En rundresa i Skottland bjuder på en prakt grannen ­söderut sällan matchar, svårbegripliga dialekter och så då det där berömda odjuret. Följ med Kvällsstunden till några av höjdpunkterna.

Romarna erövrade aldrig Skottland, eller Kaledonien som de kallade det. Det sägs ibland vara en orsak till att dess särart bevarats än i dag. Det glest befolkade landet var helt enkelt inte värt mödan, och romarna nöjde sig med att bygga Hadrians Wall som skydd mot de ”barbariska” kelterna uppe i norr.  Delar av muren finns kvar än i  dag, även om gränsen mellan England och Skottland numera går en bit norr om den.

Södra Skottland liknar England geografiskt. Det är samma böljande jordbrukslandskap avbrutet av mindre skogsområden. Först norr om storstäderna Glasgow och Edinburgh börjar det hända saker. 

Men låt oss dröja kvar lite i ”Södern”. Här finns ju Edinburgh, Skottlands huvudstad och vackrare än sin större kusin Glasgow en bit västerut.

Borgen i backen

Edinburgh kan tacka Castle Rock för sin existens. Den slocknade vulkanen var en ­oemotståndlig plats för en försvarsanläggning där den vaktar handelsleden mellan England och Skottland längs floden Forths långa och breda mynning. Namnet kommer av det gäliska ”Eiden”, som betyder backens sluttning, samt det germanska ordet ”burh” för borg, eller slott. 

Edinburgh Castle ligger bokstavligen och tronar på stadens topp, och har spelat en stor roll i dess historia. Från dess kanonprydda murar är utsikten perfekt, både för gamla tiders försvarsstyrkor och dagens turister.

Mysiga Edinburgh har gott om medeltida (old town) och gregoriansk (new town) arkitektur. Kullerstensgatorna i gamla staden bidrar till känslan av tider som flytt. Pampig är också gatan som leder upp till slottet – kallad ”Royal Mile” i folkmun. Det är en paradgata få städer förunnade, och fick sitt smeknamn på 1500-talet när den skotske kungen färdades mellan slottet och palatset ­Holyroodhouse, precis en engelsk mil österut.

Vackra Isle of Skye

Nordvästra delen av Skottland är den finaste. Det här är klassiska Skottland med öppna gräsmarker, berg, sjöar (lochs), dramatiska kustlinjer och slott som för tanken till gamla tiders klanstrider. 

Isle of Skye, en stor ö med broförbindelse till fastlandet, lockar numera så många turister att de lokala myndigheterna funderat på att begränsa antalet bilar som får korsa bron. Det är inte svårt att förstå varför. Isle of Skye är något alldeles extra. Faktum är att godbitarna är så många att man ibland måste välja. Här några toppaspiranter:

• Cuillin Mountains. Kommer av det fornnordiska ”kjöllen”, ”kölformade berg”, och har en högsta punkt på 992 meter. Utmärkta vandringsleder, många utgår från Sligachan. 

• Portree. Kanske tveksamt att nämna en stad när naturen är så spektakulär, men någonstans ska man äta lunch och vila. Portree är Skyes största stad med en fin hamn och utsikt över de omgivande bergen.

• Kilt Rock. 55 meter höga basaltklippor på halvön Trotternish som skimrar i olika färger; flankeras av vattenfallet Mealt som tömmer sig direkt ner i havet. Namnet Kilt Rock kommer av att klippornas olika färger ansetts likna just en kilt.

• Old Man of Storr. Bisarr bergsformation som översätts till ”Gamla gubben” och är ett populärt vandringsmål.

• The Quiraing. Ligger längst ut på halvön Trotternish. En förkastningsbrant med spektakulära bergsformationer kallade ”Nålen”, ”Fängelset” och ”Bordet”. Lokalbefolkningen gömde sig ofta här under vikingarnas härjningar, och jordskred är så vanliga att vägen måste repareras varje år.

– Jag tröttnar aldrig på Isle of Skye, säger Jim MacLeod, som guidat turister på ön i drygt tio år. 

Han tillhör den stora klanen MacLeod, som dominerat de skotska högländerna i sekler. Klanernas inflytande fanns kvar mycket längre här än i andra delar av Skottland och Europa; MacLeod betyder ”son till Leod”, MacDonald ”son till Donald” och så vidare.

– Vad som gör Inre Hebriderna, som Skye tillhör, så speciellt är att man inte vet vad som väntar bakom nästa krök. Även om man åkt där många gånger. Man upptäcker alltid något nytt. Samma sak när man vandrar, jag brukar följa något av de små vattendragen från kusten in i inlandet och upp i bergen. Jag har gjort många turer längs de otaliga vandrigslederna, men jag tröttnar aldrig. 

En myrstig mot toppen

Glen är ett skotskt namn med keltiskt ursprung. Det betyder ”man från dalen”, en glen är alltså en dalgång i Skottland. Därför dyker namnet upp nästan överallt i de skotska högländerna. Bland de mest berömda finns Glen Coe, Glen Affric och Glen Nevis. Vilken man som turist väljer är en smaksak. Glen Coe anses av många vara den finaste men Glen Nevis har äran att flankeras av Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis. Så särskilt högt är det nu inte, 1 345 meter, men många britter vill bestiga toppen så en sommardag kan vandringsleden likna en myrstig.

Den vackra naturen i Glen Nevis har också gjort den populär hos filmbolagen; många scener från både tv-serier och filmer, som Highlander, Braveheart och flera av filmerna om  Harry Potter har spelats in här. 

Bland slott och sjöodjur

Om det finns många glens i Skottland är slotten minst lika många. Under medeltiden lär det ha funnits över 2 000. De flesta är numera bara ruiner men en del är bevarande i all sin prakt. Finast är nog Eilean Donan – ett av världens mest fotograferade. 

Urquhart slott är inte lika bildskönt då det mesta ligger i ruiner, men det ligger strategiskt vid en av världens mest berömda sjöar: Loch Ness. Förmodligen är detta den plats i världen flest turister kommer till för att uppleva något som inte finns, eller i alla fall aldrig kunnat bevisas. 

”Nessie”, som är det berömda sjöodjurets smeknamn, sägs dra in en halv miljard kronor till den lokala ekonomin varje år. Inte undra på att legenden måste leva vidare!

Björn Schüberg