Isa Viveca Torstensdotter Lindfors föddes i Uppsala den 29 december 1920. Hon var yngst av tre barn och dotter till officeren Torsten Lindfors, som tjänstgjorde vid Upplands artilleriregemente. Med tiden lade han den militära karriären på hyllan och flyttade med familjen till Stockholm och därefter Lidingö, där han så småningom blev både bokförläggare och författare.

1938 blev hon antagen till Dramatens elevskola. Som barn hade hon dansat balett, något som gett henne insikt om kroppens uttrycksmöjligheter, och som hon bar med sig genom hela sin karriär. På grund av sin talang och sin skönhet fick hon allt större roller på nationalscenen och det dröjde inte länge förrän hon också uppmärksammades på vita duken. 

Hennes filmkarriär började med en liten roll i Snurriga familjen (1940) och fortsatte med en av huvudrollerna i Tänk om jag gifter mig med prästen (1941). Där spelade hon mot självaste Georg Rydeberg i ett drama om kärlek och passion som också gav genklang i pressen eftersom de båda också haft en romans under hennes elevtid på Dramaten. Succén var ett faktum och recensenterna lovordade båda huvudrollsinnehavarna och den kemi som fanns mellan dem.

Hollywood nästa 

Nu kunde Viveca Lindfors välja och vraka bland de stora rollerna och under bara några år spelade hon huvudrolleni flera storfilmer, bland annat Gula kliniken (1942) och Anna Lans (1943). Den gemensamma nämnaren för filmerna var kärlekens komplikationer och efter Viveca Lindfors rolltolkningi Anna Lans skrev Georg Svensson i Bonniers Litterära Magasin att ”filmen har en stjärna, Viveca Lindfors som lyser med mörk och farlig glans och som med sin magnetiserande fysiska uppenbarelse är ägnad att omtöckna publikens förmåga att skilja mellan skrattretande pekoral och stor tragedi”. 

Den film som kom att bli helt avgörande för hennes karriär, och som även gav henne fri lejd till Hollywood var Appassionata (1944). Åter var Georg Rydeberg hennes motspelare, Dramatenchefen Olof Molander regisserade, och filmen gick för fulla hus i flera länder. Den gav också Viveca Lindfors ett erbjudande från filmbolaget Warner Bros om ett längre kontrakt.

Viveca Lindfors tvekade inte, utan reste genast till Hollywood. Men det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig. De första månaderna blev hon helt utan roller och när erbjudandena började komma blev hon mest besviken på dem. När hon protesterade fick hon sparken men efter en tid hittade hennes agent roller hon kunde acceptera.  Men ekonomin hade tagit stryk av den långa tiden av overksamhet och till sist blev det tv-rollerna som räddade henne.

Nya utmaningar på Broadway

Vid det laget var hon gift för tredje gången och hade tre barn att försörja. Det första äktenskapet, med filmregissören Harry Hasso, varade mellan 1941 och 1944 och resulterade i sonen John. Från 1944 och några år framåt var hon gift med advokaten Folke Rogard och de fick dottern Lena tillsammans. När hon kommit till Hollywood gifte hon sig med regissören Don Siegel, som hon fick sonen Kristoffer med. 

Viveca Lindfors drevs av ambitionen att hela tiden förkovra sig i sitt yrke och efter en tid i Hollywood insåg hon att hon behövde nya utmaningar för att utvecklas. Hon lämnade därför Hollywood och bosatte sig i  stället i New York, där hon startade en karriär på scenen. Efter ett bejublat framträdande i pjäsen Anastasia på Lyceum Theatre på Broadway 1954 blev hon kvar på Broadway i många år. Hon kom också att spela mot flera av tidens stora stjärnor, bland annat Orson Welles i Shakespeares Kung Lear (1956). I New York fick hon också kontakt med regissören och teaterpedagogen Lee Strasberg. 

Med hans stöd började hon ta sig an sina roller via så kallad ”method acting”, metodskådespeleri. Själv sa hon att kombinationen mellan känsla och logik var nödvändig för att hon skulle kunna utvecklas som skådespelare. 

Fjärde äktenskapet 

1954 träffade hon mannen som skulle bli hennes fjärde make och livskamrat, den ungerske författaren och regissören George Tabori. De hade träffats på en resa till Paris flera år tidigare och gifte sig 1954. Tabori adopterade även hennes barn. 

Äktenskapet mellan Viveca Lindfors och George Tabori varade i 18 år, ända fram till 1972. Genom deras gemensamma företag Strolling Players blev de partners även i yrkeslivet och Viveca Lindfors spelade oftai pjäser som maken skrivit. Men 1972 gick de skilda vägar, och Viveca Lindfors har själv beskrivit att skilsmässan var mycket krisartad för henne. 

Samtidigt tog hon möjligheten att bearbeta sina egna känslor och förståelsen för sig själv och som ett led i det skrev hon pjäsen I am a woman, som hade premiär 1972 och som spelades 350 gånger på olika scener runt om i USA under de kommande åren. 1975 tog hon den med sig till Sverige. Hon engagerades också av unga, drivna regissörer som Sydney Pollack och Oliver Stone.

Regissören Lindfors

1987 regisserade hon sin första långfilm, Oavslutad historia. Filmen handlar om en  skådespelerska som sätter upp en pjäs med sin make som kommer hem från Europa efter en affär med en ung kvinna. 

Sex år senare gav hon sig ut på en turné med sin egen pjäs Anna  –  the Gypsy Swede och strax därefter med pjäsen In search of Strindberg. Båda pjäserna satte hon upp även i Sverige.

Viveca Lindfors fick ta emot flera priser och utmärkelser under sin långa karriär, bland annat Silverbjörnen för bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Berlin (1962) och juryns specialpris vid Sundance Film Festival 1988. 1992 belönades hon med priset Stockholm Lifetime Achievement Award, priset för sin livslånga insats, vid Stockholms filmfestival.

Hon dog i Uppsala 1995, medan hon turnerade med In search for Strindberg, och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård. 

Bitte Melin