Finns det något härligare än att ta ett svalkande dopp en het sommardag? Ofta tänker man kanske inte på vad man faktiskt har på sig när man badar. Men badklädernas historia speglar samhällets syn på kroppen, i synnerhet här i västvärlden. 

Människan har antagligen alltid badat och lekt i vattnet. I antikens Rom och Grekland var det vanligt att man badade naken i havet och vid offentliga badhus. På Sicilien har arkeologer hittat ett mosaikgolv i en romersk villa från 300 f.Kr. som föreställer en grupp idrottande kvinnor som alla bär något som liknar bikinis, men det finns inga belägg för att man också badade i dem. 

Nakenhet var accepterat i sammanhanget på ett helt annat sätt än det är idag, och badkläder var inte nödvändiga. Men när västvärlden kristnades ändrades synen på den nakna kroppen till att anses syndig och måste skylas till varje pris, särskilt när det gällde kvinnor. Att bada började också att anses som en opassande aktivitet och i flera hundra år var vattenaktiviteter i princip något man inte ägnade sig åt. Skulle man prompt bada gjorde man det i kläder.

Fram mot slutet av 1700-talet ändrades attityden till badandet. Det blev en populär fritidsaktivitet bland den europeiska aristokratin att besöka särskilda badorter för att ta sig friska dopp. 

De första badkläderna var designade för att täcka så stor del av kroppen som möjligt. Kvinnor bar långärmade klänningar, ofta över både korsett, underkjol och strumpbyxor, samt snörda badskor. Kläderna var sydda av tunga, mörka ylle- och flanelltyger för att inte riskera att vätan skulle göra plaggen genomskinliga. Man sydde också in små blyvikter i fållarna för att tyget inte skulle flyta upp i vattnet. Männens badkläder var inte fullt lika svårburna, men de bar också heltäckande kläder och skor fast i tunnare material.

Förbjöds ha baddräkt

Under 1800-talet blev simning en populär sport- och fritidsaktivitet, inte bara bland de allra rikaste. Ett behov av smidigare och mer praktiska badkläder växte fram, men utan att riskera att kvinnor skulle blotta sig för mycket. Från att ha bestått av flera lager tyg började nu badkläderna att skalas av och bli något mer följsamma. 

För kvinnorna betydde det att kjolarna minskade i både längd och omfång. Männens badkläder bestod nu av en slags stickad kroppsstrumpa i bomull med knälånga ben och korta ärmar. 

I början av 1900-talet såg den australienska simmerskan Annette Kellerman hur männen, till skillnad från kvinnorna, kunde röra sig mer obehindrat i vattnet. Hon började därför att bära likadana baddräkter som män, något som var chockerande på den tiden. Inför en simuppvisning i England 1905 blev hon dock förbjuden att bära simdräkten som visade hennes nakna ben från låret och ned. Hon löste problemet genom att sy fast ett par svarta strumpbyxor. Bilderna på henne i den tajta, kroppsnära baddräkten blev en sensation. På sätt och vis kan man säga att Kellerman lade grunden för moderna badkläder.

Tudelat mode

Under 1920-talet skedde betydande förändringar i designen av badkläder. Tack vare innovationer inom textilindustrin kunde man använda lättare och mer snabbtorkande material till badkläderna. Funktionalitet och form var ledorden och det blev alltmer accepterat att visa hud för kvinnor. Badkläderna blev mer strömlinjeformade och kortare. Männen kastade överdelen och började bada i korta shorts eller badkalsonger. 

På 1930-talet introducerades elastiska tyger vilket gjorde att badkläderna satt bättre än någonsin och baddräkter med insydda behåar gav bättre stöd och form. Men den kanske största förändringen inom badkläder kom på 1940-talet – bikinin. Denna tvådelade baddräkt med minimal täckning kom att revolutionera kvinnors badmode. 

1946 lanserade fransmannen Louis Réard en tvådelad baddräkt som han kallade ”Bikini” efter ögruppen med samma namn i Stilla Havet där USA utfört kärnvapentester. Varför han valde namnet bikini vet man inte riktig, men kanske för att det anspelade på atomklyvning. 

Réard marknadsförde sin bikini som ”mindre än världens minsta baddräkt”. Till en början möttes det skandalösa badplagget med motstånd, men med hjälp av filmstjärnor som bland annat Brigitte Bardot och Marilyn Monroe blev bikinin det självklara badplagget för trendmedvetna unga kvinnor. 

Tvådelade baddräkter hade funnits sedan 1930-talet, men dessa hade mer täckande över- och underdelar. Det nyskapande med bikinin var hur lite tyg som användes och hur mycket av huden som lämnades bar.

Symboliska uttryck

Efter andra världskriget slog strandkulturen igenom, särskilt i USA. Aldrig tidigare hade människor haft så mycket fritid som nu, och aldrig förr hade unga vuxna haft så lite ansvar. Fritidsaktiviteter och att roa sig blev viktigare än någonsin och stranden ansågs som det ultimata avkopplingsstället.

Utvecklingen inom syntetiska tyger gav nya möjligheter för badkläder som nu började få djärva mönster och livfulla färger. 1960- och 70-talen var en period av experiment och befrielse inom mode, och badkläder var inget undantag. Bikinin blev en symbol för frihet och sexualitet och hade en självklar plats inom populärkulturen, med ikoniska ögonblick som Ursula Andress iklädd en vit bikini i James Bond-filmen ”Dr. No” eller Lill-Babs slagdänga ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. 

1980-talet kännetecknades av högt skurna ben, starka neonfärger och användningen av nya material som lycra. Under 1990-talet skulle badkläderna vara ännu mer utmanande, många minns säkert de röda baddräkterna på skådespelarna i ”Baywatch” som inspirerade. 

Stringbikinin gjorde också sitt intåg under det här decenniet, och precis som under 80-talet var det också vanligt att bada topless. Männens badshorts blev också allt kortare. 

Under 2000-talet har ett starkt fokus på hållbarhet och etiskt mode präglat branschen. Tekniska framsteg inom textilproduktion har spelat en avgörande roll i utvecklingen av badkläder. Introduktionen av syntetiska fibrer som nylon, polyester och spandex revolutionerade branschen och erbjöd bättre passform, komfort och hållbarhet. 

När vi blickar framåt kommer det bli intressant att se hur våra badkläder fortsätter att anpassa sig och förnya sig, som en spegling av samhället.

Renée Nilsson