När trafiken blev för tung för London Bridge under 1960-talet beslutade man att helt sonika bygga en ny. Men den gamla då? Jodå, den gick att sälja. Till en amerikan…

När den amerikanske entreprenören Robert P. McCulloch 1968 köpte London Bridge och meddelade att han tänkte frakta den bit för bit från London till en håla i Arizona och bygga upp den där, ja, då trodde folk att han hade blivit galen. Men McCulloch visste vad han gjorde och tjänade rejält på sin investering. 

De flesta känner nog till den gamla visan, London Bridge is Falling Down, även kallad My Fair Lady. Nu var det dock inte det problemet som myndigheterna i London stod inför i början på 1960-talet. London Bridge var inte på väg att falla ihop. Däremot var den på väg att sjunka allt djupare ner i Themsen. Den allra första bron hade byggts redan under romartiden och sedan successivt ersatts av träbroar under århundradena. 1831 uppfördes så en elegant stenbro med fem valv, i design av John Rennie. 

Bron började sjunka

Bron var anpassad till dåtidens trafik. Det vill säga fotgängare och hästdragna fordon. Men London växte snabbt och pendlare från de nya förorterna strömmade över bron. London Bridge blev snart den mest trafikerade punkten i London och så gjorde automobilerna sitt intrång. Så sakteliga började bron att sjunka. 

1965 hölls ett krismöte i fullmäktige där man kom fram till att bron skulle rivas och att en ny måste byggas. I fullmäktige ingick även Ivan Luckin som hade ett förflutet inom tidnings- och PR-branscherna. Han undrade vad som skulle hända med den gamla bron? Och föreslog sedan blixtsnabbt att man borde försöka sälja den. 

London Bridge var ju berömd över hela världen och alla kände till den gamla visan. Förslaget föll i god jord och fullmäktige lät producera en vacker, 40-sidig broschyr där det underströks att här fanns en möjlighet att köpa ett stycke historia, till ett pris av 2,46 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. 

Finns det en sådan köpare?

Detta fick enorm uppmärksamhet i medierna, där man undrade vem som vore vansinnig nog att köpa den? Men så fick Robert P. McCulloch höra om det och gjorde slag i saken. 

McCulloch var entreprenör och uppfinnare. Han hade dessutom etablerat ett litet samhälle vid Lake Havasu i Arizona, i syfte att bygga pensionärsbostäder. McCulloch hade fått marken gratis av delstaten Arizona på villkoret att området skulle bebyggas, men expansionsplanerna gick långsamt. 1964 bestod Lake Havasu City av ett dussin trailers, men där fanns inget rinnande vatten, ingen elektricitet. Vem ville flytta till en håla mitt i öknen? 

McCulloch köpte!

Men så fick McCulloch idén att köpa London Bridge, för att på så sätt göra Lake Havasu City attraktivt. 

Sagt och gjort. 1968 monterades London Bridge ner och varje bit numrerades. Stenen skeppades via Panamakanalen till Kalifornien och fraktades sedan till Lake Havasu City. 

McCulloch ville naturligtvis undvika att hamna i samma situation som man gjort i London, att bron skulle sjunka ner i marken. 

I sitt ursprungliga skick vägde London Bridge 133 000 ton. McCulloch lät bygga en ihålig ram i förstärkt betong som sedan kläddes med de stenar som suttit ytterst på bron. På så vis fick han ner vikten till 33 000 ton. Den sten som suttit inne i själva bron såldes av och blev till bordsskivor och gravstenar. 

McColluchs PR-maskineri gick i full gång. Londons borgmästare reste dit för att lägga den första grundsten och så tog arbetet fart. Gradvis ökade befolkningen och 1970 uppgick den till 4 000 personer. 

Vatten under bron…

McCulloch köpte ett antal flygplan, märkte dem ”Lake Havasu City” och flög in intresserade bostadsköpare från Los Angeles, New York och Chicago. På den lilla flygplatsen väntade försäljarna som erbjöd guidade turer runt den lilla staden och till bron där uppbyggandet var inne på sluttampen. 

McCulloch insåg redan från början att det skulle se minst sagt underligt ut att ha en bro utan vatten. 

Problemet var att det ganska visst fanns en flod i trakten, men den låg flera kilometer därifrån. Han ansökte om tillstånd att ändra dess flöde, men fick avslag, med beskedet att ett sådant tillstånd endast kunde ges av landets högsta instans. 

Och 1968 var det president Lyndon B. Johnson som efter en hel del övertalning skrev på tillståndet. 

Nästan fyra miljoner turister

Försäljningen av nya bostäder gick lysande. McCulloch hade som sagt fått marken gratis och det innebar att han hade tjänat in kostnaderna för bron och transporten av den innan bron hade uppförts. 

Och mer därtill. 

Så kom den stora invigningsdagen. 10 oktober 1971. McCulloch hade naturligtvis bjudit dit kändisar och dignitärer från hela USA, men invigningen skedde med klart engelska förtecken. 

Han hade låtit bygga upp en liten engelsk by, med typiskt röd telefonkiosk och pub. Över bron kom röda dubbeldäckarbussar, följda av en trupp engelska ryttare i röda uniformer och över alltihop svävade luftballonger dekorerade med brittiska flaggan. 

Därefter släpptes 30 000 ballonger och 300 fåglar, varpå flygplan lät skriva texten ”Äntligen hemma” mot skyn. 

Den stora satsningen hade lönat sig. McColluch avled 1977, men Lake Havasu City kom ändå att frodas. 

Lake Havasu City har idag en befolkning på drygt 52 000 invånare. 

Förra året besöktes staden av 3,65 miljoner turister och London Bridge är Arizonas tredje största turistattraktion efter Grand Canyon och nationalparken Glen Canyon. 

Michael Dee