Naturfilmaren Jan Lindblad hade – bland alla sina talanger – en unik förmåga att härma djur. Men hjälp av den kunde han locka de vilda djuren att komma närmare så att han kunde nå dem med sin kamera. Samtidigt skapade han med sina både vackra och ibland också dramatiska filmer en längtan till naturen bland många människor. Som visslande fågelimitatör, därtill musikalisk, fick han också stora skivframgångar. Med sin ”invissling” av låten Shenandoah fick Jan en guldskiva, och inkomsterna från den omsatte han omedelbart i nya filmprojekt. Parallellt med detta skapande gjorde han också återkommande inhopp som jonglör och akrobat. På en julshow med Cirkus Scott gick han på lina.
Mer ur veckans nummer
Humboldtströmmen kanske någon har hört talas om. Det är den havsström som transporterar kallt vatten med låg salthalt från södra Stilla havet längs Sydamerkas västkust mot ekvatorn och som ger upphov till närmare en femtedel av världens fiskefångster. Men vem var Hulboldt, som har gett namn åt strömmen? Jo, han hette Alexander i förnamn och var en preussisk naturvetenskapsman med ett brett register. Till exempel var han en av de första i världen som varnade för människans påverkan på ekosystemet och klimatet. Redan i början av 1800-talet var han ute i detta ärende.
Två föremål med ursprung i de bibliska berättelserna har genom århundraden och millennier omgetts av en särskild mytbildning. Det ena är förbundsarken, där det påstås att stentavlorna med de tio budorden skulle ha förvarats. Det andra är den heliga graalen, det vill säga den bägare som användes när Jesus på skärtorsdagen höll sin sista måltid med lärjungarna. Båda föremålen har det gemensamt att ingen i dag vet med bestämdhet var de finns eller hur de såg ut. Ändå – eller kanske just därför – pågår sökandet oavbrutet.
Han hette egentligen John Botvid Börjesson, men det var bara de två förnamnen som folk kände till. ”Botte”, som han också kallades, var under pilsnerfilmernas guldålder på 30- och 40-talen en av de ständigt återkommande skådisarna. John Botvid framträdde som de små birollernas mästare, alltid med en klurig och underfundig framtoning. Privat höll han en låg profil och odlade ett mycket stort fotbollsintresse. IFK Göteborg var hans favoritlag hela livet och stjärnan Gunnar Gren var en av hans närmaste vänner.
