Under några år i mitten av 2000-talet var hon ”Aco” med hela svenska folket. Hon stod pall för favorittrycket och kom hem med två OS-medaljer från Turin 2006, varav en av den ädlaste valören. I dag lever Anna-Carin Zidek ett mer tillbakadraget liv på släktgården i Lillhärdal och arbetar som lärare och tränare på skidgymnasiet i Sveg.

Anna-Carin är född i Sveg och har varit Härjedalen trogen i hela sitt liv. Ja, om vi räknar bort studieåren i Järpen på skidgymnasiet och de i Boden då hon utbildade sig till sjukgymnast. Skidåkning har hon nog alltid hållit på med, och karriären som längdskidåkare ”gick hyfsat”, tycker hon själv.

– Ja, jag tog några kliv framåt hela tiden mot seniortiden och körde också i B-landslaget. Även om de stora framgångarna uteblev tyckte jag hela tiden att det var jättekul.

Men vid 27-28 års ålder började hon tröttna och funderade på att lägga av. Vi är nu framme i början av 2000-talet. Och de av er som kan sin idrottshistoria vet att de stora framgångarna för Anna-Carin kom efter det, i en annan disciplin.

– Jag stod i valet och kvalet om jag skulle lägga av eller inte. Min morfar tyckte då att det där med skidskytte verkade kul och föreslog det. Han hade själv jagat i hela sitt liv, bland annat på skidor, och gillade sporten. Min dåvarande sambo övertalade mig också att göra en satsning.

Ville ge skidskyttet en chans

Just då, säsongen 2001–2002 hade vi en annan stor skidskyttestjärna, Magdalena Forsberg, och vi svenskar började få upp ögonen för sporten. Anna-Carin visste att hur mycket hon än satsade skulle hon inte komma med till OS i Salt Lake City 2002 – man skulle bara skicka ”Magda” och inget stafettlag.

– När jag insåg det körde jag på med längdskidor och blev också uttagen till OS, som reserv, men fick köra rätt mycket.

Efter OS 2002 bestämde hon sig – hon skulle ge skidskyttet en chans. Hon lånade en bössa, gick med i Hede SK som hade skidskytte och ställde upp i SM i Dala-Järna.

– Jag kom sist, men hade verkligen roligt, säger hon.

Men hon hade bestämt sig, skidskytte skulle det bli. Med hjälp av sina tidigare skidkontakter tog hon kontakt med skidskyttelandslagets förbundskapten.

– Av honom fick jag ta del av Wolfgangs program, berättar Anna-Carin.

Wolfgang, det är naturligtvis Wolfgang Pichler, som i många år varit delaktig och framgångsrik som tränare för svenska skidskyttar.

Ur det material Anna-Carin fick plockade hon ut vissa delar och tränade själv. Hon hade redan nu bott i morfars hus i Lillhärdal i flera år och hade skidspåren alldeles inpå knuten. Skyttebanorna fanns tre mil bort, i Sveg. Lillhärdals IF tog också med skidskytte i föreningen och Anna-Carin gick förstås med.

– Jag hade ju tränat längdskidor i många år, men i den här träningen var det mycket mer intensitet än tidigare.

Uttagen till landslaget

Under självträningsperioden passade Anna-Carin också på att hälsa på skidskyttelandslaget när de låg på ett läger i Ruhpolding.

– Jag fick träna lite med dem, säger hon.

Sedan kan man väl säga att det hela flöt på ganska bra. Anna-Carin anmälde sig till en tävling i Kiruna som också var uttagning till världscupen. Hon vann en av tävlingarna och kom tvåa i en annan, blev uttagen till världscupen och till landslaget. Och sedan kom framgångarna slag i slag.

– Det gick snabbt att förbättra sig, minns Anna-Carin. Varje säsong gick stadigt uppåt.

Resultaten talar sitt tydliga språk: en mängd pallplatser i världscupen, varav tio segrar, tre individuella VM-medaljer och två OS-medaljer. Bland annat.

Vilken av alla framgångar är det då hon minns bäst?

– Det är OS-guldet från Turin 2006, säger hon utan att tveka. Det var en sådan otrolig press och sådana stora förväntningar inför OS. Då var det skönt att lyckas.

När jag frågar om hon fortfarande kan framkalla känslan när hon korsade mållinjen och var OS-guldmedaljör, är svaret lite förvånande.

– Nej, det minns jag inte! Däremot minns jag sista backen före målgången. Eftersom det var masstart visste jag att jag hade guldet inom räckhåll. Men jag var så trött, så helt slut. Jag tänkte bara: Anna-Carin, stå på benen nu för kör du omkull är det inte säkert att du tar dig upp över huvud taget!

Med facit i hand vet vi alla att hon stod på benen och bärgade guldet.

Karriären fortsatte ännu ett par år, och hon var även med i OS i Vancouver där hon slutade snöpligt fyra.

Lade ner elitsatsningen

Men 2011 fick det vara slut med elitsatsningen. Anna-Carin hade då hunnit bli 38 år och kände sig nöjd.

– Själva tävlandet var fortfarande kul, men jag hade ledsnat på allt det andra runt omkring. Hela livet kretsade ju kring idrott och under uppbyggnadssäsongen tränade jag 20-25 timmar i veckan. Jag gick miste om mycket av det sociala livet och tänkte bara på rädslan att bli sjuk! Jag gick till exempel inte på bio, undvek folksamlingar och så vidare, för att inte bli smittad.

Hon slutade helt enkelt och fick jobb i Sveg – på skidgymnasiet såklart. Där är hon kvar än i dag som lärare och tränare för längdskidåkarna. Hon bor fortfarande, sedan 1998, i morfars hus i Lillhärdal, nu med man och två barn.

– Här är jag rotad, säger hon, här har jag växt upp. Det är lugnt och skönt, vi har närheten till naturen och har tid till det vi själva väljer. Livskvalitet, helt enkelt.

Anna-Carin tipsar…

Arbetet med eleverna på gymnasiet innebär rena teorilektioner, bland annat kost, träningsmetoder, anatomi, mental träning. Dessutom har eleverna schemalagda träningspass varje skoldag utom torsdagar, och på det kommer läger. Närmast i tid ligger ett vårläger där även de antagna eleverna för nästa läsår kommer att delta, som en introduktion.

Att Härjedalen ligger Anna-Carin Zidek varmt om hjärtat är inte svårt att förstå. Men om hon skulle tipsa någon som aldrig besökt landskapet, vad skulle hon då föreslå?

– Oj vad svårt, det finns så mycket, och även mycket som jag inte själv har sett… Men fiket Café Cineast här i Sveg skulle jag rekommendera.

(Det är ett konditori med filmtema, mycket speciellt, som Kvällsstunden berättade om på Härjedalssidona förra gången. Reds. anm.)

– Att se myskoxarna i Tännäs är också helt annorlunda än att se dem i en djurpark. Och så kanske utsikten från byn Duvberg. Den är helt otrolig!

Text och foto:
AnnCi Larson