Hon gjorde en tavla som gav henne titeln Årets idrottskvinna 1953. Från 300 meter sköt Maj Lindqvist från Linköping med gevär maximala 100 poäng – varav 16 femettor – i den riksomfattande tävlingen om Göteborgspokalen.
Hon vann över alla karlarna, inklusive maken Bertil som hade fyra poäng färre. Det var första gången i tävlingens 54-åriga historia som någon deltagare fått full pott.
Maj vann också lagtävlingen som medlem i regementet I 4:s andra lag, maken var med i det första.
Maj fyller 93 i nu maj, hennes Bertil 97 i juni. Båda är friska och glada, även om Maj har hörselproblem efter en tragisk Norgehistoria. Under en fältskjutning i början av 1960-talet hade hon norrmän på båda sidor, något bakom henne. Hon hade bara bomull som hörselskydd, och då gevärsmynningen från den ene norrmannen kom i jämnhöjd med henne gjorde knallen att hon blev döv på det örat.
Men det finns å andra sidan också en betydligt roligare Norgehistoria i makarnas liv. De träffades nämligen på den för norrmän oförglömliga dagen den 17 maj 1945.
”Man får aldrig en karl med gevär” – så några sådana vapen var inte inblandade då. Maj var i stället med i Linköpings gymnastikförening som hade uppvisning på regementet I 4 till förmån för Norge-hjälpen.
Foto: Hans Brattberg
Bertil på läktaren
På läktaren satt officeren Bertil Lindqvist när någon sade till honom: ”Titta på den där tjejen längst fram till vänster. Hon är bra!”
– Jag följde rådet och under fikarasten satte jag mej bredvid henne. Vi hade trevligt tillsammans och det slutade med att jag följde henne hem. Men där blev jag utskälld av en schäfer som Majs mamma skickat ut, berättar Bertil.
Bertil hade börjat skjuta redan i tioårsåldern. Hans far var underofficer på I 4, kamrat med en duktig skytt: Erik ”Baddarn” Kugelberg. ”Baddarn” föreslog att han skulle ta grabben med till korthållsbanan och låta honom skjuta liggande med stöd. Bertil minns att han kom fyra i sin allra första skyttetävling.
– Bertil var framgångsrik som skytt. Själv fick jag börja min karriär med att plocka hylsor åt honom. Det dröjde fyra–fem år innan jag själv började skjuta. Och då fick jag inte gå i samma grupp som han i fältskjutning, erinrar sig Maj.
I Idrottsboken årgång 1954 finns ett foto på Maj med gevär – och med den här bildtexten:
”Årets skytteamason, paranta Maj Lindqvist, Linköping, som bl a lade sig till med Göteborgspokalsrekordet med 100 poäng och 16 femettor. Välkände skytten och ledaren, kapten Bertil Lindqvist, I 4 kan i alla avseenden vara stolt över sin bättre hälft.”
Bättre hälft? Jodå, Bertil sköt som sagt fyra poäng färre än Maj i den tävlingen. De tävlade i femmannalag och varje förening sköt med gevär modell 96 på hemmaplan utan tidspress liggande, knästående och stående.
Rosersberg
I boken Svenska skyttebragder (Niloé 1958) avslöjas att det som en extra stimulans vid de jämna skyttematcherna mellan Maj och Bertil införts bestämmelsen att den som förlorade fick klara disken hemma den närmaste veckan.
Speciellt hård var den äktenskapliga drabbningen vid senaste riksskyttetävlingen, då Maj startade med en hel rad tior men tyckte att skotten tenderade att sjunka – varför hon enligt läroboken höjde en aning. Och si, nu följde två nior! Snabb återgång till den första inställningen. Nu ramlade tiorna iväg igen på löpande band. Först det allra sista skottet slank ner på nian.
Slutresultatet blev utmärkta 247 poäng. Exakt samma siffra redovisades av kapten Bertil. Det äkta paret hade också lika många innertior och kunde inte skiljas åt. Så den veckan fick de väl hjälpas åt med disken…
1955 hade Bertil tjänst vid Infanteriskjutskolan i Rosersberg och flyttade med Maj och sönerna Magnus och Jan-Erik till Upplands Väsby. Där tävlade de för Rosersbergs Skytteförening. Maj vann mästerskapet på skolan, därtill Mälardalsmästerskapet efter omskjutning och sändes som svensk representant tillsammans med Gunlög Gadh till EM i Bukarest. Där hade man en tävling enbart för kvinnor och den gick på korthåll, 50 meter. Så Maj kunde inte använda sitt kära armégevär modell 96 utan fick låna en korthållsbössa.
Hem med brons
Med den nya bössan sköt hon i liggande ställning 399 av maximala 400 poäng. Hon vann EM-brons efter ryskan Donskaja och en ungerska. Alla hade de samma poäng, varför den inbördes rangordningen fastställdes efter antalet tio-ettor. En enda futtig poäng borta på 40 skott mot en tavla vars tia inte var större än en dåtida tvåöring…
Den andra svenskan, Gunlög Gadh, kom på 23:e plats. I helmatchen slutade Maj som nummer 17, Gunlög som 26:a.
1961 fick Bertil besked att Arméns jägarskola i Kiruna väntade på honom, och de for norrut.
Maj var med i Blå Stjärnan, en frivillig försvarsorganisation för djurintresserade i alla åldrar. Där hade hon lärt sig rida med hästar som lånats ur I 4:s stall.
– När vi flyttat till Kiruna red jag varje dag utom en då termometern visade på minus 42 grader.
Tillsammans med Bertil besteg Maj både Kebnekajse och norska Glittertind. Vid Sveriges allra nordligaste fjäll, Pältsan nära norska gränsen, stötte de på en varg. Den fick de inte lov att skjuta, men när vargen senare avlivades fick de den som gåva. Vargen ligger nu i uppstoppat skick under en byrå i vardagsrummet hemma i Linköping.
Mängder av priser
Lägenheten rymmer också mängder av skyttepriser: pokaler, bägare, medaljer och plaketter. Tre dörrar är täckta av me-daljer och ett större glasskåp är fyllt av tallrikar, pokaler och bägare i äkta silver. När Maj vann en rikstävling på pistol blev priset tio silverskedar.
På Gotland vann de fårskinn skänkta av Erik Hammarström, skytteveteran från Fårö. Men det bästa av allt – som nog överträffar alla priser – är att de har sparat Majs rekordtavla från 1953.
Maj och Bertil är avväpnade sedan 20 år. De blev tvungna att lämna ifrån sig gevären 1997, då regementet I 4 lades ner. Sedan dess har de inte skjutit ett endaste skott.
Nu liksom förr kan det kännas svårt för vissa män att på lika villkor förlora mot kvinnor.
Kinesiskan Zhang Shan, en modern efterföljare till skyttepionjären Maj Lindqvist, fick erfara detta. I Barcelona 1992 vann hon det olympiska guldet i skeet (en form av lerduveskytte), en tävling som allt sedan Mexico City 1968, Zhang Shans födelseår, hade varit öppen för både män och kvinnor. Men fyra år senare, i Atlanta, var den bara öppen för män. Zhang Shan hade därför inte en chans att försvara sin titel. När den i Sydney 2000 åter blev öppen för kvinnor slutade hon på åttonde plats.
Hans Brattberg
