Julkatten, som på isländska kallas Jólakötturinn eller Jóla-köttur, är i sanning en skrämmande varelse och särskilt farlig är den för barn. De barn som inte fått några nya kläder till jul är lovligt villebråd för den gigantiska katten, som älskar människokött och som gärna sätter sina huggtänder i dessa små. Det kan rentav räcka med att de varit lite busiga under året, om man får tro infosajten Guide to Iceland. 

En annan variant på sägnen är att katten endast äter upp de barn som inte bär nya kläder vid julmiddagen. 

Fick dagsverkare att jobba

Enligt information på Wikipedia är julkatten också förtjust i köttet från vuxna, och hoten om dess blodtörst ska även ha använts från böndernas sida, som ett incitament för dagsverkare att avsluta höstarbetet i god tid före jul.

De som deltog i arbetet belönades då med nya kläder medan de som inte deltog blev utan och därmed riskerade att falla offer för monsterkatten.

Julkatten är inte det enda monster som dyker upp på Island runt jul. Jättinnan Gryla, som numera sägs vara kattens matte, och hennes 13 söner är minst lika omtalade och skräckinjagande väsen. 

Ställer till elände

Större delen av året lär Gryla och hennes söner, de så kallade julsvennarna, hålla till i lavaborgen Dimmuborgir, som ligger i Myvatn på norra Island, eller i något okänt bergsområde. Men från den elfte december ger de sig ut, en efter en, för att ställa till elände för befolkningen ända fram till julafton.

Mamma Gryla är elakast av dem alla och hennes aptit på barn är omättlig. Hon sägs samla på hela årets viskningar om ouppfostrade barn för att, när julen nalkas, ge sig iväg för att fånga dem. Hon fångar dem i en säck, bär hem dem och kokar dem sedan i en gryta för att tillaga en stor måltid som håller henne och familjen mätta ända tills nästa jul.

Gryla bor tillsammans med sin make Leppaludi. Han är den minst skrämmande i familjen, och saknar allt inflytande över sin hustru. Kanske har han valt det själv eftersom Gryla ätit upp alla sina tidigare makar. Det är nämligen inte bara barn hon hungrar efter, allt människokött slinker ner.

Både trollkvinna och räv

Sägnen om Gryla sägs ha gamla anor och i de namntulor (namnramsor) som bifogats till Snorres Edda nämns hon både som trollkvinna och räv. Hon nämns också i två strofer i Sturlungasagan från 1200-talet, och den första av dem innehåller den äldsta nedtecknade beskrivningen av henne:

”Här kommer Grýla ner till gården, och femton svansar har hon på sig.”

Strofen skaldas av hövdingen Loptr Pálsson när han med stort följe rider ner för att överfalla gården Breiðabólstaðir år 1221. Hövdingen liknar alltså sig själv vid en trollpacka. Det finns också historiker som menar att han citerar en välkänd barnramsa som möjligen kan ha sett likadan ut redan på 1200-talet. I så fall skulle kvädet ha fortsatt så här:

”På varje svans bär hon hundra säckar, och i varje säck tjugo barn”.

De flesta dikterna om henne nedtecknades dock på 1800-talet, och hon beskrivs på många olika sätt.

Ibland sägs hon ha flera huvuden och ögon både fram och bak och ibland är hon även utrustad med både gethorn, skägg, hovar och svans. I vissa kväden omtalas att hon har “otaliga” barn men numera är antalet 13 det vedertagna – en för varje dag från den elfte december till den 24:e.

Julkatten nämns inte i skrift förrän under första hälften av 1900-talet, då i en dikt av den isländske författaren och poeten Jóhannes úr Kötlum. 

Potatis istället för gåva

Både Gryla, julsvennarna och julkatten har fortfarande en framträdande plats i det isländska julfirandet även om deras image förändrats över tid. Julsvennarna porträtteras inte längre som troll utan mer som de tomtar vi känner från andra traditioner. Ofta har de, liksom “vanliga” tomtar, röda och vita kläder, stora skägg och glada leenden och istället för att hitta på bus och elakheter lämnar de gåvor till barnen.

Gåvorna lämnas i skor, som barnen placerar under fönsterbrädet – en variant av de julstrumpor som man hittar i andra julseder – och de barn som är olydiga drabbas inte av någon värre katastrof än en potatis istället för en julgåva.

Står staty på torget

Ursprunget till både Grylas, julsvennarnas och julkattens skrämmande väsen är förstås att ingjuta lydnad och gott uppförande hos barnen. I dag är de dock snarare en del av Islands rika kulturarv än de skrämmande faror de en gång var. Men det finns ännu människor som minns hur de blev uppskrämda inför julen. 

På internetsajten Livejournal, som samlar berättelser av från hela världen, berättar en kvinna om hur hon själv blev skrämd för julkatten som barn:

“När vi latade oss, när våra föräldrar sagt åt oss att göra våra sysslor, blev vi alltid påminda om julkatten. Vi tyckte den var ett fruktansvärt odjur och det sista vi ville var att falla offer för den”

I dag är den svarta jättekatten kanske den mest älskade av alla de isländska julvarelserna och numera står han staty på  Lækjartorg i Reykjavik varje jul. Den 18 november dyker han upp och sedan bidrar han till julstämningen tills julhelgen är över.

Bitte Melin