Sverige hör till det land där det äts mest glass per person. Namn som Snövitpinne, Puckstång, Top Hat, Zoom och Storstrut väcker nostalgi hos många – de är alla en del av GB Glace nu 80-åriga historia. Men glass är betydligt äldre än så.

Vem var det som kom på den goda idén att uppfinna glass? Det är en fråga historikerna ännu inte kunnat svara på. Det enda man kan säga med säkerhet är att glassens historia är mycket lång. Enligt en spridd legend var det den venetianske upptäcktsresande Marco Polo som tog med sig glassen till Europa från Kina på 1200-talet. Han hade sett försäljare på gatorna sälja en svalkande godsak som kan liknas vid dagens sorbet, det vill säga ett slags fryst puré av frukt eller bär. Det sägs också att Alexander den Store, som ju levde redan 350 f Kr var förtjust i något som skulle kunna kallas glass, en blandning av honung, fruktsaft och is.

Först framåt 1600-talet började recepten utvecklas mot en slätare blandning som vi i dag skulle kalla glass, men det är svårt att spåra någon upphovsman. Det verkar snarare som om glassen utvecklats samtidigt på flera olika håll. 

Glass i stora lass

1777 publicerade konditorn Philip Lenzi en annons i den amerikanska tidningen New York Gazette. Han meddelade där att han sålde glass ”nästan varje dag”, det är den första annonsen för glass i USA. 

President George Washington ska ha varit barnsligt förtjust i glass och spenderade en sommar motsvarande tiotusentals kronor hos en och samma glassförsäljare. I inventarierna från Mount Vernon efter hans död noterades att där fanns två glasskålar. 

Som så mycket annat nytt var glass till en början en lyxvara som mest avnjöts av välbeställda personer. Det berodde inte på att den innehöll särskilt dyra ingredienser, utan snarare att den var så komplicerad att tillverka och krävde kylning. Innan elektriciteten, och innan kylskåp och frysar fanns att tillgå, kunde frysningen göras med hjälp av snö eller is.

Någon gång på 1700-talet började glassen leta sig in svenska hem. Det var dock långt ifrån alla som välkomnade denna nya delikatess. När Cajsa Warg 1755 gav ut sin klassiska kokbok Hjelp­reda i hushållningen för unga fruentimber beskriver hon ”á la glace” som en mycket ohälsosam spis, men bifogar ändå tips och några recept för den som är hågad att testa. Där kan man bland annat lära sig tillaga snö-mos och chokladglass. I det senare blandas riven choklad och mjölk för att sedan silas och frysas. 

Hennes recept var rätt moderna och baserades på mjölk och grädde, tidigare hade glass bestått av is eller snö som blandats med fruktsaft eller honung. Smeten kyldes i olika formar av tenn eller koppar.

Stockholm fick glass av italienarna

Tack vare tekniska innovationer kunde glasstillverkningen mekaniseras på 1800-talet. I takt med att mer glass kunde tillverkas sjönk priserna och fler fick råd att köpa.

I slutet av århundradet började gatuförsäljningen av glass i Stockholm, främst av italienska invandrare som mot en liten avgift fick rätt att sälja glass i strut. Några år senare lanserade Choklad-Thule stadens första fabrikstillverkade glass. Choklad-Thule var ett konfektyrföretag bildat 1910 och hade sin stora fabriksbyggnad på Kungsholmen – ett hus som i dag har gjorts om till privatbostäder. 

Omkring fyra miljoner människor besökte Stockholmsutställningen som hölls på Djurgården 1930. Den arrangerades av Svenska Slöjdföreningen och Stockholms stad, och fokus låg på arkitektur, konsthantverk och formgivning. Det var där den svenska funkisen fick sitt stora genombrott, den som skulle bli en viktig del av folkhemsbygget. 

Mitt bland all modern konst och formgivning lanserades också något som skulle komma att bli svenskarnas nya…