Det var en kupp som gav eko över hela landet och som aldrig blev ordentligt utredd. Det är till sommaren 344 år sedan Loshultskuppen ägde rum. Då blev den svenska staten regelrätt plundrad på kungens krigskassa, värd mångmiljonbelopp, av företagsamma smålänningar och skåningar.

Det var den 24 juli 1676 som de slog till mot Karl XI:s krigskassa på den södra sidan av Skånegränsen. 

På ängarna utanför Loshult anföll ett folkuppbåd på uppskattningsvis 400 personer de 250 vagnarna som innehöll den svenske kungens krigskassa. Överfallet tog vaktstyrkan med fullständig överraskning och nio svenska soldater stupade redan i den första anfallsvågen. Efter en kort strid retirerade en del av vagnarna in över Smålandsgränsen men huvudparten av vagnskolonnen blev kvar utanför Loshult. Där högg anfallarna in på bytet med liv och lust och plundringen fullföljdes. Var och en som deltagit i striden tog med sig så mycket de orkade bära av de tunga kopparplåtarna.

Men de vagnar som dragit sig tillbaka från slagfältet i Loshult klarade sig inte så mycket bättre i förlängningen de heller. När vagnskolonnen stannade till i Älmhult passade smålänningarna på att plundra resten av krigskassan och därmed var förskingringen i full gång.

Lokalt uppror

Bakgrunden var den stränga freden i Roskilde 1658, där Danmark tvingades avstå Skåne, Blekinge och Halland till Sverige. Ett avbräck för den danska staten, som den 1 september 1675 ånyo förklarade Sverige krig för att återerövra de förlorade provinserna. 

De danska trupperna rönte inledningsvis stora framgångar i kriget, vilket givetvis sporrade befolkningen i de forna provinserna till motstånd mot den svenska krigsmakten. 

Kuppen i Loshult var dock inte något regelrätt slag staterna emellan. 

Det handlade mer om ett lokalt uppror bland den skånska allmogen, även om de anfallande bönderna bevisligen hade haft hjälp av ett 15-tal frivilliga danska soldater under själva attacken.

Vad förlusten av krigskassan egentligen betydde för Karl XI:s krigshandlingar är dock svårt att sia om. 

Experter hävdar att den knappast påverkade krigsutgången. Men prestigeförlusten måste ha varit stor.

Bondefred

Bara några månader efter själva kuppen slöts en bondefred mellan befolkningen i Loshults och Osbys socknar på Skånesidan och deras ”kära grannar” uti Virestads socken på Smålandssidan. 

Detta skedde under brinnande krig och syftet med detta torde vara uppenbart. Visserligen var bondefreder mellan socknarna på varsin sida statsgränsen långt ifrån ovanliga, men här ter sig syftet uppenbart. Båda parter hade ju gemensamma intressen att bevara.

”Skånska kriget” varade fram till 1679 och under denna tid gjordes ingenting för att utreda Loshultskuppen. 

Först 1684, åtta år efter händelsen, tillsattes en utredning för att ställa de ansvariga till svars för sina handlingar. 

”Glömt” gömställena

Bötesbelopp utdömdes till dem som ansågs vara skyldiga, men arbetet försvårades givetvis av det långa tidsförlopp som låg mellan själva händelsen och statens utredning. 

Åklagarsidan försökte, med viss framgång, så split mellan framför allt Göingarna i Skåne, men så småningom avskrevs skulderna för dem som inte kunde betala.

Smålänningarna å sin sida försvarade sig framför allt med att de handlat i konungens eget intresse. Då de var rädda att skåningarna skulle följa efter den del av vagnskolonnen som tagit sig över till den småländska gränsen, hade de tagit saken i egna händer. Och plundringen i Älmhult gick således endast ut på att gömma undan bytet från de skånska rövarna. 

Att de sedermera ”glömt bort” var lejonparten av bytet gömts undan, det var ju en annan historia. 

Än i dag berättas historier på båda sidor om landskapsgränsen om troliga platser där bytet gömts undan och grävts ner för framtida bruk. Så sent som 1996 hittades tio kopparplåtar vid skogsplantering strax norr om Loshult.

Svårhanterliga kopparplåtar

Den exakta summan av bytet vid Loshultskuppen lär aldrig med säkerhet bli fastställd. Men med tanke på vagnskolonnens storlek är emellertid summan 30 000 daler fullt trolig enligt experterna. 

Pengarna bestod dels av en smärre summa silverpengar men merparten av bytet var kopparplåtar som var mycket svårhanterliga på grund av sin vikt och storlek. 

Gömda miljoner …

Av denna summa lyckades svenska staten enligt olika protokoll driva in mellan 4 000 och 7 000 daler, alltså endast en bråkdel av det totala bytet för kuppen. 

Om vi därför låter tanken skena iväg en sekund och tar för givet att endast 4 000 daler skulle ha återfunnits, så finns således 26 000 daler nedgrävt någonstans i gränstrakten. En mycket grov uppskattning på denna summa i dagens pengavärde skulle ge oss en skatt på ett värde av närmare 70 miljoner kronor! 

Det finns med andra ord orsak för gränsbygdens människor att värna om varje liten plätt av sin hembygd. 

Bygden kan innehålla betydligt fler miljonärer än vi drömt om!

Text och foto: 

Sigge Angshult