Marcus Hubertson

I år har rönnarna varit givmilda; träden dignar av frukt. Bondepraktikan säger att rikligt med rönnbär bådar en kall och snörik vinter. Rönnarna kan nog inte spå framtiden utan säger i stället något om den tid som har gått. 

Blomanlagen anläggs året innan varför ett rikt rönnbärsår visar att föregående års sommar var torr och vacker. Rönnen följer ofta en cykel som innebär mycket bär vartannat år.

Rönnen med det latinska namnet Sorbus aucuparia är vanlig i hela landet. Den invandrade till Skandinavien i samband med att inlandsisen drog sig undan norrut. Det svenska namnet ”rönn”, som är känt sedan medeltiden, kan hänga samman med färgen röd och då kanske syfta på bären eller möjligen den vackra höstfärgen. 

Rönnbäret inget bär

Linné har givit rönnen dess latinska namn. Artnamnet aucuparia ska ha med fågelfångst att göra, avis (fågel) och capere (taga). Linné skrev 1749 att ”bären sättas i doner, hwarmed foglar fångas”. Dona är i detta fall en fågelsnara och fåglarna i fråga var sådana som gick under namnet kramsfåglar. 

Sötrönn (var. edulis ) är en odlad form som inte är lika sur som vanlig rönn.

Rönnen, som tillhör familjen rosväxter, blir vanligtvis inget stort träd och inte heller särskilt gammalt. Det växer snabbt de första åren, men slutar sin levnad efter 50–60 år. De små gulvita blommorna sitter i klasar och har en doft som påminner om kattkiss. 

Blomman liknar en liten ­äppelblomma. Blommorna pollineras framför allt av flugor även om rönn nämns som en attraktiv växt för bin. 

Det vi kallar bär är egentligen små äppelfrukter. De kan hänga kvar till långt in på vintern till glädje för vissa fåglar. Ofta är det sidensvansen som blir avbildad med ett rönnbär i näbben även om trastarna brukar vara de första att ta för sig. En flock björktrastar kan snabbt länsa ett träd.

Som käppar i hjulet

Det ljusbruna virket anses vara ganska hårt och segt men ha dålig beständighet i fuktig miljö. Det ska historiskt ha använts till verktygsskaft, räfspinnar och hjulekrar. Spontant känns det något tveksamt att rönn skulle vara bästa valet i dessa fall. 

Nu för tiden ska virket även vara eftertraktat bland slöjdare. Förmodligen är den vanligaste användningen som ved. Rönn brinner lugnt och jämt. En viss försiktighet kan vara på sin plats då det sägs att rönnen är tomtarnas träd. Om man eldade med rönnved, så kunde tomten bli förargad och lämna huset.

Rönn i maten …

I hushållet är det ändå själva rönnbären som kommer till störst användning. Rönnbärsgelé är det som under senare år har varit mest på modet och rönnbärssirap tycks vara på uppgång. 

Det går också utmärkt att koka mos/sylt av rönnbär och då använda den mängd socker som man tycker behövs för smakens skull. Bären innehåller det naturliga konserveringsmedlet bensoesyra. Det gäller också lingon som inte heller behöver de stora sockermängder, som anges i de vanligaste recepten. 

Tillsammans med rönnbär kan man koka äpple eller rivna morötter för att mildra rönnbärens något kärva smak. Mörk choklad och/eller lakrits passar också bra tillsammans med rönnbär och rörs lämpligen ner i grytan strax innan man ska fylla sina glasburkar. Ett tips kan vara att mixa rönnbären innan de hälls i burken. Gourmeten kan naturligtvis passera bärmassan genom en sil för att slippa skal och kärnor. 

Rönnbär blir mindre kärva om de får frysa först, men alla har ju inte en jättestor, tom frys, och att vänta ut frosten har sina risker både genom att kvaliteten försämras och att vilda rönnbärsätare hinner före.

… och i bägaren

Rönnbärssaft är läskande. Naturligtvis kan man också göra vin av rönnbär på samma sätt som av all annan frukt, men på grund av att rönnbären som sagt innehåller bensoesyra kan det vara svårt att få igång jäsningen. Det brukar gå bättre om man har gjort en bra förkultur. Detsamma gäller lingon.

På vårens unga blad kan man göra te. Det har dock på sina håll något överdrivet varnats för att de unga skotten innehåller amygdalin som kan spjälkas till cyanväte. Bittermandel är känd för att innehålla amygdalin. Förtäring av sådana mandlar i större mängd kan ge magbesvär. 

Att te bryggt på rönnblad skulle ha någon negativ effekt verkar ytterst osannolikt. Om så skulle vara fallet, beror det snarare på att man har druckit för stor mängd vatten och inte på amygdalinet. 

De unga bladen kan torkas och uppges kunna behålla sin arom under flera år vid lämplig lagring. På torkade rönnbär kan man också brygga te.

Ett superbär

Det talas om rönnbär som vårt ”superbär”. Enligt uppgift innehåller rönnbär 98 mg C-vitamin per 100 gram och enligt Livsmedelsverket behöver vuxna 75 mg C-vitamin per dag. Om man vill ha tillgång till bären någon annan tid än på hösten, kan man frysa in dem för att bevara C-vitaminhalten. Annars kan bären torkas och förvaras mörkt i en burk med tättslutande lock.

Även om rönnbären innehåller dubbelt så mycket C-vitamin som apelsiner och alltså borde kunna saluföras som en ”klimatsmart” produkt, finns det också annat som kan locka.
Vitaminerna A, E och K finns i bären samt en hel radda olika B-vitaminer. 

Bland mineralerna är det störst mängd av kalium, järn, magnesium, fosfor och kalcium i förhållande till dagsbehovet, allt enligt Institutet för hälsa och välfärd i Helsingfors, som kallar rönnbär ”ett skapligt näringstätt livsmedel”. 

100 g rönnbär ger 44 kcal och av dessa är 12 g kolhydrater (varav hälften är socker och den andra hälften fibrer). 

Rönnbär är sammantaget ett livsmedel som kan ge hälsovinster. Där finns också naturliga antioxidanter i form av polyfenoler. Bären innehåller dessutom pektin, betakaroten, tanniner och eteriska oljor. 

Äppelsyra och sorbinsyra gör att rönnbär smakar surt. Sorbinsyra (E200) ser till att mögel hålls borta. Enligt finska Yle innehåller bären mer energi per 100 g än havregrynsgröt. 

Om man inte vill byta frukost helt, kan man ju berika sin havregrynsgröt med litet rönnbär.

Kan sätta fart på magen

Rönnbär har haft, och har till viss del fortfarande, viss medicinsk användning. Färsk rönnbärssaft verkar urindrivande och befrämjar avföringen. Rönnbär har använts mot njursjukdomar, urinstämma, vattusot och tarmtröghet. I många skrifter påpekas det att rönnbär är vätskedrivande. 

Bären har sedan gammalt använts som ett gott medel mot reumatisk värk och gikt. De lindrar också vid förkylning. Mer nutida obekräftade påståenden om rönnbärens förträfflighet innefattar att de normaliserar blodtrycket, ämnesomsättningen och påverkar immunsystemet positivt. Kolesterolhalten i blodet minskar. 

Avkok från barken sägs kunna behandla inflammatoriska processer i kroppen.

Karl-Olof Hallman