1743 är ett märkesår för Dalarna men även för Sverige. Hattarnas krig mot Ryssland hade slutat i  katastrof och södra Finland låg nu under Ryssland. Hundratals ynglingar som stupat hade sin hemvist i Dalarna. Dålig skörd och svält spädde på ett uppblossande missnöje. Ryssland hotade åter med invasion. Skulle landets ledning klara upp situationen? Många tvivlade.

Redan 1742 hade bönderna i Dalarna kallat till landskapsting. Så gjorde man i orostider sedan  Engelbrekts tid. Det blev upplopp i Stockholm (lilla daldansen) då rekryter från Dalarna vägrat att skeppas över till Finland i civila kläder. Brukligt var byte till kronans kläder före avfärd och de civila kläderna skickades hem. Kunglig order fick rekryterna att ge upp. 

Kraven i dalasocknarna växte:

”Vi vilja hava EN kung och inte så många – nu vilja alla regera som peruker bära”. 

Kungamakten måste stärkas. Som tronföljare ville man ha en dansk prins då kung Fredrik, ”gamle tysken”, var barnlös. Kronprinsens val måste genomdrivas på plats det vill säga i huvudstaden. Ansvariga för kriget måste straffas. Möjligheten att marschera till Stockholm växte sig allt starkare. Snart samlade man folk med hjälp av budkavle från socken till socken. En budkavle var enligt traditionen en order som inte kunde nonchaleras. Marschen mot Stockholm tog sin början den 11 juni 1743.

Febrig landshövding

Spjut, klubbor, enkla skjutvapen tillgreps. Vapenförråd vittjades. Knektar, som oftast var bondsöner, visade sig solidariska. Tveksamma officerare höll sig undan eller smet under marschens gång. Drängar var solidariska med sina husbönder. Präster anslöt sig motvilligt oftast som själasörjare. Med tvång fick man med sig landshövdingen, febrig och med en ilsket inflammerad tå. Han fick åka i en vagn på egen bekostnad. En före detta soldat, nu bokhållare vid Insjöns kopparverk, utsågs som ledare. Han hette Gustav Schedin och var känd för sin organisationsförmåga och sitt hetsiga humör. Han var skrivkunnig och duktig på att formulera sig, vilket värderades högt, nu när man skulle klaga hos självaste kungen.

Stockholm informerades via beridna rapportörer. Omkring 5 000 dalkarlar kom nu framryckande med bössor och spikklubbor. Ett färgglatt skådespel i olika sockendräkter och fanor. Kolonn efter kolonn skred fram disciplinerat. Trumslagare angav takten. I spetsen red Schedin utstyrd med respektingivande svärd i sidan.        

Kungen hade en mellanhand

Kung Fredrik visade nu en oväntad handlingskraft. Han insåg att fara å färde stod för dörren. Själv red han dalkarlarna till mötes och lät greve Axel von Fersen vara mellanhand. Denne skriver i sin dagbok: ”När vi vore några steg ridhne, bad jag Schedin stiga av hästen, emedan det vore mot respekten att rida konungen till mötes”. 

Kungen berömde ordningen i hären. Bataljon efter bataljon skyldrade gevär för sin kung. Kungen höll ett förmanande tal. Det var svårt att förstå vad han sa, då han bröt på tyska. I detta nu nåddes man av  fredsuppgörelsen i Åbo med ryssarna. Södra Finland skulle lämnas tillbaka. Villkoret var dock att Adolf Fredrik, släkting till ryska kejsarinnan, skulle utses till svensk tronföljare. Upprorstrupperna förbjöds nu av kungen att ta sig in i staden. Om så skedde kunde inte ens kungen garantera vad som skulle ske. Våld måste undvikas enligt kung Fredrik. Han hoppades nu, att dalkarlarna skulle återvände hem vilket man också lovade att göra. När kungen gett sig iväg, hördes skrik om att freden var en fint och osann. Flera propsade på, att man skulle forcera in i staden och så blev det till Schedins stora sorg.

I Stockholm växte oron. Soldater fick order att marschera mot Norrtull. Där förskansade man sig med kanoner. Dalkarlarna måste stoppas, om så med våld enligt stadens regerande Hattar. Efter ett tag förstärktes försvaret med hela sju kompanier. Alla befarade det värsta, men våldet uteblev. I stället började soldaterna retirera medan dalahären avancerade nu med en skock mer eller mindre välsinnade soldater framför sig. Detta till mångas förvåning. Dalkarlarna erövrade fyra kanoner med manskap och allt. Löfte kom om mat, pengar om man gav upp. Schedins auktoritet hade sjunkit trots framgångarna. Han skylldes för visst samröre med motståndarna.  

Mötte militär

Snart slog man läger vid nuvarande Gustav Adolfs torg. Officerare försökte ånyo tala dalkarlarna till rätta. Stämningsläget var uppskruvat och nervöst. Sockenvis inkvarterades man runt om i staden. Lägre borgerskapet erbjöd härbärge frikostigt. De högre stånden var oftast avvisande och hade lämnat staden. Enligt kungligt påbud skulle avväpning ske. 

Dalmännen mötte nu tätt samlad militär öga mot öga. Oro låg i luften. Plötsligt small ett skott av från bondsidan. Riksrådet Per Adlerfelt vek ihop sig och hade träffats av misstag. Fem dagar senare var han död. Order gavs om motanfall. Allmän oordning uppstod. Vissa vägrade lyda order:”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar”. En del anhöriga kändes igen. Böndernas antal decimerades snabbt. Sårade trampades ned. Marken färgades fläckvis röd av blod. Många flydde ofta skadade. 

En plågsam marsch till hemsocknen utan mat och dryck påbörjades. En del kom fram, andra inte. Fyrtio bönder fick plikta med sitt liv vid drabbningen. Nittio skadades.

Dömdes till döden

En demonstration mot Hattarnas ryska krig och för stärkt kungamakt hade slutat i en blodig uppgörelse. Sex av dalkarlarna dömdes till döden, däribland Schedin, och avrättades. Många fängslades. Ansvariga för ryska kriget, generalerna C  E Lewenhaupt och H  M von Buddenbrock, fick plikta med sina liv. En grupp fångna dalkarlar fick bevittna deras avrättning. Kanske som ett erkännande att dalaböndernas aktion ändå var befogad.

Sven Lindholm

Källor: Bondeuppror och gatustrider, Mats Adolfsson, Natur och Kultur; Massans röst, Mats Berglund, Stads-och kommunhistoriska institutet ; Historien om Sverige, Herman Lindquist, Nordstedts; Stora daldansen och dess vapen, Torsten Lenk, Svenska Kulturbilder, Stockholms bokförlag; Hattarna och ryska kriget, Carl Grimberg, Nordstedt och söner.