De som faktiskt läst Tusen och en natt känner emellertid till inramningen till alla dessa historier, den om den grymme kung Shahriâr som blir bedragen av sin hustru och därefter beslutar sig för att hämnas på hela kvinnosläktet. Varje dag beordrar han att få en jungfru förd till sig och efter att ha tillbringat natten med henne låter han få henne halshuggen.

Snart finns det allt färre vackra jungfrur i riket och kung Shariâr riktar då blicken mot vesirens dotter, Scheherazade. Vesirens dotter är mycket intelligent och har utbildat sig själv genom att läsa mängder av böcker. 

När Scheherazade kallas till kungen vet hon vad som väntar men hon får en idé. Efter deras umgänge frågar hon kungen om han vill höra en berättelse. Det vill han och när morgonen kommer har han blivit så gripen att han absolut vill höra fortsättningen. Och den enda som vet fortsättningen är Scheherazade och han låter därför bli att beordra halshuggningen. 

Berättandet fortsätter natt ­efter natt. Den ena berättelsen vävs in i den andra och Scheherazade förstår att hålla spänningen uppe. Hennes liv är helt beroende av hennes skicklighet som historieberättare. Och hon förstår att skapa ”cliff hangers”, det vill säga att avsluta varje del i berättelserna när det är som mest dramatiskt och spännande (alltså samma ”knep” som i princip förekommer i varenda tv-serie numera). 

Scheherazades list lyckas. Berättandet pågår i tusen och en natt. Till slut har kungen glömt sitt hat. Han gifter sig med henne och de lever lyckliga tillsammans. 

De tusen berättelserna

Tusen och en natt är som sagt väldigt berömd och den beskrivs ofta som en bok med över tusen år gamla anor, skriven av en okänd författare i nuvarande Mellanöstern. Detta stämmer dock inte. 

Tusen och en natt som vi känner den i dag är en kombination av, mycket riktigt, gamla historier men också av moderna förfalskningar. Och flera av de mest berömda berättelserna, exempelvis de om Aladdin, Sinbad sjöfararen samt Ali Baba och de 40 rövarna, ingick inte i De tusen berättelserna som boken ursprungligen hette. 

Tusen och en natt har varit fokus för omfattande forskning genom åren och akademiker är tämligen ense om att berättelserna härrör från områdena utmed den gamla Sidenvägen, främst Persien men också Kina, Indien, Arabien och Grekland. 

På den tiden fanns det historieberättare i varenda stad, som tjänade uppehället på att berätta historier på torg och vid marknader. Varje berättare hade sina tolkningar av de många historierna och det hade även de som skrev ner dem. 

Av den allra äldsta kända versionen av De tusen berättelserna finns endast ett fragment från 800-talet efter Kristus. Det är skrivet på papyrus och hittades i Egypten i slutet på 1940-talet. Innehållet utgörs av en del av inramningshistorien, om kungen och Scheherazade. 

Erotisk och våldsam

De tidigaste kända versionerna på persiska är från kring 1000-talet och översattes sedan till arabiska. Det var då som De tusen berättelserna blev till Tusen och en natt. 

Dåtidens litteraturkännare höll inte boken särskilt högt och en av dem kritiserade boken för att vara grov och plump. Förklaringen är att boken då var starkt erotisk, för att inte säga pornografisk, och bitvis väldigt våldsam. Men precis som historieberättarna som samlade folkmassorna i städerna och tolkade berättelserna på sitt sätt varierade också de som skrev ner dem i böckerna. 

Med tiden kom det att uppstå två traditioner i bokutgivningen, en syrisk och en egyptisk. En betydande skillnad var att manuskripten i den syriska traditionen var kortare och innehöll färre berättelser. Det äldsta av dessa är det så kallade ”Galland-manuskriptet”, skrivet på 1300- eller 1400-talet. Det är uppkallat efter den franske arkeologen, orientalisten, språkforskaren och författaren Antoine Galland (1646–1715) och finns i dag förvarat på Frankrikes nationalbibliotek i Paris. 

Hade det inte varit för Galland skulle Tusen och en natt inte fått den berömmelse boken har i dag. Galland föddes i staden Rollot och studerade sedan grekiska, latin och arabiska i Paris. Vid 24 års ålder erhöll han en tjänst vid ambassaden i Istanbul och kom därefter att tillbringa långa perioder i Mellanöstern. 

Han samlade på sig manu­skript, mynt, forntida kopierade inskrifter på tempel och monument, och blev med tiden utsedd till chef för Ludvig XIV:s samling av antikviteter. 

Lade till fler berättelser

Vid den här tiden fanns det både intresse och fascination för ”österlandet” vid solkungens hov. Galland hade under sin tid i Istanbul köpt ett gammalt manuskript med berättelsen om Sinbad sjöfararen. Han översatte det till franska och utgav det 1701. 

Det blev en stor framgång och Galland beslöt sig då för att översätta och ge ut ett annat manuskript, det syriska manuskriptet till Tusen och en natt. Men Galland hade ett problem. För manuskriptet tog nämligen tvärt slut, mitt i en berättelse, efter 282 nätter …

En sådan översättning kunde kanske vara av intresse för en mindre krets av litteraturintresserade men inte den stora publik som Galland ville locka. 

Boken skulle innehålla vad titeln utlovade ansåg han och beslöt sig för att lägga till andra historier från regionen. Han hävdade också att han hört historier berättas av en viss Hanna Dieb, en kristen man bosatt i Aleppo. Bland andra då berättelserna om Aladdin och Ali Baba och de fyrtio rövarna. Inte ett enda arabiskt manuskript av dessa har dock upptäckts och vad gäller ett större antal av de mindre omtalade berättelserna i boken antas det i dag att Galland själv diktat ihop, med eller utan förlagor. 

Tonade ner det värsta

Galland gav ut boken i tolv volymer. De två första gavs ut 1704 och den sista kom först 1717, två år efter hans död. Hans version av Tusen och en natt blev en stor framgång men Galland hade också anpassat dem till sin publik; han tog bort de mest erotiska inslagen, våldet och de dikter som förekom. 

Så kallade ”Contes de fées” (historier om feer) var mycket vanliga vid den här tiden och Gallands versioner var helt i linje med dessa. 

Tusen och en natt blev enormt populär och översattes snabbt till en rad andra språk. Galland var inte ensam om att ”tona ner”. Barnbiblioteket Saga, som gav ut barn- och ungdomslitteratur under åren 1899 till 1954, gav år 1900 ut en barnvänlig version, bearbetad av Anna Wahlenberg. 

Men till och med Wahlenberg hade svårt att anpassa allting till barn, så i flera berättelser står: 

”Den följande historien är onekligen mycket lustig, men då den inte stämmer överens med vår uppfattning av anständighet, utelämnas den här.”

Ville behålla erotiken

För andra kunde det inte bli erotiskt nog. Sir Richard Burton (1821–1890), forskningsresande, författare, soldat, orientalist och utforskare av Nilens källor, kastade löje över Gallands version och gav ut en egen översättning av den mest erotiska version han kunde uppbringa. 

Han översatte också Kama Sutra till engelska men hans översättning av Den parfymerade trädgården, som var ett arabiskt manuskript och en blandning av sexmanual och pornografisk litteratur, brändes upp av hans hustru efter hans död. Detta för att hon ansåg texten alltför obscen och ville således ”skydda hans rykte”.  

Det kom också en mer vågad svensk version till slut. En ny­översättning utförd av Nils Holmberg, utgiven i sex volymer 1858–1963. Holmberg baserade översättningen på den så kallade Kairo-versionen, som inte använts vid de tidigare svenska översättningarna då den ansågs för erotisk. 

Tusen och en natt fick som sagt ett rejält genomslag. En del, däribland författaren Jorge Luis Borges, har till och med hävdat att boken var startskottet för romantiken. Den banade onekligen vägen för den så kallade orientalismen, där ”österlandet” här i väst kom att ses som förtrollat, erotiskt men också bakvänt. 

Boken har inspirerat filmer, tv-serier, en symfonisk svit av Rimsky-Korsakov som användes till en balett och många andra kulturyttringar. Men den har också inspirerat politiken. Karl Rove, en så kallad ”spin doktor” som arbetade för George W. Bush, USA:s president åren (2001–2009), utvecklade det han döpte till ”Scheherazades strategi” som han i samband med invasionerna av Afghanistan och Irak sammanfattade så här:

”När politiken dömer dig, börja berätta historier – berättelser så fantastiska, så gripande, så trollbindande att kungen (i det här fallet den amerikanska väljarkåren), helt enkelt glömmer din dödsbringande politik.” 

Michael Dee