Under flera hundra år var seglande sumpar en vanlig syn i skärgårdarna från Roslagen i norr till Mönsteråsviken i söder samt på Åland, i Åboland och i Nyland. Historien om de seglande sumparna är också en berättelse om Stockholms Fiskköpareämbete. 

Handeln med levande fisk började på 1600-talet när Stockholm växte och befolkningen behövde mer mat. År 1636 bildade därför Stockholms Magistrat ett särskilt skrå, som fick monopol på att både köpa levande fisk i skärgårdarna och att sälja den till Stockholms invånare. 

Enligt Fiskköpareämbetet fick varje fiskköpare bara ha två seglande fiskköparsumpar, som kallades för resesumpar, med var sin roddsump som släpjolle. 

Den stora resesumpen eller storsumpen var cirka 13 meter lång. Fiskhållet i aktern upptog cirka en tredjedel av skrovets längd och kunde rymma upp till 2 000 kilo levande fisk. Den lilla resesumpen var cirka nio meter lång och tog upp till 900 kilo levande fisk. Roddsumpen tog cirka 100 kilo.

Resesumparna var riggade med gaffelrigg och två försegel. Gaffelstorseglet hade en lång bom och en kort gaffel. Det vanliga förseglet var en fock och i lätta vindar hissade man även en friflygande klyvare på en bom. Vid akterliga vindar hissades ett rektangulärt toppsegel i masttoppen för att man skulle kunna fånga vinden över trädtopparna. Roddsumpen hade namnet till trots även ett sprisegel.

Framför fiskhållet fanns en sittbrunn. Ett par dörrar ledde in i kajutan som var två meter lång och sträckte sig en bit framför masten. I kajutan fanns en spis, ett stort klaffbord och på varje sida två breda britsar. Det fanns även plats för ett dussintal passagerare ombord. 

Fiskinköp i skärgårdarna 

Fiskköparens uppgift var att så snabbt som möjligt segla in så mycket levande fisk som möjligt från skärgårdarna till Stockholms fiskaretorg. De fick inte handla med andra varor såsom till exempel saltströmming; den handeln har alltid varit förbehållen skärgårdsborna. 

Fiskköpareämbetet pekade ut särskilda inköpsställen för fiskköparna som kallades för hamnställen, där de fick köpa levande fisk av skärgårdsbefolkningen. Dit rodde eller seglade skärgårdsbönderna med sin levande fjällfisk. Det var bara vid hamnställena som man fick byta sin fisk mot kontanter. Hamnställena placerades oftast nära farleder, vilket underlättade för fiskköparna att snabbt kunna segla hem till Stockholm med fisken. 

Längs den svenska ostkusten fanns ett hundratal hamnställen mellan Rådmansö och Mönsterås samt ett fyrtiotal i den åländska och åboländska skärgården. Ett hamnställe kunde till exempel vara en vik eller en byhamn där fiskköparsumparna förtöjde för att köpa fisk från de gårdar som hörde till detta hamnställe. I varje hamnställe fanns en hamnsten utmärkt som en kobbe eller en bryggnock. Den som först kom till hamnstenen fick ”första börden”, vilket innebar att först få…