100 000 guldfrancs till den som kan uppfinna ett billigare och mer hållbart alternativ till smör. Det var den franske kejsaren Napoleon III:s löfte 1865. Den som till sist lyckades var kemisten Hippolyte Mège-Mouriès.

Anledningen till att kejsaren efterfrågade ett alternativ till smör var dels att hans soldater
i fält behövde något som inte blev härsket lika snabbt som smör, dels att den allt större andelen fattiga i städerna inte hade råd med smör. Men det ursprungliga margarinet var långtifrån det margarin som saluförs i dag. Det bestod av fett från nöttalg, salt, vatten, skummad mjölk – och finhackat juver från ko!

1870 testades margarinet av Napoleon III:s soldater i kriget mot Preussen. Men margarinet vann aldrig fransmännens hjärta. Däremot intresserade sig nederländska handelsmän för den nya produkten. Efterfrågan på smör var långt större än tillgången och efter att smörhandlaren Antoon Jurgens besökt Mège-Mouriès i Paris och fått en presentation av tillverkningsprocessen startade han egen tillverkning. 

Pellegrins margarin

Fler smörhandlare följde i hans spår och snart blev Nederländerna centrum för det nya konstgjorda ”smöret”. Redan 1883 producerades där närmade 40 000 ton margarin.

Även Sverige var tidigt ute med margarinframställning.
I början av 1880-talet skedde småskalig tillverkning i Helsingborg och när fransmannen Auguste Pellerin 1894 startade Pellerins margarinfabrik i Göteborg kom tillverkningen igång på allvar. Därefter öppnade margarinfabriker på flera orter
i landet, som Uppsala, Arboga och Norrköping och under 1930-talet fanns det fler än 20 fabriker utspridda över landet. 

Möttes av motstånd

Margarinet var en produkt som gick hand i hand med den industriella revolutionen. Dels flyttade många från landet till städerna och gav upp lantbruken, dels fanns en stor optimism inför nya tekniker. Vad kunde då passa bättre än ett konstgjort smör, som kunde tillverkas utan produkter från bönderna? Men förändringen möttes också av motstånd. Margarinet fick hård kritik av  mjölkbönder, mejerier och politiker som förde deras talan. Det spreds rykten om att margarinet var onyttigt och ohygieniskt och tillverkades av slakthusavfall.

Det var inte bara i Sverige margarinet kritiserades. I Storbritannien spreds till och med ett rykte som sa att tillverkarna blandade in fett från avloppsrör. Dessutom, menade kritikerna, innehöll det binnikemask och kunde dessutom leda till kolera. 

Smutskastningskampanjerna krävde förstås åtgärder från margarintillverkarnas sida. För att få människor att äta av produkten satsade man på intensiva reklamkampanjer. Det ledde till att marknadsföringsindustrin utvecklades parallellt med margarinbranschen.

Nära totalförbud

Det fanns inga belägg för ryktesspridningen om margarinet men trycket från bönder och mejeriägare var stort och vid sekelskiftet 1900 hade flera länder infört strikta regler för hur margarinet fick säljas. Reglerna var ofta hårdare än motsvarande bestämmelser för tobak och alkohol.

I Sverige infördes den första margarinlagen redan 1885. Det främsta kravet gällde en tydlig märkning av den nya produkten och 1988 var det nära att man införde ett totalförbud. Man menade att det var en syntetisk ersättningsprodukt som lurade konsumenterna och en debattör skrev: ”Dess största marknad ligger påtagligen i att kunna blifva ett maskeradt surrogat. Den torftigaste arbetare i städerna, ja en tiggare där, skulle rata talgpreparatet om det bjudes honom omaskeradt, öppet och ärligt.”

Eftersom margarinet var färglöst färgades det ofta gult för att likna smör men i flera av USA:s delstater krävde mejeribranschen att man i stället skulle färga det brunt eller till och med svart. Det ledde till att vissa tillverkare sålde margarinet färglöst, tillsammans med gul hushållsfärg.

Hårdast var Kanadas myndigheter, som införde ett totalförbud för margarin. Förbudet stod sig, med undantag för ett tillfälligt förbudsstopp under första världskrigets livsmedelsbrist, fram till 1948. 

Kolmargarinet

På 1930-talet lyckades den tyske industrimannen Arthur Imhausen producera margarin med hjälp av kol från Ruhrområdet. Han använde sig en process kallad Fischer-Tropsch för att utvinna syntetiska fettsyror ur kol, och hade börjat med att tillverka tvål. Men när han också lyckades omvandla fettsyrorna till näringsfett blev det intressant även för det nationalsocialistiska styret. Tanken på att utvinna margarin ur tyskt kol passade in i det nationalsocialistiska tänkandet kring självförsörjning inför kriget och intresset var så stort att nazisterna till och med bortsåg från att Imhausen hade judiskt påbrå. 

Kolmargarinet blev världens första helt syntetiska produkt som godkändes som livsmedel. Det skedde strax efter krigsutbrottet 1939. Men Imhausens planer på en storskalig tillverkning grusades snabbt när kriget tog fart. 

Framåt 1930-talet hade diskussionen om margarinet avtagit i Sverige och produkten blev ett naturligt inslag. Men diskussionen var inte över. 1933 införde Socialdemokraterna, i samarbete med Bondeförbundet, den så kallade ”margarinaccisen” – en särskild skatt på margarin för att skydda smörproduktionen. Man förbjöd också margarinreklam som anspelade på jämförelser med smör. Margarinet Tre ess, som tidigare använt slogan ”smakar som smör” ändrade då till ”smaken som segrar”. 1938 började man också tillsätta vitamin i allt svenskt hushållsmargarin. 

Lättmargarin

Margarinet stärkte sin plats
i köket och i mitten av 1950-talet såldes för första gången mer margarin än smör. När lättmargarinet lanserades på 1970-talet ökade konsumtionen kraftigt och nådde en topp på 18 kilo per person och år i början av 1980-talet. Vid millennieskiftet började margarinets popularitet dala igen. Debatten tog också fart när LCHF-dieten började vinna mark. I  dag verkar de flesta experter eniga om att margarinet inte är fullt så dåligt som det ibland hävdas – och att smör inte alltid är bättre, eftersom det innehåller mättat fett. Man kan alltså med gott samvete välja det man tycker bäst om.

Bitte Melin Assarmo