En gång i tiden var timmerflottning en naturlig del av arbetsåret, främst i Värmland, Dalarna och hela Norrland. Det var liv och rörelse på vattnet och efter stränderna när flottarna kom och det doftade av nytjärade roddbåtar och kåda från timret. På sjöarna kunde timret ligga och gnissla och i älvarnas forsar dånade det när stockarna virvlade runt och slog mot stenarna.
Du behöver vara inloggad för att kunna se denna artikel.
Logga in, eller skapa ett 100% kostnadsfritt webbkonto på Kvällsstunden så får du tillgång till denna och alla andra utvalda artiklar samt exklusivt material som endast finns på kvallsstunden.se.
Det var lite av folkfest i bygderna att ta del av flottarnas arbete, speciellt i forsarna där timret fastnade i stenarna och bildade brötar. Men när hösten kom med slutrensningen, då flottarna tog med de sista kvarvarande stockarna, tystnade det.
Enligt en uppslagsbok är flottning framförande av löst, flytande eller buntat virke i ett vattendrag. Man flottade nästan uteslutande löstimmer av barrträd eftersom lövträd snabbt tar upp vatten och sjunker. Flottningen var inte enbart ett arbete utan har genom tiderna varit så mycket mer. Det har varit våren och den korta sommaren i koncentrat. Flottningen var ett jobb men för många även ett sätt att leva.
Till slutet av 1960-talet var flottningen det dominerande sättet att frakta virke. Flottningen i Norrland avvecklades helt i och med säsongen 1982 då Ångermanälven flottades för sista gången. Säsongen 1991 bedrevs buntflottning i mindre omfattning för sista gången på Klarälven i Värmland. I dag fraktas nästan allt timmer på lastbilar och en mindre mängd på järnväg.
Flottningen var ett speciellt arbete som man både älskade och förbannade. Samordningen mellan individuell skicklighet, lagarbete, insikter och färdigheter under fria former, i naturens skiftande element, skapade en yrkesgrupp, som mitt i det trista slitet kände sitt värde. Trots att yrket ofta var ett säsongsarbete hade det dragningskraft, för det friska och fria arbetet i skön natur var mycket värt. I sin självbiografiska romanserie om Olof säger författaren Eyvind Johnson om sin upplevda flottningssommar att ”den var den tyngsta men vackraste han upplevt.”
Under 1800-talet och början av 1900-talet kom många arbetare vandrande långt ifrån till de olika vattendragen och sökte jobb hos den entreprenör som hade fått uppdraget från sågverksbolaget. Många kom från Värmland och svenskbygderna i Finland och många av dem kom säsong efter säsong. Så småningom stannade de, bildade familj och bosatte sig
i de norrländska skogs- och sågverkssamhällena. Denna arbetskraftsinvandring minskade i början av 1900-talet då allt fler av den inhemska bondebefolkningen tog dessa jobb.
Följde med rumpgänget på älven
Många kombinerade flottningen med andra arbeten. De som arbetade i älven kom oftast från Älvdalen, det var dels småbrukare som kunde följa med slutrensningen en viss sträcka under det att deras hustrur och barn skötte om jordbruket. Men många var lösarbetare, arbetare som saknade eget jordbruk, som kunde jobba med flottningen hela säsongen.
Sommaren 1979 pågick flottningen för fullt på övre delen av Ångermanälven även kallad Åseleälven. Jag följde med rumpgänget (slutrensningsmanskapet) på älven en dag. Jag skrev ned vad jag upplevde i min anteckningsbok och här följer min skildring av en vanlig arbetsdag under sista säsongen:
”I en veckas tid har flottarna hållit på med slutrensningen, den så kallade rumpan, och det har inte varit så lustigt alla gånger, för regnet har öst ner dag efter dag. Men det är ett härligt gäng på tjugotalet man med veteraner och nybörjare som jag träffar den här dagen. Allt verkar som förr om åren med den skillnaden att det är fler människor efter älven som följer deras arbete. Flottarna vadar omkring i vattnet längs stranden och drar ut ingrundade stockar. Männen lägger in rejäla snusprillor och kämpar med vresiga timmerstockar som ställer till besvär. Även om man skämtar med varandra är många bekymrade och går och funderar på framtiden. Det är sista säsongen som det flottas här och de flesta kommer att bli arbetslösa till hösten. Jag följer arbetet i en fors. Där finns gubbar med årtiondens erfarenhet och flottare av yngre årgång men även de kan sina saker. Lugnt och smidigt går arbetet med att dra, lyfta och kasta ut stockarna som kilats fast mellan stenarna. Här ges ingen order utan alla hugger i där det behövs. De äldre arbetar med hjälp av teknik och finess och de yngre med ungdomlig kraft och entusiasm. Den ena efter den andra stocken lösgörs och åker sin väg utför forsen. En bit ut i älven arbetar ett gäng med en liten bröt. Männen drar och sliter i stockarna som ligger och står kors om varandra. Snart skälver det i bröten och det börjar knaka och braka. Flottarna trippar
i väg som sädesärlor för att hinna bort till båtarna innan timret rasslar i väg. Arbetet, som startade sju på morgonen, har pågått i några timmar och det är dags för den första av två matraster. Roddbåtarna dras upp och ryggsäckarna och kylväskorna plockas ur. Någon har redan hunnit samla ihop ved och är i färd med att göra upp en eld. Snart ligger hela manskapet samlade i en ring runt elden. Äldre flottare plockar fram sina svarta och buckliga kaffepannor, som de sätter på elden. Men de yngre i gänget samsas om ett gasolkök som de kokar sitt kaffe på.
– Turistkaffe, säger en veteran och skrattar.
De äter ur sina matlådor, dricker mjölk och läskedrycker. I väntan på det efterlängtade kaffet tas Moraknivarna fram och tjocka härliga limpskivor skärs till. Snart har både maten och kaffet gjort sitt och karlarna drar sig undan under några träd för att få en välbehövlig vila. En del småpratar med varandra och andra halvsover. Det har varit en arbetsam morgon och nu gäller det att få krafterna åter för att orka med resten av dagen.
– Fan också! Det blir regn igen och jag som glömde regnstället hemma, säger en.
Men ingen svarar honom utan alla ligger kvar fastän regndropparna faller. Så småningom börjar männen röra på sig och fram åker regnställen. Regn är flottarna vana vid, så det är inte mycket att orda om. Lugnet har dock försvunnit och flottarbasen säger att det är lika bra att sätta i gång. Ryggsäckarna åker ner
i båtarna igen och det är åter liv och rörelse. Ett par man ger sig i väg upp till landsvägen. De ska köra ner några bilar till ett timmeravlägg nedanför forsen, där några bilar får stå till eftermiddagen, då laget hunnit dit. Det övriga manskapet delar på sig så att det blir flottare på båda sidorna av älven. De ska gå längs stränderna och strandrensa. Några tar plats i båtarna och gör sig klara att åka utför forsen.
Regnet står nu som spön i backen och även om forsen inte hör till de allra största, så är den ändå krävande. Att ränna, åka utför en fors, är arbetsamt även för en van roddare.
Fredag och välbehövlig vila
Det blir en hisnande forsfärd för några av de yngre flottarna men det är bara att hålla tungan rätt i mun och manövrera båten så den inte går på tvären.
Här gäller det att ha kraft i armarna för att orka med de kraftiga årorna och få den tjärsvarta träbåten att ta rätt väg i häxkitteln. Forsen gör allt för att vredgas med forsfararna men seniga skogsarbetararmar, som förlängs i kraftiga årtag, styr båtarna så de rör sig som dansöser. Skummet yr när flottningsbåtarna plöjer genom vågtopparna. För de äldre flottarna är det inte något märkvärdigt. Fast det är inte alla av de yngre flottarna som ror utför forsarna förstås.
Den soliga och sköna morgonen har blivit helt annorlunda nu på eftermiddagen. Regnet öser ner och åskan med sitt knallande och blixtrande gör det kusligt att vara vid älven. Männen sätter in sista stöten för att skicka i väg timret som samlats i edan (lugnvattnet) nedanför forsen. Klockan är över fyra och arbetsdagen är slut. Manskapet plockar ihop sina grejor och samlas vid bilarna. Nu tar några timmars bilåkning till hemorterna vid innan arbetsdagen är slut på riktigt. Det är fredag och en välbehövlig helgvila väntar.”
Säsongen 1982 flottades Faxälven och delen Sollefteå–Sandslån på Ångermanälven för sista gången
i historien allt sedan starten 1742. Jag träffade då många flottarprofiler som veteranen Bernhard Isaksson från Skansholm, Vilhelmina. Han hade arbetat åt Ångermanälvens Flottningsförening sedan han började som sextonåring år 1934 och upplevt allt, från den primitiva bäckflottningen uppe i Västerbottens fjällvärld till 1980-talets moderna variant på Ångermanälven.
Granris som madrass
En dag retade en yngre flottare honom för hans ålder och menade att man inte kunde ha med åldringar i jobbet. Den yngre kamraten fick snabbt svar på tal när Bernhard ställde sig på huvudet i roddbåten under det att den roddes på älven. Jag fick honom att göra om det sedan när roddbåten nått stranden. Det var svar på tal och ynglingen sa inte något negativt om äldre flottare efter det. Här följer Bernhards syn på livet som flottare:
”Jag pensioneras snart, så nog klarar jag mig, även om flottningen försvinner. Men det är för djävligt ändå! Det har varit ett fritt och bra jobb. Skojigt har det varit och mycket har man fått vara med om sedan starten på 1930-talet, då det var hårt många gånger. Då hände det, att vi inte hade några båtar i bäckflottningen uppe i fjällvärlden bland annat i Korpån
i Borgafjäll utan fick göra suggor (flottar) av fyra stockar, som vi spikade ihop med träplugg. Och vi fick använda oss av farkstänger för att staka oss fram. Och jag är så gammal att jag har varit med om att binda ihop bommar med björkvidjor. Värst var det
i bäckflottningen om vårarna innan det fanns några baracker, då kunde man få ligga ute i snön under någon gran, i lador eller under den upp och nedvända båten.
Då var det vrångt många gånger. Skulle man ligga ute lade man regnstället på marken och använde sedan granris som madrass. Sedan gjorde man en stockeld framför sovplatsen, en nying som vi säger, för att få värme och det gick ju åt en hel del stockar en kylig vårnatt. Men det blev jäkligt varm från ena hållet men kallt bakifrån. Bäst var det ju att få komma under tak och ibland gick vi till någon bonde och hörde om vi kunde få ligga i bryggstugan. Då lade vi in hö på golvet och så låg vi där 10–20 i syskonbädd på golvet. Någon gång i slutet av 1940-talet fick vi enkla vilkojor och 1948 kom den första husbåten som vi bodde på.
Tjärade läderkängorna
Det fanns inga dammar när jag började och inget dammvatten att släppa på. Det var att ”köra” tills man knäade. Vi jobbade nästan dygnet runt i bäckflottningen för att få ned virket med vårfloden. Från början hade jag inga gummistövlar utan jag hade en farbror som sydde läderkängor med snöring och skaft till knäna. Jag lade skorna i tjära för att de skulle bli någorlunda vattentäta. Att man genomlevde denna tid det förstår jag inte. När gummistövlar kom i slutet på 1930-talet var det som en revolution. De var dyra
i inköp och man lappade och lagade dem i flera år.
Under många säsonger gick man i det där kallvattnet hela dagarna ibland ändå upp till midjan. Att vi inte blev sjuka är märkligt men vi blev väl härdade. Få drabbades av sjukdomar, det verkar som om det var starkt folk förut fast det var väl ändå en hel del som blev fördärvade på sikt, fick reumatismen och ischias.
Det går väl inte att komma ifrån att jobbet med flottningen har varit hårt ibland, men för det mesta gemytligt och trevligt. Framför allt har man fått träffa fina kamrater. Och nu för tiden finns det egentligen inget att klaga på. Vi åker bil till och ifrån jobbet, har rejäla arbetskläder, kan koka kaffe och mat på gasolkök, har bra bostad med kyl och frys under arbetsveckan och får åka hem till varje helg. Men det är väl jag som gammal flottargubbe som tycker så, dagens ungdom har andra krav och samhället är annorlunda så det är väl naturligt att denna gamla verksamhet läggs ner. Och det sker lagom till min pensionering. Jag kommer resten av mitt liv att minnas och längta tillbaka till flottningen.”
Text och foto:
Sven-Åke Henriksson
Vill du läsa den här artikeln i sin helhet och samtidigt få tillgång till många andra intressanta artiklar, matrecept, pyssel, följetonger med mera? Klicka på bilden nedan för att ladda ner hela numret som e-tidning eller sök något från arkivet härifrån.
Nyfiken på Kvällsstunden?
Mest besökta
Telefon: 021-19 04 15
Mejla kundtjänst: Klicka här
Post:
Kvällsstunden
Klockartorpsgatan 14
723 44 Västerås
Kvällsstunden och kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB. Ansvarig utgivare: Agnetha Brolin. Alla kontaktuppgifter till redaktionen hittar du här.
Om du har en minut över så skulle vi verkligen uppskatta om du ville lämna ett omdöme om Tidningen Kvällsstunden på vår facebook eller Google. Klicka bara på någon av knapparna nedan.Tack!
Ur... historisk synpunkt, Fantastisk.
Inga lögner bara fakta.
Man blir harmonisk bara av att veta att den återkommer 1 ggr/vecka! ❤️
Tack även för era klurigheter såsom bl.a korsorden.läs mer
Som sagt det är trevligt att bläddra i en riktig tidning i denna digitaliserade värld.läs mer
Jag... förstår verkligen varför ni finns kvar efter 80 år.
Det är en tidning som jag läser med förtjusning och förväntan. Tittar ivrigt och längtansfullt efter brevbäraren varje tisdag.
Älskar er traditionella och lättlästa layout. Modernisera för allt i världen ingenting! Njutningen av att läsa en äkta papperstidning i behändigt format - HELT UTAN ANNONSER - är ovärderlig.
Era artiklar och reportage är alltid intressanta och läsvärda. Många gånger om celebriteter från förr i tiden, och som verkligen behöver dras fram ur glömskan. Det blir för mig en nostalgitripp down the memory lane.
Er digitala service gör det enkelt, bekvämt - och gratis - att lämna tävlingssvar. Sedan är det bara att ivrigt invänta lottvinsterna. Dessutom är det perfekt storlek på korsordsrutorna, så texten blir lättläst för en starropererad.
Nu i vecka 20 har Kvällsstunden dessutom förärat mig med en helsida om "Rännstensungen från Götgatan 83". Det har gjort mig alldeles varm om hjärtat och oerhört stolt och glad. Då kan jag inte göra annat än att ge Kvällsstunden
FEM SKINANDE GULDSTJÄRNORläs mer
Gunillas kök och stök, bra maträtter och bak, inte så komplicerade.
Lagom svåra korsord och finurliga Naturfrågor.
Sport, nöjes m fl profiler som blir roliga att minnas.
Hela tidningen läsvärd.
Hälsar Ingrid i Västerbotten.läs mer
Nyhetsbrevet
Vill du ha information, erbjudanden och rabatter från Kvällsstunden?
Prenumerera på nyhetsbrevet!
När du registrerar dig på Nyhetsbrevet samtycker du till att få exempelvis erbjudanden, rabatter och allmän information från Kvällsstunden via e-post. Du kan när som helst säga ifrån din prenumeration på nyhetsbrevet om du inte längre vill ha det.
Lyssna på Radio Viking här! Klicka på radion för att starta!