UTDRAG UR ARTIKEL SKRIVEN AV MICHAEL DEE

Av somliga betraktas mode som yta och inget annat, men den som tittar mer noggrant upptäcker också att det speglar tidsanda och värderingar. Kvällsstundens Michael Dee har spanat in herrmodets uttryck under årens lopp.

Herrmode kommer ofta i skymundan för dammode. Men på sistone har herrmodet uppmärksammats på lite olika håll. I höstas kom boken  Manligt mode – en okänd historia sammanställd Ingrid Giertz-Mårtenson, med bidrag från bland andra Susanne Ljung, Jonas Olsson, Johan Akelius och Clare Wilcox, som också varit med att sammanställa en utställning om herrmode  i London. 

Varför har då herrmodet kommit i skymundan? Och vilka faktorer har lett till att det ser ut som det gör?  

Omkring år 1500 var mode förbehållet en mycket liten skara, kungahus, adel och det högsta samhällsskiktet. Inte så märkligt med tanke på att drygt 90 procent av Europas befolkning var bönder, varav större delen hade fullt upp att klara livhanken. 

Vissa detaljer i herrmodets historia förvånar onekligen. Som att det först var män som bar högklackade skor. Detta mode uppstod i västra Asien, av praktiska skäl, då kavalleriet ville ha ett fast stöd i stigbyglarna då de ställde sig upp i sadlarna för att avfyra sina bågar. När den iranske Shah Abbas den store i slutet på 1500-talet skickade representanter till de europeiska hoven dök de upp i högklackade skor och det som från början varit militärt och funktionellt blev nu en modetrend i Europa. Först bland män men snart även bland kvinnor. Ludvig XIV, som var kort i rocken, älskade sina högklackade skor. 

Herrmode blev mer utbrett på 1600- och 1700-talen då det växte fram en samhällsklass av borgare och köpmän. Det fanns emellertid skillnader mellan länderna, beroende på religionstillhörighet. I protestantiska länder ansågs det förkastligt att skylta med sitt välstånd, vilket speglas i de svarta, sobra kläderna i de flesta av Rembrandts porträtt. I katolska länder var det dock mer öppet för flärd. Den högsta eliten hade inga betänkligheter alls. 

Revolution inom herrmodet

I höstas besökte jag en stor herrmodeutställning på The Victoria & Albert Museum i London. Där kunde jag  beskåda Joshua Reynolds porträtt av sir Charles Coote, 1st Baronet, utfört 1773–1774. Man undrar hur han egentligen tog sig kring i utstyrseln? 

Om man bantar ner utstyrseln i målningen lite grann, med billigare tyger och mindre fjädrar, får man ändå ett begrepp om hur herrmodet såg ut vid denna tid. Knäbyxor och höga strumpor, kråsskjorta, jacka och hatt av modell större. 

Blott några år efter att porträttet utfördes föddes en man som skulle starta en revolution inom herrmodet. Han var engelsman och hette Beau Brummell (1778–1840). Herrmodet i slutet på 1700-talet var alltjämt färgat av rokokon. Det betydde pråliga kläder i sammet och silke, knäbyxor och strumpor, stora kravatter och så en peruk på huvudet. Där det ofta höll till allsköns småkryp. Bad och munhygien var det illa ställt med. Många nöjde sig med ett bad i månaden. Om ens det. Att hålla sig fräsch innebar för de flesta att hälla på sig mängder av parfym. 

Beau Brummell vände fullkomligt upp och ner på allt det här. Han skapade en egen stil, förlagan till den moderna manskostymen. Den var inspirerad av officersuniformer, långa byxor och välskurna jackor. Ingen peruk. Och framför allt så blev han omtalad för sin minutiösa…