Så sent som 1860 anlände slavskeppet Clotilda till Alabama efter att ha köpt 110 slavar i Västafrika. Detta trots att det sedan 1807 var förbjudet att beblanda sig med den transatlantiska slavhandeln. Väl  framme brändes skeppet för att dölja bevisen. Efter en storm och rekordlågt tidvatten 2018 återfanns vraket efter det sista slavskeppet.

Skonaren Clotilda byggdes av den förmögne varvs- och plantageägaren Timothy Meaher i Alabama. Ursprungligen var båten tänkt för timmertran­sporter, men senare fick Meaher nys om att kungen i Dahomey (då ett slavhandlarrike beläget i nuvarande Benin) var villig att sälja krigsfångar som slavar till ett bra pris. Något Meaher insåg kunde vara en bra affärsmöjlighet, trots riskerna.

Meaher fick affärsmän och slavägare att satsa pengar i projektet, och anlitade sedan kapten William Foster för uppdraget. Den 4 mars 1860 seglade Clotilda iväg med tolv mans besättning och destination tropiska Västafrika. Foster var medveten om att både den amerikanska kustbevakningen och engelska flottan kunde bli problem; ingendera såg mellan fingrarna på de som bröt mot slavhandelsförbudet. Kanske såg han riskerna att bli upptäckt som små, eller så tänkte han sig kunna muta sig ur en knölig situation. Han hade hur som helst en hel del guld med sig, vilket dock främst var avsett för inköp av slavar.

När William Foster ankrade utanför vad som kallas Slavkusten byggdes den 26 meter långa skonaren Clotilda om för att kunna hysa just slavar. Samtidigt träffade Foster en ”afrikansk prins” och började förhandla om den affärstransaktion som stundade. I sina noteringar från resan står följande att läsa: ”Efter att rott affärsuppgörelsen med prinsen i hamn gick vi ner till slavbyggnaderna där de hade ungefär fyra tusen nakna fångar. Jag valde ut 125 av dem, och lastade 110 av dem ombord.”

Förfärliga förhållanden

De sista 15 slavarna ”missade båten”. Plötsligt upptäckte nämligen Foster två fartyg, vilka han misstänkte kunde vara från engelska flottan. Han visste att det i så fall skulle innebära stora problem, och beordrade omedelbar avfärd. Även mitt ute i Atlanten skulle han emellertid stöta på ett brittiskt krigsfartyg, men lyckades segla ifrån det.

Förhållandena ombord på Clotilda var förfärliga, även om uppgifter talar om ”endast” två döda slavar under överfarten. En av slavarna, vars ursprungliga namn var Abache, delgav 1906 tidningen Harper’s sina upplevelser ombord på skonaren: ”Bristen på vatten var rena tortyren och den melass vi fick att äta gjorde bara saken värre. Den söta maten gjorde oss ännu törstigare, och minsta regnvatten kändes som en skänk från ovan.”

Riskerade dödsstraff

I slutet av juni nådde Clotilda Bahamas, och nu var man åter inne på farligt vatten. Här patrullerade den amerikanska flottan, och den som ertappades med slavhandel från Afrika riskerade dödsstraff. Därför maskerade Foster skeppet genom att ta ner en mast och ett segel; på så vis hoppades han att det skulle likna en av många ”coasters” som lagligt sysslade med nationell slavhandel mellan amerikanska hamnar. Ett trick som lyckades så till vida att Clotilda den 9 juli ankrade vid Grand Bay i Mississippi, nära gränsen till Alabama. Det är ett glesbefolkat träskområde, perfekt för den som sysslade med ljusskygg verksamhet.

Vid Grand Bay gick kapten Foster iland, och reste med häst och vagn till Mobile där han träffade Meaher. De kom överens om att segla Clotilda till staden på natten för att undvika upptäckt. Där skulle fartyget bogseras uppströms till Twelve mile island i Alabamafloden, där ”lasten” i smyg fördes över till en ångbåt för vidare distribution till olika plantageägare.

Sedan satte Foster eld på sitt fartyg, och lät det brinna ner till vattenlinjen. Därefter sänktes Clotilda. Besättningen betalades och beordrades att dra norrut samt hålla tyst om saken. Både Foster, Meaher och den senare affärskompanjonen gjorde stora pengar på det illegala projektet. Men det var nära att de åkte dit för sitt våghalsiga äventyr. 

1861 åtalades både Meaher och Foster för illegal slavimport av federala myndigheter, men fallet lades ner på grund av bristande bevisning. Ingen vittnade mot dem, då de slavar som kunde tänkas göra det hölls gömda för myndigheterna. Inbördeskriget, som började 1861, gjorde också att blickarna riktades åt annat än håll.

Ett problem för slavhandlarna var att de drygt 100 afrikanerna de fört in i landet inte lagligen kunde registreras som slavar, i och med att det var förbjudet att föra in dylika från Afrika. Därför fördelades de i huvudsak mellan Meaher och hans ­affärskompanjoner. 

Clotildas slavar fria

Slaveriet hade emellertid inte många år kvar. När sydstaterna förlorade inbördeskriget 1865 blev slavarna från Clotilda fria. Till skillnad från de flesta afro-amerikaner, som i allt väsentligt amerikaniserats, hade de färska minnen av hemlandet och ville tillbaka till Afrika. De hade dock inga möjligheter att få ihop pengar för en återresa.
I stället grundade en del av dem Africatown, strax norr om Mobile, där de länge bevarade många av sina afrikanska traditioner. Yorubaspråket, som i dag talas i Benin och sydvästra Nigeria, fortlevde i orten fram till 1950-talet.

Fångades av krigare

Africatown växte med åren och hade ett tag 11 000 invånare, men efter andra världskriget försvann många industrier från orten och i dag är befolkningen runt 2 000. Cirka 100 av dem är ättlingar till människorna på Clotilda. I dag har orten i allt väsentligt absorberats av den närliggande staden Mobile. 2012 listades den som en ”historisk plats värd att bevara”. 

En av Africatowns grundare hette Cudjoe Kazoola Lewis. Han föddes 1841 som Oluale Kossola i Afrika och levde ända till 1935. På sin ålders höst berättade han för flera tidningar om dagen då han fångades av krigare från Dahomey:

”Alla friska män togs som krigsfångar, resten halshöggs. Deras huvuden röktes sedan för att bevara dem.” 

Lewis var inte medveten om inbördeskriget förrän han en dag 1865 mötte nordstatssoldater som sa att han och hans vänner var fria.

Cirkeln kring Clotildas historia slöts 2018, då en storm och rekordlågt tidvatten blottlade resterna av skeppet i Alabamafloden. Efter långvarig undersökning konstaterades 2019 att det faktiskt var resterna av det sista kända slavskeppet från Afrika till USA. 

Björn Schüberg