James Murray ledde den 

enorma insamlingen av fakta till ordboken Oxford English Dictionary. Arbetet byggde på frivilliga bidrag av hög kvalitet – och den som skickade in flest var Dr W.C. Minor. 

Men bidragen visade sig komma från en oväntad adress: Mentalsjukhuset Broadmoor.

”Det finns ordböcker och så finns det Oxford English Dictionary” brukar det sägas inom den engelskspråkiga världen. För där andra ordböcker anger ett ords betydelse(r) och kanske hur det använts i äldre tid så går Oxford English Dictionary (OED) verkligen på djupet. Den anger när och var ett ord användes första gången i skrift, exempel på olika sätt att använda ordet och hur innebörden ändrats genom historien, allt med citat och källangivelser. 

Idén till detta väldiga projekt föddes 1857. Ordböcker var då en relativt ny företeelse. Till exempel hade William Shakespeare inga engelska ordböcker att tillgå. Pionjären på området var Samuel Johnson vars ordbok gavs ut 1755 i två väldiga band. Men 100 år senare ansågs den föråldrad och de akademiker som 1857 samlades i Oxford ansåg att det behövdes en ordbok som grundligt tog upp ordens etymologi. 

Effektiv organisation

Detta var ett fullkomligt mastodontprojekt som krävde läsning av hundratusentals böcker. Men att anställa folk att läsa var det inte tal om, det skulle ha blivit vansinnigt dyrt. Planen blev i stället att anställa en redaktör och sedan annonsera efter folk med hög utbildning och intresse som på frivillig väg skulle utföra arbetet. 

Arbetet gick trögt i början. Den förste redaktören Herbert Coleridge avled 1861, ett år efter att han tillträtt sin post. Redaktör nummer två, Frederick Furnivall, hade svårt att entusiasmera de drygt 800 frivilliga och hålla kontroll på kvaliteten. Ordning på det hela blev det först 1879 när OED fick en ny redaktör, James Murray. 

Det var en skotte som kom från blygsamma omständigheter men som genom flit och brinnande intresse hade blivit lärare, sedan rektor och på egen hand utbildat sig i en rad språk. 

Murray organiserade arbetet på ett effektivt sätt, inredde ett ”scriptorium” med fack för varje ord. Han märkte snart att en av de frivilliga som skickade in bidrag var särskilt produktiv och kunskapsrik: Dr W.C. Minor med adress Broadmoor, Crowthorne, Berkshire. 

Inte anställd – intagen

Det var nu redaktören började fatta misstankar. Broadmoor var inget privatresidens. Det var en anstalt för mentalsjuka förbrytare. Och Dr. W.C. Minor var inte anställd på Broadmoor. Han var intagen för att 17 februari 1872 ha mördat George Merrett, en helt främmande man, på öppen gata i London. 

William Chester Minor föddes 1834 på Sri Lanka och var son till missionärer från den amerikanska delstaten New England. Han tycks i ungdomsåren ha haft svårt att hantera sin begynnande sexualitet, skämdes för den och hade tvångstankar. Vid 14 års ålder skickades han tillbaka till USA där han så småningom studerade till läkare på den högt ansedda Yale Medical School. 

Han hade många intressen; litteratur, historia, spelade flöjt och målade akvareller. Studiekamraterna uppfattade honom som känslig men också psykiskt instabil. 

Märkligt beteende

Han utexaminerades 1863 och tog året efter tjänst som militärläkare i nordstatsarmén. Alltså då det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) var på väg in i sin blodiga slutfas. 

Minor hade svårt att hantera de fasor han såg. Han hävdade också senare att han beordrats brännmärka en ung soldat i ansiktet som straff för att denne hade deserterat. 

Efter krigets slut stationerades Minor i New York där han tillbringade det mesta av sin ledighet hos prostituerade. Hans uppförande blev till slut så märkligt att armén satte honom på ett mentalsjukhus i Washington DC. 

Dömd till vård

Hans mentala hälsa visade inga tecken till förbättring. Efter 18 månader skrevs han ut. Minors familj hade det gott ställt och han hade sin pension från armén. 

1871 beslöt han och familjen att han skulle bege sig till Europa, förhoppningen var att boendet där skulle bli ett ombyte som gjorde honom frisk. 

Han kunde ha bosatt sig i ett finare område. I stället bosatte sig Minor i Lambeth, ett av Londons värsta slumområden, säkerligen för att ha tillgång till prostituerade. 

Och det var där, kring tvåtiden på natten, den intet ont anande bryggeriarbetaren George Merrett kom vandrande och sköts till döds av Minor. Merrett efterlämnade sin fru Eliza och sex barn. 

Minor frikändes från mord på grund av sinnessjukdom och placerades på Broadmoor. Där fick han en cell bestående av två rum och tilläts inreda ett eget bibliotek. Han fick böcker tillskickade från bokhandlare och antikvariat – och det var på så sätt han fick syn på annonsen från OED. 

Han blev nu en av dess främsta frivilligarbetare. Broadmoor låg blott en timmes tågresa från Oxford, men trots det tänkte redaktör Murray inte så mycket på att Minor aldrig tittade förbi och var själv ständigt upptagen med allt arbete. 

Ömsesidig respekt

Enligt myten så upptäckte Murray först vem Minor egentligen var då han efter 20 år beslöt sig för att besöka Broadmoor och fick veta att Minor inte var anställd utan intagen. 

I Simon Winchesters bok Professorn och galningen, utgiven 1998, framkommer dock att det sannolikt skedde 13 år tidigare. Då en bibliotekarie som besökte Murray refererade till honom som ”stackars Minor” rullades historien upp. 

Murray besökte Minor första gången 1891. De kom bra överens och hade genuin respekt för varandra. Murray kom alltid att höja hans arbete till skyarna och betona hur viktigt det varit för ordboken. 

Var Minors arbete då inte ett tecken på att han blivit frisk? Nej, för parallellt med arbetet för OED skrev han täta och argsinta brev till chefen för anstalten där han beskrev de vidriga saker han utsattes för. Vakterna stal och förstörde hans böcker. Hans mat förgiftades. Byborna från trakten släpptes in hos honom om nätterna för att leva rövare. Han misshandlades och våldtogs. Han bortfördes till Konstantinopel där han tvingades våldföra sig mot barn. 

Hans villfarelser tilltog i den grad att han 1902 skar av sin penis med en pennkniv han fått lov att ha till att skära upp boksidor med. Hans tillstånd förvärrades ytterligare efter att en ny anstaltschef anställts och tagit ifrån honom hans böcker. 

Filmen plockades bort 

När Minor blev allt sämre stötte hans familj och redaktör Murray på den brittiska regeringen om att Minor skulle få återvända till USA och tillbringa sin ålderdom där, vilket den dåvarande inrikesministern, Winston Churchill, beviljade 1910. 

Minor avled den 26 mars 1920 på ett ålderdomshem för mentalsjuka. 

Historien om Minor och Murray nådde en större publik tack vare Winchesters bok. 

Den nådde även skådespelaren Mel Gibson som jobbade i nästan 20 år för att göra film av den. Filmen spelades in, med honom själv som Murray och Sean Penn som Minor. 

Men bråk om budgetar och filmrättigheter ledde till att filmen inte fick någon marknadsföring när den gick upp på amerikanska biografer i början av 2019 och försvann kort därefter. 

Och Oxford English Dictionary? Den började ges ut 1884 under namnet A new English dictionary on historical principles; Founded mainly on the materials collected by the Philological society. Först 1933 fick den officiellt namnet Oxford English Dictionary. 1989 trycktes den andra upplagan och år 2000 digitaliserades den och hamnade på webben.

Arbetet med den tredje upplagan fortgår men den kommer att vara så omfattande att den sannolikt inte kommer att ges ut i bokform. 

Michael Dee