Den svenskättade flygaren Charles Lindbergh (1902-1974) blev världsberömd när han den 20-21 maj 1927 gjorde den första soloflygningen över Atlanten med sitt flygplan Spirit of St. Louis. Han blev då en av världens mest kända personer. Och han blev åter rubrikernas man i mars 1932 när hans förstfödde son, den knappt tvåårige Charles Augustus Lindbergh Jr, kidnappades och mördades.
Det har blivit många berättelser om dessa händelser under åren samt om hans nära koppling till Nazityskland och dess flygvapen före kriget.
Betydligt mer okänd och mindre omskrivet, åtminstone i Sverige, är den flygning som han och hans hustru Anne Morrow Lindbergh (1906-2001) gjorde i obebodda och outforskade områden på Grönland under sommaren 1933.
I början av 1930-talet insåg både Tyskland och USA att flyget snart skulle konkurrera med de oceangående fartygen och ta över transporterna mellan kontinenterna. Planen utvecklades och inom en nära framtid skulle det finnas stora flygplan för både gods och passagerare. Det stora problemet var att hitta lämplig plats för mellanlandning för tankning av planen.
Blickarna föll på Grönland och 1930 skickade regeringen i Tyskland en expedition till den vilda ön. Den slutade med en katastrof, då bland annat ledaren Alfred Wegener dog på ön i november detta år.
Inga kartor fanns
Även i USA ville man utforska ön. Ledande förespråkare var det stora flygbolaget Pan American World Airways, som samarbetade med flygbolag i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. De ville rekognosera eventuella landningsplatser på Grönland med hjälp av flygplan. Men det var till största delen outforskade områden. Det fanns egentligen inga riktiga kartor, och de som fanns var enkla skissartade kartor över mindre områden, ritade av polarfarare som besökt ön.
Bolaget Pan Americans idé var att man genom överflygningar och flygfotografering skulle få underlag till detaljerade kartor, detta samtidigt som man på marken sökte efter lämpliga ställen som skulle kunna användas till landningsbanor för flygplan.
För ändamålet behövde det konstrueras ett lämpligt flygplan, men man behövde också en duktig och modig flygare, tillika mekaniker, samt en medhjälpare som navigatör, en som också kunde flyga. Sådana fanns det inte gott om.
Vid denna tid hade Charles Lindbergh problem med all mediebevakning och tillbringade långa tider i England och Frankrike.
När Pan American kontaktade honom och undrade om han kunde tänkas ta jobbet tackade han därför ja. Äntligen fick han återigen en spännande utmaning och något annat att tänka på än sonens död. Till andre-pilot valde han sin hustru, som skulle navigera och sköta radion.
Anne Morrow flög med sin man under 1930-talet till fem kontinenter, vilket hon berättade om i flera böcker. Hon var också en mycket framstående segelflygare; den första kvinnan i USA som tog segelflygcertifikat.
Farlig flygning
Paret Lindbergh skulle flyga till outforskade områden där det inte fanns möjlighet till tankning eller proviantering. Det skulle bli en farlig flygning. Speciellt landningarna på okända isvidder skulle bli svåra.
För ändamålet byggde Pan American om ett enmotorigt Lockheed Model 8 Sirius till ett välutrustat tvåsitsigt sjöflygplan med två mycket avancerade kompasser och den modernaste radioutrustning som gick att få tag på. Man försåg planet med en kraftig motor på 340 kilowatt, försedd med specialpropeller för snabb stigning. Planets vingar och pontoner var fyllda med bensin. I övrigt hade planet meteorologisk utrustning, kameror, proviant, tält, vapen, varma kläder och gummibåt.
Det var så tungt att det knappt orkade lyfta. Men gummibåten behövdes om man måste gå ner på öppet vatten; den var också utrustad med radio i en vattentät låda.
För att hålla radiokontakt med paret hyrde flygbolaget Pan American det danska fartyget Jellinge som låg utanför Grönland. Till resan tillverkade det schweiziska företaget Lon-gines ett exklusivt armbandsur som Charles fick. Klockan döptes till Lindbergh´s Atlantic Voyage Watch. Modellen blev sedan mycket populär bland piloter, och armbandsuret är idag en klassiker och ett nytillverkat exemplar kostar närmare 40 000 kronor.
En fågel av järn
Efter att ha flugit från New York den 9 juli 1933 via norra Kanada kom paret Lindbergh till Grönland. De landade i närheten av Godthåb (idag Nuuk) på västkusten och vållade en enorm uppståndelse bland befolkningen, som aldrig hade sett ett flygplan tidigare. Inuiterna sade att det var en fågel av järn som kommit.
Paret Lindbergh döpte sitt plan till Tingmissartoq, som betyder ungefär ”den som flyger som en stor fågel” på grönländska. Det namnet fick en inuitpojke måla på planet.
Charles och Anne fick ett varmt mottagande av folket, som de blev vänner med. Paret Lindbergh hade mycket att göra under sina rekognosceringsflygningar in över de folktomma istäckta inre delarna av Grönland, de gjorde meteorologiska mätningar, fotograferade och ritade kartor.
Det var ett farligt jobb som de sysslade med, planet drabbas åtskilliga gånger av nedisningar, sikten i det nästan helvita landskapet blev minimal ibland på grund av dimma och det var många gånger svårt att landa då de inte såg horisontlinjen eller på grund av sprickor i isen. Dessutom måste de se upp med bergformationer lika höga som topparna i Alperna.
Ibland var de tvungna att stanna i Nuuk och vänta på bättre väderförhållanden. Då servade de planet, paddlade kajak och deltog i ortsbornas dagliga arbeten med bland annat fiske och skinnberedning. De var isolerade från omvärlden, men det gick ingen nöd på dem.
För allmänheten och speciellt medierna var det en oviss väntan. Man hörde inte av paret Lindbergh under hela sommaren och det gick rykten om vad som hade hänt dem. Det fanns inga journalister på plats och någon klargörande information om deras förehavanden lämnades inte från Pan American. Detta ledde till att vissa tidningar hittade på historier om parets äventyr för att ha något att skriva om.
Flög till Sverige
Den 13 augusti avslutade dock paret Lindbergh sitt uppdrag på Grönland. De kom då till Ammassalik (idag Tassiilaq) på östkusten.
Där träffades den gamla och nya tidens upptäckare, då paret Lindbergh mötte den danske upptäcktsresanden Knud Rasmussen, som skulle ge sig iväg på en upptäcktsresa med hundspann utefter östkusten. Från Grönland flög Charles och Anne Lindbergh till Island och informerade världen om att de var välbehållna. Sedan reste de vidare till Färöarna, Shetlandsöarna, Danmark och Sverige.
I Sverige landade paret först i Stockholm, men flög sedan till Karlskrona, där de var gäster hos amiral Lindström. Därifrån åkte de bil till Charles Lindberghs fädernegård i Smedstorp i Skåne. Under dagarna i Sverige fick paret lura journalisterna på många sätt för att få vara i fred.
Deras fortsatta resa hem till USA blev en lång arbetsresa. Efter Sverige fortsatte de en PR-färd till Finland, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Portugal, Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde, Gambia, Brasilien, Trinidad, Barbados och Kuba. Paret kom hem till New York den 19 december 1933 efter en resa på 47 000 kilometer och besök i 21 länder och fyra kontinenter. Flygningar mellan dessa länder ingick i projektuppdraget, då paret Lindbergh skulle rekognosera eventuella framtida flygrutter.
Ingen storflygplats
Charles Lindbergh lämnade ritade kartor och foton till Pan American. Han klargjorde för Pan American att en flygrutt mellan USA och Europa med mellanlandning på Grönland bara skulle fungera sommartid, och då endast under förutsättning att vädret var perfekt.
Det blev därför ingen framtida flygplats för interkontinental flygtrafik, utan idag finns endast några små flygfält på ön för mindre plan och helikoptrar.
Lindberghs flygplan Tingmissartoq från 1933 är idag utställt på det nationella flyg- och rymdmuseet i Washington, där även Spirit of St. Louis står att finna för beskådan.
Sven-Åke Henriksson
