När man läser om älggräset, som också kallas älgört, är det ingen hejd på hur hälsobringande det verkar vara. Blommor och blad kan användas i såväl färskt som torkat tillstånd till det mesta.

lgörten finns i hela landet och växer helst på fuktig mark, där den kan förekomma i stora bestånd. Det är en reslig ört som kan bli upp till en och en halv meter hög. Stjälken är styv och hård och brukar lätt kunna hålla sig upprättstående. 

De gräddvita blommorna sitter i yviga samlingar. Doften är påtaglig och kan inomhus bli tung och påträngande. Insekter lockas av doften, men får nöja sig med pollen, då blommorna saknar nektar. Det uppges att man förr i världen gned in älgört i bikuporna för att få bina att trivas.  Blommornas kronblad innehåller doftämnet salicylaldehyd.

På latin har älggräset fått namnet Filipendula ulmaria. Släktnamnet Filipendula kommer från latinets filum (tråd) och pendulus (hängande) och syftar på rotknölarna som ”hänger på trådar”. Artnamnet ulmaria har det fått då småbladen liknar almens (Ulmus). Älggräset är inget gräs utan en ört. Det svenska namnet har heller inget att göra med älgen utan syftar förmodligen på att älgörten har använts vid öltillverkning, ölgräs/ölört.

Kungligt väldoftande

Olof Rudbeck publicerade den första uppgiften om växten 1658 i Catalogus plantarum. Carl von Linné nämner i Flora Lapponica att man strör ut älgört på golvet vid högtider. 

”Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följe häraf är det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt kan uthärdas.” 

Seden fortsatte tydligen långt in på 1800-talet. Det var inte bara i Sverige man uppskattade doften av älgört. Det berättas att Elizabeth I, drottning av England under en stor del av 1500-talet, tyckte om den starka doften av älgört i sina slott. Den var hennes favorit. Doftande örter ströddes på golven främst för att skyla över dålig lukt och hålla infektioner på avstånd men tydligen också för att ge litet fotvärme. 

Botanisten John Gerard nämnde i sin bok Herball 1597 om örten att ”doften därav gör hjärtat glatt och glädjer sinnena”. 

Ett av örtens engelska namn är ”Meadowsweet” och den kallas också ”Queen of the Meadow” (Ängens drottning). Det kan syfta både på örtens doft och dess utseende.

Förr en medicinalväxt

I gravar daterade från bronsåldern har man i Storbritannien funnit spår av älgört. Det kan betyda att örten har ingått som en beståndsdel i mjöd eller öl. Den kan också ha placerats i graven på grund av sin doft. 

Älgörten fanns även med bland druidernas heliga örter. Det är dock oklart om de faktiskt använde den. Det är belagt att älgört användes i antikens Grekland, både för medicinskt bruk och vid fester och i rituella sammanhang. 

Hippokrates nyttjade den mot feber, smärtor och inflammationer. I Sverige ska man ha kryddat öl och mjöd med den då humle ännu inte fanns i landet. Man gned även in öltunnorna med den.

Äldre tiders örtläkare använde även örten mot mässling, diarréer (dekokt på bladen), hemorrojder, magsmärtor, sårskador och migrän. 

Den franske örtläkaren Maurice Mességué betraktar älgörten som främst urindrivande och därför mycket användbar vid ödem, gikt, reumatism och urinsten. Den är febernedsättande och svettdrivande och därför utmärkt vid infektionssjukdomar som influensa, hävdar Mességué. Han har också med framgång använt älgört som sårmedel. Den påskyndar läkningen av öppna sår.

Älgört i sägnerna

Av älgört kan man också få ett välsmakande örtte. Detta kan beredas genom att hälla en liter kokande vatten över en handfull färska eller torkade blommor och låta detta dra fem minuter. Sedan silar man bort växtdelarna och avnjuter drycken, 3-4 koppar dagligen. 

En långsam infusion där man häller 80-gradigt vatten över växtdelarna och sedan låter detta dra i 12 timmar är än mer vägörande.

Inte helt oväntat finns det sägner förknippade med älgörten.
I en rysk sådan berättas att Kudryash, den starkaste och modigaste riddaren i byn, en morgon vaknade med en hemsk dödsångest. Han var så rädd att han inte längre kunde slåss. En grupp banditer hotade byn och när byborna vände sig till honom för att få hjälp, skämdes Kudryash. 

Han vandrade ner till floden med avsikt att dränka sig. En vattenjungfru trädde då fram och gav honom en krans av ängsörtsblommor och sade till honom att bära den i strid så skulle han inte skadas. Modet återvände och han bar kransen i striden mot banditerna, som han då lätt besegrade. Kudryash blev hela byns hjälte och hans mod prisades över hela landet. 

Älgörten har naturligtvis också använts i olika dekokter, främst för att frambesvärja kärlek eller befrämja sådan. 

Färsk har den funnits som altardekoration eller i brudbuketter. 

Älgört som man samlar in vid midsommar ska dessutom ha den märkliga förmågan att den kan ge tips, när man har blivit utsatt för tjuvar. Man lägger örten i vatten. Om den sjunker är tjuven en man, men om den flyter är tjuven en kvinna.

Karl-Olof Hallman