Och visst var det sant. Där den leende Mona Lisa borde hängt fanns nu bara en tom vägg.
Århundradets största konstkupp var ett faktum. Den italienska konstnären Leonardo da Vinci (1452–1519) tackade i regel nej till privata porträttbeställningar men kanske var det något hos denna kvinna, den 24-åriga makan till Francesco del Giocondo, en köpman i Florens, som appellerade till honom. Porträttet tros ha påbörjats omkring 1503, varefter Leonardo jobbade på det i fyra år, för övrigt lika lång tid som det tog Michelangelo att måla hela Sixtinska kapellet. Men Leonardo överlämnade aldrig målningen till kunden, utan tog med sig den till Frankrike, där han levde under den franske kungens beskydd under slutet av sitt liv, och avslutade den först kort före sin död 1519. 

Därefter var Mona Lisa tämligen okänd. Målningen hängde i sovrum, till och med i badrum, hos generationer av franska kungar, och därefter hos Napoleon som 1804 beslöt att den skulle hängas i Louvrens stora galleri. De första åren därefter beundrades Mona Lisa främst för Leonardos mästerliga teknik, men därefter tog legenden om hennes mystiska leende fart och intresset för målningen växte. Plötsligt var Mona Lisa, eller La Gioconda som den kallas på italienska, ett av världens mest berömda konstverk.

Ingen vaktade tavlan

Men nu var alltså damen med det diskreta leendet och den enigmatiska och lockande blicken spårlöst försvunnen. Det var skandal och inget annat, och den blev knappast mindre av att det inte var någon av Louvrens vakter som upptäckte stölden utan en besökare som på morgonen den 22 augusti undrade: 

”Vart har Leonardos målning tagit vägen?” 

Enligt nutida mått mätt fanns det nästan ingen övervakning på Louvren. Elektriska larmsystem hade ännu inte uppfunnits och de enda som hade rätt att bli vakter på Louvren var före detta officerare ur franska armén, de flesta av dem ålderstigna herrar som brukade smyga iväg för att ta en tupplur. Dessutom hade Louvren i stort sett tappat kontrollen över alla huvudnycklar som delats ut, till vakter, städare, installeringspersonal med mera. 

När besökaren ställde sin fråga till en vakt reagerade denne inte. Det hände ganska ofta att målningar flyttades till andra rum för fotografering eller annat, utan att detta loggades någonstans. Därefter dröjde det flera timmar innan det slogs larm att Mona Lisa var borta. Först då började det hända saker. 

Polisen kallades in, landets gränser stängdes och vartenda tåg och båt genomsöktes. Men trots den stora polisiära sökinsatsen fann man inga spår efter varken målningen eller några gärningsmän. Såväl polisen som de ansvariga för Louvren hånades av både pressen och Parisborna som menade att det hela var en ren skandal och ytterst pinsamt.

Pablo Picasso blev misstänkt

Polisen sökte upp i stort sett varenda känd tjuv och hälare men ingen inom den sistnämnda gruppen skulle tagit
i Mona Lisa med tång. Den var alldeles för känd, och därför för het att befatta sig med. Men hade Mona Lisa stulits av andra orsaker? 

Tonen inom den nya generationen konstnärer hade nämligen blivit allt mer aggressiv. Blott två år före stölden, den 20 februari 1909, hade tidningen Le Figaro på framsidan tryckt det första futuristiska manifestet, författat av italienaren Filippo Tommaso Marinetti, ledaren för denna nya italienska konströrelse. Det lät närmast som ett manifest från en terroristgrupp. Futuristerna ville ”göra rent bord”. De förkastade konsthistorien, hyllade den nya maskinåldern, och ville ”riva museer och bibliotek”. 

Var stölden av Mona Lisa helt enkelt en kupp, en markering av något slag? 

Den franska polisen hittade dock inga italienska futurister i Paris. Någon inom kåren fick dock syn på en artikel
i en tidning, som handlade om en man som stulit tre små statyetter från Louvren, och sedan återlämnat dem. Han hade utgivit sig för att heta ”Baron d’Ormesan”. 

Polisen grävde djupare i saken och fick reda på att ”Baron d’Ormesan” var ett påhittat namn, i en roman av poeten Guillaume Apollinaire, en centralgestalt i Paris konstnärsliv. Poeten arresterades och vid förhören hade polisen inga problem att få honom att tala. 

Han berättade att ”Baronen” egentligen hette Géry Pieret, att poeten själv var i besittning av stulen konst, likaså en av hans närmaste vänner, konstnären Pablo Picasso. 

Polisen sökte upp Picasso för att plocka in honom till förhör. En av poliserna fick hjälpa Picasso att knäppa kavajen eftersom hans händer fullkomligt skakade av nervositet. Även Pieret arresterades. De tre skyllde på varandra och när de hamnade i rätten beslöt domaren att lägga ned målet eftersom det stod klart att ingen av dem hade med stölden av Mona Lisa att göra. 

Lösningen kom från Florens

Polisen hade alltså fortfarande inga spår efter den leende damen. Det kom in tips från när och fjärran, från folk som hört om eller sett Mona Lisa. Här och var orsakade kopior av målningen åtskillig förvirring. Men i november 1913 lossnade det. Dock inte i Paris utan i Florens, där en konsthandlare vid namn Alfredo Geri blivit kontaktad av en man som sa sig vilja sälja självaste Mona Lisa till honom. 

Geri bad att först få se målningen, varpå han kontaktade, inte polisen utan chefen för Uffizi-galleriet Giovanni Poggi, för att försäkra sig om att målningen verkligen var äkta. Och jo, den var äkta. Geri och Poggi larmade nu polisen, som arresterade säljaren, en man vid namn Vincenzo Peruggia. 

Ett patriotiskt hjältedåd?

Nu rullades historien upp. Peruggia hade arbetat vid Louvren och kände väl till dess olika utrymmen. Han hade tagit sig in på museet klockan sju på morgonen den 21 augusti, via den dörr som användes av de anställda, iförd en vit rock, av det slag som personalen använde. Ingen hade ens tittat på honom. 

Han gick därefter in till den stora salen, slet ner Mona Lisa från väggen och tog sig till en servicetrappa. Där tog han av sig den vita rocken, svepte den runt målningen och gick ut samma väg som han kommit. 

Därefter begav Peruggia sig hem till sin lägenhet där han höll målningen gömd i närmare två års tid, varefter han tog den med sig till Italien. 

Det har spekulerats en hel del om Vincenzo Peruggia hade någon plan när han utförde stölden, om det var för att utkräva en lösensumma till exempel. Vid förhören med den italienska polisen hävdade han dock att han stulit Mona Lisa av ”patriotiska skäl”. När han arbetade vid Louvren hade han nämligen fått höra att den franske kejsaren Napoleon plundrat Italien på konstskatter. Detta stämde mycket riktigt, men dessa konstskatter hade återförts till Italien efter Napoleons fall och vad gällde Mona Lisa hade hon aldrig plundrats. Det var i  stället Leonardo själv som fört målningen till Frankrike. 

Ställdes inför rätta

Men många anser att det trots allt var pengar som drev Peruggia och att han hoppats belönas i hemlandet för ”hjältedådet” att ha återfört en konstskatt. Detta styrks också av ett brev som Peruggia skickade till sin far och där han skrev att ”Paris är det ställe där jag tjänar min förmögenhet och även din”. 

Det fanns många i Italien som menade att Mona Lisa skulle behållas, inte minst efter att den visats på museer runt om i landet. De internationella spänningarna var dock stora så Mona Lisa returnerades och kunde visas upp för pressen i januari 1914 – två och ett halvt år efter stölden från Louvren.

Peruggia ställdes inför rätta i Florens. Han vidhöll där att han stulit Mona Lisa av patriotiska skäl, att målningen hörde hemma i Italien. Rätten var i viss mån förstående för detta, men helt ostraffad kunde han ju inte gå, ansågs det. Hans dom blev trots allt mild, endast ett år och 15 dagar. Men han betraktades av många som en folkhjälte och Peruggia släpptes fri efter endast sju månader bakom galler. 

Vid första världskrigets utbrott tog Peruggia värvning i italienska armén. Han tillfångatogs emellertid av trupper i den österrikisk-ungerska armén och satt i fångläger till krigets slut. 

Han gifte sig senare och paret fick en dotter. Familjen bosatte sig i Paris där han jobbade som målare och tapetserare under nytt namn. Han avled den 8 oktober 1925, men då han ändrat sitt namn blev hans frånfälle aldrig uppmärksammat av pressen. 

Gömdes under andra världskriget

När andra världskrigets bröt ut var man rädd att Mona Lisa skulle hamna i händerna på nazisterna och därför gömdes verket på olika hemliga platser runt om i Frankrike. 

Mona Lisa var alltså redan berömd när Peruggia utförde stölden, men ”Århundradets konstkupp” gjorde knappast målningen mindre berömd. Mona Lisa räknas numera som världens högst värderade konstverk. Efter en omsorgsfull restauration av konstverket flyttades det 2005 till en ny plats i Louvren där det i  dag återfinns i Salle des États
i en särskild inhägnad bakom reflexfritt pansarglas.

Michael Dee