Pepparroten bär det latinska namnet Armoracia rusticana. Namnet fick den av den tyske botanisten Joseph Gärtner i slutet av 1700-talet. Pepparrötter tillhör familjen Korsblommiga växter. Den anses härstamma från östra Europa, i Sverige har den odlats sedan medeltiden. Tidigare var Enköping känd som ”Pepparrotsstaden” då man där hade omfattande odlingar av pepparrot under 1800-talet. 

Själva växten kan bli en meter hög. Ur roten kommer en bladrosett med stora tungformade blad på långa skaft. De små vita blommorna sitter på en grenig blomställning i toppen av växten. Den knöliga roten är den del av växten som vanligen tilldrar sig intresse från människan men även bladen kan användas. På engelska heter pepparroten ”horseradish” som närmast skulle kunna översättas med ”stark rädisa”, där ”horse” har den gamla betydelsen ”stor, stark”. Liknande ursprung skulle det tyska namnet ”Meerrettich” kunna ha. Franskans ”raifort” anses komma från ”racine forte” som betyder stark rot.

Vanligtvis används pepparrot i matlagningen. Om man inte odlar egen pepparrot kan man köpa den i lösvikt eller riven i burk. Den finns även i glasburkar med beteckningen ”Riven pepparrot”, tidigare Chrzan, med ursprung i Polen. Från detta land kommer även Cwikla, en sallad på rödbetor och pepparrot. Den som odlar egen pepparrot kan använda färska späda blad i sallader. De smakar i allmänhet inte lika starkt som roten.

Inget för känsliga magar

På 1500-talet skrev en italiensk läkare och botaniker att tyskar, ungrare och polacker använder denna rot som en krydda till sina måltider. Denna sedvänja spred sig från Öst- och Centraleuropa till England och Norden. En engelsk örtläkare skrev på 1600-talet att pepparrotssås kunde serveras till landsbygdsbefolkningen och starka arbetande män, men det var för starkt för känsliga magar. 

Konsumtionen av pepparrot har minskat i de nordiska länderna under senare år eftersom det inte är så vanligt att laga traditionell mat längre. Pepparrot användes också vid konservering, både med smak och bakteriehämmande effekt. Nya användningsområden har tillkommit. Exempelvis är det vanligt att använda pepparrot som en billigare ersättning för wasabi.

Rik på C-vitamin

Pepparrot innehåller en hel del vitaminer och mineraler. 

Den innehåller så mycket C-vitamin att det täcker 190 procent av dagsbehovet. Det är tre gånger så mycket som apelsin. Dock är det förmodligen lättare att konsumera en tillräckligt stor mängd apelsiner för att täcka dagsbehovet. 

Användningen av pepparrot som läkeväxt eller medicinalväxt är numera inte lika omfattande. Den som har gjort en djup inandning vid färsk riven pepparrot vet att den rensar luftvägarna. Pepparrot löser slem och lindrar vid problem i övre luftvägarna, exempelvis hosta, förkylning och sinuit. Den är också bakteriedödande. 

Enligt vissa källor sänker den högt blodtryck och främjar matsmältningen. Redan under det första århundradet efter Kristi födelse nämner romaren Plinius den äldre pepparrot som en medicinalväxt och under samma århundrade finns användningen av pepparrot också omnämnd i en skrift av en grekisk läkare. Bruket av den nyttiga roten spred sig norrut och på 1100-talet rekommenderade Hildegard av Bingen pepparrot blandad i varmt vin som behandling för hjärt- och lungsjukdomar. Pepparrot odlades i klosterträdgårdarna även i Sverige. Man har i Nådendals klosterbok från 1440 funnit bevis för att pepparrot användes som en medicinalväxt i Vadstena kloster. 

Skydd mot ormbett

Den första skriftliga dokumentationen om pepparrot i Norden hittar man i Henrik Harpestrengs Liber Herbarum från omkring 1200. Harpestreng beskrev flera sätt att använda pepparrot som medicin. Följande något udda sätt att använda växten ska man nog undvika: ”Om du gnuggar händerna med pepparrot, kommer du att kunna hantera ormar utan att få bett.” John Woodall, kirurg vid East India Company, skrev i sin bok The Surgeons mate (1639) att citrus och pepparrot var bra mot skörbjugg. Både rötter och blad av pepparrot kunde lagras länge på fartygen. Man kunde också odla pepparrot i lådor med sand ombord.

Nya användningsområden för pepparrot har tillkommit. En produkt är pepparrotsperoxidas (HRP), som är ett enzym med antigenegenskaper. Det används som spårmedel vid ljus- och elektronmikroskopering. Dess antigenegenskaper gör det användbart som markör vid experimentell immunologi enligt Karolinska Institutet. Enligt annan källa har enzymet tillämpningar för att avgifta förorenat avloppsvatten från industrier. Det kan också minska lukten från svingödsel under flera dagar. 

Används i kosmetika

När det gäller anticancerämnen är pepparrot en av de växter som har fått ökat intresse. Pepparrotens antimikrobiella effekter och även dess egenskaper som antioxidant används också inom kosmetikaindustrin. 

I Europa odlar Ungern mest pepparrot, men också Polen, Tyskland och Österrike har kommersiella odlingar. Nordamerika har stor produktion, både i USA och Kanada. I USA började tyska invandrare odla pepparrot i större skala på 1890-talet och USA är numera en stor producent på världsmarknaden. 

Enligt Milwaukee Journal är en farm i Eau Claire regionen i Wisconsin världens största producent av pepparrot. En tysk invandrare började odla pepparrot där 1929. 

Karl-Olof Hallman