1787 grundades Scots Musical Museum vars syfte var att bevara och återuppliva det skotska musikaliska kulturarvet. För att möjliggöra denna samling av texter och noter krävdes mycket efterforskningar av vad som sjöngs runt om i landet. En av de vanligt förekommande folkvisorna var en förlaga till det som skulle bli Auld Lang Syne. 

Den hade olika texter och också flera varianter av melodin. Poeten Robert Burns, som ibland kallas Skottlands nationalskald, tog sig an uppgiften att teckna ner visan och tog uppdraget på stort allvar. Återstoden av livet skulle han fortsätta att göra ändringar i sin version, inte minst rörande melodin eftersom han inte blev helt nöjd. Han gick igenom tusentals gamla folkvisor för att hitta den rätta texten, melodin och kanske framför allt känslan. 

Många varianter

Burns text är en blandning av hans egna ord och varianter av äldre texter, hans eget äldsta manuskript är från 1788. Det är fortfarande den text som vanligen sjungs men den melodi vi idag är vana vid är inte den som främst traderades på 1700-talet. Det har funnits många varianter av sången men på 1700-talet var den starkt inspirerad av samtidens kompositörer som Beethoven och Haydn. Men samtidigt har det funnits en mer folkmusikinspirerad version parallellt och det är den som överlevt till idag.

Sången började spridas utanför Skottland under 1800-talets början av romantiken som tog till sig den och spred den runt om i Europa. Senare under samma sekel spreds den till Nordamerika, till att börja med till Kanada på grund av att det fanns skotska immigranter där som sjöng den för att minnas hemlandet och döva eventuell hemlängtan. 

Kopplas till nyårsfirande

Det var dock under 1900-talet som visan verkligen fick spridning världen över på grund av nya medier. Det var också under 1900-talet den kom att kopplas till nyårsfiranden globalt på grund av framför allt två händelser: en Charlie Chaplin-film och ett framträdande i New York av ett kanadensiskt band. I Storbritannien hade den dock redan fått en nyårskaraktär eftersom kyrkklockorna klingade melodin vid tolvslaget på nyårsnatten. Filmen det rör sig om är Guldfeber från 1925. Den utspelar sig bland guldgrävare i Klondike. Under en nyårsnatt somnar Chaplins karaktär över ett bord och drömmer om kvinnor och dansgolv. I drömmen samlas människor och lägger armarna om varandra och sjunger Auld Long Syne, en sång Chaplin själv hört under barndomen i London och som han tyckte passade in i filmen. Anmärkningsvärt är att Guldfeber ursprungligen var en stumfilm men den starka känslan i sången nådde ändå ut till biopubliken. Senare ljudsattes filmen med synkat ljud. Tittar vi på spelningen i New York var det gruppen The Royal Canadians som framförde sången på Roosevelt Grill på Manhattan nyårsaftonen 1929 och den spelades även in på grammofonskiva av bandet och när tv senare kom spelades den också där.

Omöjlig att översätta

Vad handlar egentligen Auld Lang Syne om? Titeln är i det närmaste omöjlig att översätta exakt till modern engelska. Men de flesta skulle nog skriva under på att innebörden av dessa tre ord handlar om att stanna upp och blicka bakåt men samtidigt framåt. Ett passande nyårstema med andra ord. Exakt betydelse har diskuterats flitigt i engelskspråkig media. 

Hela texten är aningen märklig men har ändå överlevt trots att den är skriven på en oerhört ålderdomlig skotska som ingen talar idag. Att den ändå överlevt beror förmodligen på att känslan i sången är viktigare än texten. Känslan som förmedlas är vemodig men också hoppfull och budskapet är vänskap. Auld Lang Syne ska inte sjungas ensam utan unisont som en hymn i goda vänner lag och kallas ibland också för Anthem of friendship. Textraden ”We’ll take a cup of kindness yet for auld lang syne” kan på något sätt de flesta människor relatera till. Vemodet finns från första tonen och sången har genom historien lyckats träffa rakt in i hjärtat på generationer människor.

Kända musiker

Det sägs att världens mest traderade engelskspråkiga låt är Happy Birthday men att Auld Lang Syne är på en god andraplats. Givetvis är det svårt att bekräfta vad som traderas muntligt men sant är att det är en av världens mest kända melodier och den har förekommit i en lång rad populärkulturella sammanhang inte minst i filmens värld. I långfilmen Sex and the city från 2008, baserad på den populära tv-serien, framförs sången i Burns originalmelodi av den skotska sångerskan Mairi Campbell. Även i den klassiska romantiska komedin När Harry mötte Sally från 1989 figurerar Auld Lang Syne genom att huvudkaraktärerna diskuterar textens orimlighet. Många kända musiker har spelat in den bland andra Susan Boyle, Bing Crosby och Rod Stewart.

Inledningsvis nämndes att den finns i svenska versioner och det finns en rad olika. Ulla Billquist sjöng in Godnattvalsen som är en svensk översättning av Farewell Waltz, en valsvariant som gjordes till filmen Dimmornas bro. Loa Falkman har spelat in en översättning som fick namnet De bästa åren kvar medans Anna Ternheims version heter Minns det som igår. Lennart Hellsing skrev en svensk text med titeln För gamla dar, min vän. 

Finns på museum

Över 230 år efter att Robert Burns skrev ner sin visa lever den kvar och får fortsatt nyinspelningar, nya melodier och översättningar. Själv fick inte Burns uppleva framgången, den fick spridning långt efter hans död och han tjänade heller inga pengar på den eftersom han skrev den för Scots Musical Museum volontärt. 

I dag bevaras hans originalmanuskript av Auld Lang Syne på Robert Burns Birthplace Museum i Alloway.

 Lisa Viktorsson