Slaget i Waterloo blev Napoleon Bonapartes fall. Efter att ha förlorat landsförvisades han till den lilla ön Sankta Helena utanför Afrikas kust där han kom att tillbringa resten av sitt liv. Det blev dock inte särskilt länge; efter knappt sex år på ön dog den tidigare kejsaren 1821, endast 51 år gammal. 

Sedan dess har många spekulerat kring vad det var som dödade honom. 1960 presenterade en svensk tandläkare sin teori: Napoleon hade blivit giftmördad med arsenik. 

Den teorin sprack dock 2008 då forskare undersökte hårstrån från Napoleon som ung och vuxen och såg att mängden arsenik inte ökat. De kunde dock konstatera att han hade mer än 100 gånger högre halter av arsenik i håret än vi har i dag, vilket inte är så konstigt. 

I slutet av 1700-talet och under hela det kommande århundradet fanns arseniken lite överallt. I kläder, tvål, smink, leksaker, målningar och i mycket annat. Under 1800-talet växte tapettillverkningen i Europa och fler människor fick råd att dekorera sina väggar med mönstrade papperstapeter. Om dessa tapeter hade gröna detaljer var risken stor att de innehöll arsenik. För maximal lyster och färgbeständighet tryckte man nämligen gärna med Scheelegrönt, en svensk uppfinning från 1775.

En färgstark blandning

Carl Wilhelm Scheeles intresse för kemi väcktes redan i barndomen och han bestämde sig tidigt för att bli apotekare. Som fjortonåring blev han lärling på apoteket Enhörningen i Göteborg, därefter var det dags att bli gesäll på apoteket Fläkta Örn i Malmö. 

Under åren använde han all ledig tid till att förkovra sig i kemi och kemisk analys. 1770 gick flyttlasset till Uppsala och där lyckades Scheele snart imponera på kemiprofessorn Torbern Bergman med sina kunskaper. Genom honom fick Scheele äntligen tillträde till den vetenskapliga världen och under de kommande åren skulle han bidra med flera viktiga upptäckter. 

1772 upptäckte han det ämne som av den franske kemisten Antoine Lavoisier fick namnet syre. Två år senare var han den förste att studera och analysera grundämnet klor. Och 1775 utvecklade han ett det ämne som skulle komma att bära hans namn, Scheelegrönt. Det var ett färgpigment som gav en mycket intensiv smaragdgrön ton med lyster. Problemet var bara att pigmentet var lika farligt som vackert. Bland ingredienserna fanns nämligen kopparsulfat och arsenik. 

Blev snabbt populärt

Tidigare hade det varit svårt att tillverka beständiga och klara gröna färger så Scheeles pigment blev mycket populärt, trots att han själv varnade för riskerna med färgen. 

I tapetfabrikerna runtom
i världen användes Scheeles pigment flitigt för att trycka tapetmönster med vackra bladverk. Snart vidareutvecklade tysken Wilhelm Sattler den svenske kemistens pigment och skapade det som kallas Schweinfurtergrönt, ett än mer smaragdgrönt pigment som blev ännu mer använt än Scheeles gröna. Tyvärr innehöll också det arsenik. 

Det dröjde inte särskilt länge innan det började komma oroande rapporter från olika tapetfabriker där arbetarna dag ut och dag in hanterade arsenikfärger. Arseniken var lömsk och symtomen på förgiftning visade sig gradvis. De som exponerats för giftet en kort tid kunde drabbas av kräkningar, diarré och buksmärtor. I de mer allvarliga fallen drabbades människor av nervskador, håravfall, pigmentförändringar i huden och kramper. 

Det blossade ganska tidigt upp en debatt om riskerna med att använda arsenikhaltiga färger i tapeter och kläder men ett förbud var ännu långt borta. Att arsenik också användes för att döda råttor och annan ohyra var det få som tänkte på.

Det var inte bara tapeter som utgjorde en fara. 1850 hölls en stor bankett i London där en del av bordsdekorationen bestod av gröna löv gjorda av socker. Problemet var bara att de färgats med Scheelegrönt, något som inte var helt ovanligt vid den tiden. Några gäster tog med sig de giftiga löven hem och gav till sina barn som tog sig en liten smakbit. För vissa innebar olyckligt nog det att de fick i sig en dödlig dos arsenik. 

Utsatta fabriksarbetare

Arsenik användes även i kläder och accessoarer. Kvinnor kunde bära handskar, hattar, strumpor, näsdukar och kjolar färgade med arsenikpigment. Det var knappast hälsosamt att omge sig av de giftgröna färgerna, men ännu värre var det för de som arbetade i fabrikerna och verkstäderna. 

Vid mitten av århundradet var det i England på modet att dekorera hatten med konstgjorda löv och blommor. 1861 rapporterade den brittiska tidningen The Examiner om en ung flicka som dött av misstänkt arsenikförgiftning. Hon arbetade i en av verkstäderna som tillverkade konstgjorda blommor och blad av vax som färgats med arsenikpigment. Hon var blott 19 år gammal när hon gick bort och hade då klagat en lång tid på smärtor i magen. 

Arsenik i gasform

Kemisten Leopold Gmelin skrev redan 1815 om riskerna med arsenik i hemmet och föreslog att det skulle förbjudas. Han hade kopplat en underlig lukt till gröna tapeter och identifierade den som arsenikgas. 

Han var inte den ende som oroade sig för den ökande användningen av arsenik men det skulle dröja till mitten av århundradet innan debatten om den blossade upp på allvar. Då började man upptäcka sambandet mellan fuktiga inomhusmiljöer och arsenikförgiftning. När de gröna arsenikfärgerna utsattes för fukt omvandlades arseniken till en giftig gas som långsamt försämrade hälsan hos husets invånare, i värsta fall var den dödlig. 

Förbjöds till slut

1876 förbjöds till slut arsenikhaltiga tapeter i Sverige. Då hade det bland annat publicerats en svensk artikel om riskerna med att tapetsera med gröna tapeter. Nu blev fabrikörerna tvungna att få sina varor undersökta och godkända av en auktoriserad kemist för att få dem stämplade som ”arsenikfria”. 

Men det var värt besväret, stämpeln kunde nämligen användas i marknadsföringssyfte för att locka och lugna oroliga köpare. Nu fick inga arsenikfärger användas i svenska tapeter, men rädslan för arsenikförgiftning fanns kvar länge. 

En som oroade sig var konstnären Ester Bauer, gift med John Bauer. I september 1913 skrev hon ett brev till maken och bland alla vardagsuppdateringar nämner hon en tapet som skickats in till undersökning: 

”Så har jag lämnat den blå tapeten till undersökning av arsenikhalten. Det är ju så märkvärdigt att vi bli så nervösa när vi komma hem. Finns det arsenik få du tapetsera om.”

I England kom dock inget förbud. Kanske för att tapetindustrin där var en så stor och viktig näring. Men den växande oron ledde ändå till att arsenikfärgerna med tiden fasades ut.

Helena Nilsson