utsikten.

Cluj är en livlig, delvis bullrig stad med intensiv trafik. Men det finns gott om rofyllda oaser. Går man norrut från det pampiga, centrala torget Piate Unirii längs den smala gatan Matel Corvin når man lugnare kvarter med gågator och idylliska torg. Inte långt därifrån, vid floden Somes, breder den vidsträckta Centralparken ut sig. På andra sidan staden, längs en sluttning i söder, finns en fin botanisk trädgård som drivs av universitetet.

Vissa restauranger känns också som oaser, inte minst den undangömda Roata vid den stillsamma bakgatan Alexandru Ciurea. Här serveras traditionell rumänsk mat, med tonvikten på de transsylvanska köket. Att sitta där i en lummig trädgård med sin käresta, fjärran från vimlets yra och vardagens bestyr, och dela på en gigantisk tallrik med olika sorters kål och korvar, ostar och sallader, grillat kött och annat som är mer svårdefinierbart – det är också en del av det goda livet.

Text och foto: 

Johan Werkmäster