När bokslut görs över Sven-Göran Erikssons karriär glöms det ofta bort att han faktiskt inte var oäven som spelare. Efter spel i moderklubben Torsby och Säfflelaget Sifhälla gjorde han tre säsonger i gamla division II (då näst högsta divisionen) för KB Karlskoga. En knäskada störde emellertid ”Svennis” de sista åren, och han slutade i förtid.

Sportjournalisten Ingvar Sjövall arbetade i mitten av 70-talet på Karlskoga Tidning, och följde ”Svennis” år i KB.

– Han spelade högerback, en relativt offensiv sådan. En kultiverad spelare, som alltid spelade på bollen och sällan drog på sig frisparkar. När han erövrat bollen drog han inte iväg den på måfå, utan slog en klok boll tio-femton meter till en medspelare, minns Sjövall, som särskilt erinrar sig en episod då han åkte med laget i spelarbussen.

– Plötsligt reste sig Sven-Göran och kom fram till mig. Han sa: ”Jag måste få ta dig i hand, och tacka.” Jag blev lite ställd, och undrade varför. ”Du skriver ju så positivt om mig, att jag är så bra. Det har ingen skrivit tidigare”.

Hur som helst sadlade Eriksson om till att bli tränare efter att ha lagt skorna på hyllan. Hans första klubb var Degerfors där han blev assisterande till Tord Grip, en person han ofta skulle kampera ihop med. 1978 tog han så ensam över brukslaget, och lyckades äntligen föra tillbaka elvan till näst högsta divisionen.

Strama tyglar

Trots bedriften med Degerfors slog det ner som en bomb när värmlänningen hösten samma år presenterades som ny tränare i IFK Göteborg. 

Poplaget ”Blåvitt” var ju känt för sin ”champagnefotboll” med en osviklig offensiv touch. Skulle den relativt okände 30-åringen överhuvudtaget accepteras av stjärnor som Ralf Edström, Torbjörn Nilsson och Reine Almqvist?

Redan från början visade ”Svennis” vad han ville. Han la strama tyglar på det blåvita lättsinnet, och spelet blev mer systembundet än tidigare. Något som initialt inte uppskattades i västkustmetropolen. 

Kritiska röster menade att han höll på att förstöra gamla fina ”Blåvitt”. Vid seriens slut hade emellertid IFK:s framgångar lagt lock på gnället; laget kom tvåa efter att in i det sista kämpat med Halmstad om guldet.

Höll på att få sparken

1980 kom IFK Göteborg trea i allsvenskan, men när 1981 inleddes med tre förluster kraxade åter olyckskorparna. Vad är det som händer undrade journalisterna när ett med tre landslagsmän förstärkt IFK sladdade betänkligt. Efter åtta omgångar hade ”Änglarna” bara sex poäng, serieledande Öster 16. Det tilltänkta guldet hade glidit IFK ur händerna. Det gick så långt att ”Svennis” höll på att få sparken ett tag, även om ”Blåvitt” sedan inte förlorade någon av de 18 sista matcherna.

Hade så skett kanske det inte blivit den glansfulla karriär som på allvar tog sin början följande vinter. IFK Göteborg spelade då i Uefacupen, och i kvartsfinalen mot Valencia gav ”Svennis” nötande av sitt 4–4–2-system med press och understöd utdelning. De betydligt mer namnkunniga spanjorerna kom aldrig underfund med ”Blåvitts” genomtänkta forechecking, snabba uppspel och rörliga forwards. ”Svennis” hade fått laget att fungera som en enhet, ett väloljat dragspel som inte gav motståndarna några luckor.

Var utan chans 

”Okända” IFK Göteborg tog sig till final, där nordtyska storlaget Hamburg väntade. Nu skulle väl ändå västsvenskarna få bekänna färg? Nej, det blev precis tvärtom. IFK vann med 1–0 hemma och 3–0 borta. Efter den andra, sagolika matchen, erkände Hamburgs manager Günter Netzer att ”efter fem minuter förstod jag att vi var utan chans”. Tränaren Ernst Happel fyllde i: ”Vi hade tur. Det kunde blivit mycket mer än 0–3”.

Den bragdartade insatsen i Uefacupen blev trampolinen som svingade ”Svennis” ut i Europa. Den alltid lika försynte och sansade svensken tränade under de kommande 20 åren Benfica (två sejourer), Roma, Fiorentina, Sampdoria och Lazio.

Största jobbet inom fotboll

Nu hade Eriksson att hantera egensinniga stjärnor och otåliga klubbdirektörer i en värld där det ständigt gällde att leverera.

– En del trodde kanske att ”Svennis” inte var tuff nog för den typen av jobb, men de bedrog sig. Jag har ju själv haft honom som tränare, och ”Svennis” har stor auktoritet utan att vara auktoritär, beskrev förre stormålvakten Thomas Wernerson en gång i Fotbollskväll.

Själv menar Eriksson att tiden i Lazio var den bästa i hans karriär. I ”Den eviga staden” var han mannen bakom klubbens mest framgångsrika era, med bland annat ligaguld och seger i Cupvinnarcupen. Vid millennieskiftet var ”Svennis” ett meganamn i fotbolls-Europa. Efter att England år 2000 under Kevin Keegans ledning inlett VM-kvalet mediokert, erbjöds ”Svennis” i januari 2001 att ta över den prestigefyllda tjänsten som förbundskapten.

– Det är det största jobb du kan ha inom fotbollen. Näst efter kungahuset och premiärministern är du störst i England, sa ”Svennis” när han senare var gäst hos Karlskoga idrottshistoriska sällskap.

Minnesvärd är kvalmatchen 2001 borta mot Tyskland, där England vann med 5–1. Många menar att Eriksson på den efterföljande presskonferensen visade vilken stor människa han var. Under matchen hade nämligen den tyske förbundskaptenen Rudi Völlers pappa drabbats av hjärtinfarkt. Istället för att glädjas över segern såg ”Svennis” nu en medmänniska i kris.

– Det finns saker som är mycket viktigare än fotboll. Jag känner för Rudi och hoppas att allt går bra, inledde ”Svennis”, som under sin sejour tog ”Three Lions” till kvartsfinal i tre stora mästerskap 2001-2006.

Sportchef i Karlstad

I England fick svensken också känna av den brittiska pressens arbetsmetoder. Hans kvinnoaffärer synades in i mista detalj, och när han 2007 tog över Manchester City satte en tabloid rubriken: ”Lås in era döttrar – han är i stan”. 

Säsongen med City blev heller inte så lyckad, och han fick kicken efter bara en säsong. ”Svennis” var nu 60 år gammal, och det närmaste decenniet hade han diverse kortvariga utlandsuppdrag, främst i Kina. Hans sista roll var som sportchef i Karlstad Fotboll, innan han 2023 slutade på grund av den cancer som ett år senare skulle ta hans liv.

Björn Schüberg